Dorotean

I(förr)går kväll hade jag så sjukt mycket att skriva om,
men så sjukt mycket inte energi att skriva om det.. Och det blev ju som det blev..
Vilket föresten är ett uttryck jag inte är sådär överdrivet förtjust i liksom.. Det är klart det blev som det blev,
det kan ju inte heta det blev som det inte blev? För då hade det ju inte blitt (?)?
Mongospråket svenska i sitt esse.
Såå.. vad var det jag tänkte skriva om? Måste räkna upp det för mig själv för att öht komma ihåg,
lite pinsamt hur mycket minne man inte har ibland.. Bland annat var det hur man kan tänka så himla olika (appropå Karin Andersson i amnesty), hur medryckande det var att se en äldre dam digga livligt till musiken i hennes bil, det aktuella ämnet såhär års: reflexanvändning... Och så var det säkert mer..
Jag gör det väl lättast genom att ta det i kronologisk ordning, som det så vackert heter :)

Det första handlar handikappade och utvecklingsstörda, kan man säga. Eller det kan man egentligen inte alls säga för numera heter det något annat (för hur förnedrande låter inte utvecklingsstörd på en skala) och det har jag gått igenom med min morbror, som jobbar med handikappade & ..., men mitt minne fanns tydligen inte alls med den dagen för jag har helt glömt bort det.. Får maila och fråga om pinan blir för stor. Jag får som lite smått ont i magen av att säga sånt.. Men tillbaka till verkligheten. Det handlade alltså om handikapade. Hur? Jo, såhär är det. Den 9:e December startar Amnesty (som jag är någon slags medlem och tillochmed gruppsekreterare i) en ny kampanj: Tortyr gör ingen säker. För att uppmärksamma brott mot mänskliga rättigheter man gjort under "kriget mot terrorismen". Och den här dagen har Amnesty Sverige utlyst som någon slags tävling där varje amnesy-stad (som det inte finns något som heter.. men skit samma) ska samla så mycket pengar det bara går mellan klockan 10 och en minut över midnatt. Inför den här dagen har vi (nu) haft två planeringsmöten. Från det första mötet fick man uppgifter att man skulle kolla upp lite olika ställen i Uppsala och fråga om vi kunde få samla pengar där på något sätt under dagen (jag har katalin och ungdomens hus som jag fortfarande inte gjort :/ ). Karins uppgift var, bland andra, att kolla upp Grand. Så på det andra mötet skulle vi alla berätta vad vi kommit fram till och sådär, och när vi kom till Karin blev jag arg.. eller upprörd i alla fall. Men jag var bra duktig på att hålla det!
Såhär var det:
Karin skulle ju kolla upp Grand, och det hade hon gjort.. Och så berättade hon förr oss, med lite road röst sådär försökt gömd i halsen, att Fyrisgården hade bokat grand just den kvällen för att kunna ha disco för handikappade och utvecklingsstörda (som det fortfarande gör ont att skriva, men jag kommer ju inte på och det känns ännu mer förnedrande att skriva "såna" eller något annat konstigt.. Och man förstår ju var jag menar.. Hoppas ingen blir ledsen!!). Efter att hon sagt det med en lite smått road röst tog hon en snygg konstpaus och tittade sig runt i rummet med ett smått flin på läpparna.. Så stannade hennes blick på Monir (stavning?) och hon frågade "skrattar du?" medans hon själv undslapp sig ett litet fnitter.. liksom SOM OM DET SKULLE VARA ROLIGT!?!?!? Det är ju helt vanliga människor, herrregud. Är det så konstigt att vilja gå ut med kompisar och dansa till bra musik? Träffa killar också kanske, vad vet jag. Nej, det blir helt plötsligt Jättelustigt att såna som inte sätts i facket [Svenssons, utan synliga "fel"] skulle vilja göra, och få möjlighet att göra något sådant.. Jag blir så trött!! Men nu lämnar jag det.. över till något trevligare:

När jag var på väg hem från det där mötet (gick efter halva. Var ungefär inte så jätte kul och jag måste plugga) såg jag något mycket.. roande. Men på ett fint vis :)
Var på väg över vägen vid stora Sparbanken i Uppsala.. Vet inte vad vägen heter. kungsgatan är ett möjligt namn. Men det är inte det som är det viktiga :) Det viktiga är den söta lilla damen/kvinnan/tanten/what evet i 45+ åldern som satt framför ratten på bilen som väntade på att jag skulle över gatan.. För hon satt nämligen och diggade hejvilt och sjöng med i musiken (som jag hoppas) hon hade i bilen ;P Det gjorde min Måndagskväll kan man säga :)

Lite senare på samma promenad hem (till mormor & morfar) blev jag lite smått irriterad på mänskligheten igen :) Ska det vara så svårt för människor att använda reflex!?!? Är man inte rädd om sitt liv? Vill man inte att bilister ska se en så de inte kör på en.. Är de mer rädda om sin hund än om sig själv? Och vissa verkar inte vara rädda om varken hunden eller sig själva. Och det är ju inte ens dyrt med reflexer :/
Men ja.. det är väl töntig att värna om sitt liv kanske :)