För en gångs skull kunde jag le på riktigt

Well. Jag har ganska jättemycket att skriva av mig om. Men eftersom jag börjar mitt inlägg med well kan jag ju gissa att det kommer bli ganska mycket prat om ganska mycket ingenting. Det skulle vara typiskt mig. Andra saker som är typiskt mig är mina tankar som jämt lyckas linda in mig i en falsk sanning om att allt är så dåligt som möjligt. Typ; Det är bara på lådsas, Det går inte att lita på honom/henne, Jag har bara lurat mig själv, Jag blir bara lurad, Det kommer gå åt helvete. Och det är väl ungefär så bajsigt som det kan bli att man ska hålla på att tänka så.. men. MEN. Tänk om det verkligen verkligen Verkligen är så som jag liksom.. oroar mig för? Då är det ju någonstans värt det.. Men ja. Det är ändå bajs och jag lär förlora jävligt mycket på det. Kan jag ändra på det? Får se.

Jag har i alla fall en dikt att skriva. Som är lite verklighetsbaserad eftersom jag kom på titeln (ev. någon rad i den) i verkligheten so to say. Men än kommer nog inte själva dikten ha så mycket med det att göra. Det var bara lite lagom skönt att känna hur benen knappt bar och hur man inte kunde andas och allt jag ville göra var att.. Göra något drastiskt. Sen tänker jag inte fundra sådär överdrivet mycket på hur mycket av det som är sant såhär några kvällar senare. Det kommer bli fint, och en dag ska du få läsa den :)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback