Sommarfarväl och ett komplett öppnande.
Så. Det var den sommaren det. Söndagen den 19:e Augusti 2007 är sista dagen på samma års sommar. Och den starkaste känslan jag har är "Vilken sommar?". För precis så är det. Det är som om sommaren har smygit förbi med de tystaste steg, kammoulferad med regnmolnskläder, och bara låtit bli att besöka jorden i år. Kan hända att det är för att man var bortskämd förra året, eftersom 2006 sommaren var en såndär härlig sommar nästan utan regn och med flera tropiska nätter (där medeltemperaturen är högre än 25 dygnet runt) i Juli månad. Men jag tvivlar. Okej att midsommarafton och dagarna där i kring är regniga, det är de alltid. Men att i princip hela det 10 veckar sommarlovet ska vara regnfyllda, det gör helt enkelt ingen sommar. Egentligen vet jag inte riktigt vad det är jag saknar. Någon solbränna får jag ändå inte och jag badade inte särskilt mycket förra sommaren heller, trots den tropiska värmen och så vidare. Grillfester blir jag heller inte bjuden till och festivaler har jag faktiskt varit på, utan att ha varit på dem på riktigt. Ändock saknar jag sommaren. Men nog om det. En text blir otrevlig med för många upprepningar och nu har jag nämnt årstiden-efter-våren allt för många gånger, så nu lämnar jag det.
Egentligen har jag jättestor lust att ta hela min psykologhistoria, eftersom jag inte verkar ha inspiration nog att ta den på min blogg som tänkte ta upp just det. Och jag orkar inte med att den ligger som ett dåligt samvete i mig. Plus att jag tycker att folk ska få veta om hur det kan se ut på en psykologisk mottagning i en av sveriges största städers landsting. Okej, nu kör jag. Såhär är det:
Jag har mått dåligt, rent psykiskt, rätt länge. Och då innebär rätt länge typ 5 år. Kanske mindre, kanske mer. Det beror på hur man räknar och om jag minns riktigt rätt. I alla fall, jag har inte varit på topp, som vi kan kalla det, sen i sjuan eller åttan någon gång. I nian gick jag en omgång hos kuratorer och BUP-psykolog efter hjälp från en lärare som inte tålde att hennes elever grät stup i kvarten. Det kändes bra, men det blev inte bättre. Den enda, kanske lilla, förändringen var att jag lärde mig hantera min ångest - som det dåliga visade sig i på den tiden - utan att skada mig själv på ett eller annat sätt. Sen kom jag upp på gymnasiet. Där hade jag, under min högstadietid, inbillat mig att "allt skulle lösa sig". Jag skulle komma bort ifrån folk och fä som... jag inte var så populär hos helt enkelt och då skulle allt bara PANG BOM bli jättebra. Det blev det inte. Men som svensk, eller tjej, eller något annat dåligt, är man ju uppfostrad att inte visa sig svag eller att man är i behov av hjälp. Så det gjorde jag inte. Stäng in skiten var melodin och det tycks ha gått ganska bra. Till någon gång under hösten i tvåan. Då tog jag något slags steg och bestämde mig för att be om hjälp. Fast det blev snarare att jag bad om hjälp till att be om hjälp, men i allafall. Efter ett kuratorsamtal blev jag vidareslussad till en ungdomspsykiatrisk mottagning här. O vad nervös vad jag var inför det första samtalet, men O så lika Glad jag var efter det. Mannen jag samtalade med satte nämligen ord på varenda känsla jag haft senaste åren och han var helt enkelt kanon. Vi kom överens om att jag, till en början, skulle få hjälp med självförtroendet och konsten att hantera mina känslor. Det kändes helt okej och jag gick därifrån med beskedet att det kunde ta 3 veckor innan jag blev kallad till psykolog. Döm om min förvåning när det en vecka senare ringer en man och har en tid till mig. Okej tänker jag, jag tänker inte klaga på att jag blir kallad tidigare än lovat. Glad i hågen går jag till mottagningen, och blir lätt besviken när det visar sig att jag fått en sjuksköterksa att prata med. Jagmenar, det är lite skillnad i sjuksköreske- och psykologutbildningen. Men jag tänker att de kanske behöver mer "material" för att ge mig bra behandling så jag sätter mig ner och samtalar. Det blir inte en gång, utan en gång i veckan i hurlängesomhelst känns det som. Efter...ett tag frågar jag lite försynt om han är den enda jag ska prata med, och förklarade att jag och hanjagpratademed hade kommit överens. Då säger sjuksköterskan, också kallad "psykologen", att han bara var vikarie och blablabla, men han ska försöka fixa en psykolog ändå. Okej tänker jag, men fortsätter ändå gå och prata med "psykologen". Det går en tid. Och det går en ännu längre tid. Och en ännu mycket längre tid. Och inget händer. jag går till "psykologen", och mår sämre och sämre av att gå dit då jag tycker att vi pratar om sånt som inte har med saken att göra. Så i mitten av Februari säger jag till igen, och påpekar att det inte hjälper att prata med honom. Han skyller ifrån sig på en massa och lovar återigen att fixa något. Den här gången väljer jag att inte fortsätta gå till honom utan lämnar honom med löftet att höra från mottagningen om 3 veckor. Surprise Surprise, men jag hör inte från mottagningen om 3 veckor. Inte om 4 heller och inte ens om 3 MÅNADER. Då får jag hjälp med påtryckningar och en skamsen "psykolog" ringer igen. Ingen ursäkt, bara bortförklaringar och flummighet. Därpå säger han att mottagningen har stängd under sommaren, men att han ska fixa en tid till mig i augusti. JIppie!! Jihoo!!!! Jag ska få hjälp efter ett års väntan!!!! Nej. Så sa jag inte. Jag skällde inte ens ut honom. Jag bara "jaaa":ade och sa att allt var så okej och att inget gjorde något ALLS. Blä. Nu har jag i alla fall fått tid. Och jag hoppas något extremt att det hjälper. Annars vet jag någon som ger upp.
Värme!
Egentligen har jag jättestor lust att ta hela min psykologhistoria, eftersom jag inte verkar ha inspiration nog att ta den på min blogg som tänkte ta upp just det. Och jag orkar inte med att den ligger som ett dåligt samvete i mig. Plus att jag tycker att folk ska få veta om hur det kan se ut på en psykologisk mottagning i en av sveriges största städers landsting. Okej, nu kör jag. Såhär är det:
Jag har mått dåligt, rent psykiskt, rätt länge. Och då innebär rätt länge typ 5 år. Kanske mindre, kanske mer. Det beror på hur man räknar och om jag minns riktigt rätt. I alla fall, jag har inte varit på topp, som vi kan kalla det, sen i sjuan eller åttan någon gång. I nian gick jag en omgång hos kuratorer och BUP-psykolog efter hjälp från en lärare som inte tålde att hennes elever grät stup i kvarten. Det kändes bra, men det blev inte bättre. Den enda, kanske lilla, förändringen var att jag lärde mig hantera min ångest - som det dåliga visade sig i på den tiden - utan att skada mig själv på ett eller annat sätt. Sen kom jag upp på gymnasiet. Där hade jag, under min högstadietid, inbillat mig att "allt skulle lösa sig". Jag skulle komma bort ifrån folk och fä som... jag inte var så populär hos helt enkelt och då skulle allt bara PANG BOM bli jättebra. Det blev det inte. Men som svensk, eller tjej, eller något annat dåligt, är man ju uppfostrad att inte visa sig svag eller att man är i behov av hjälp. Så det gjorde jag inte. Stäng in skiten var melodin och det tycks ha gått ganska bra. Till någon gång under hösten i tvåan. Då tog jag något slags steg och bestämde mig för att be om hjälp. Fast det blev snarare att jag bad om hjälp till att be om hjälp, men i allafall. Efter ett kuratorsamtal blev jag vidareslussad till en ungdomspsykiatrisk mottagning här. O vad nervös vad jag var inför det första samtalet, men O så lika Glad jag var efter det. Mannen jag samtalade med satte nämligen ord på varenda känsla jag haft senaste åren och han var helt enkelt kanon. Vi kom överens om att jag, till en början, skulle få hjälp med självförtroendet och konsten att hantera mina känslor. Det kändes helt okej och jag gick därifrån med beskedet att det kunde ta 3 veckor innan jag blev kallad till psykolog. Döm om min förvåning när det en vecka senare ringer en man och har en tid till mig. Okej tänker jag, jag tänker inte klaga på att jag blir kallad tidigare än lovat. Glad i hågen går jag till mottagningen, och blir lätt besviken när det visar sig att jag fått en sjuksköterksa att prata med. Jagmenar, det är lite skillnad i sjuksköreske- och psykologutbildningen. Men jag tänker att de kanske behöver mer "material" för att ge mig bra behandling så jag sätter mig ner och samtalar. Det blir inte en gång, utan en gång i veckan i hurlängesomhelst känns det som. Efter...ett tag frågar jag lite försynt om han är den enda jag ska prata med, och förklarade att jag och hanjagpratademed hade kommit överens. Då säger sjuksköterskan, också kallad "psykologen", att han bara var vikarie och blablabla, men han ska försöka fixa en psykolog ändå. Okej tänker jag, men fortsätter ändå gå och prata med "psykologen". Det går en tid. Och det går en ännu längre tid. Och en ännu mycket längre tid. Och inget händer. jag går till "psykologen", och mår sämre och sämre av att gå dit då jag tycker att vi pratar om sånt som inte har med saken att göra. Så i mitten av Februari säger jag till igen, och påpekar att det inte hjälper att prata med honom. Han skyller ifrån sig på en massa och lovar återigen att fixa något. Den här gången väljer jag att inte fortsätta gå till honom utan lämnar honom med löftet att höra från mottagningen om 3 veckor. Surprise Surprise, men jag hör inte från mottagningen om 3 veckor. Inte om 4 heller och inte ens om 3 MÅNADER. Då får jag hjälp med påtryckningar och en skamsen "psykolog" ringer igen. Ingen ursäkt, bara bortförklaringar och flummighet. Därpå säger han att mottagningen har stängd under sommaren, men att han ska fixa en tid till mig i augusti. JIppie!! Jihoo!!!! Jag ska få hjälp efter ett års väntan!!!! Nej. Så sa jag inte. Jag skällde inte ens ut honom. Jag bara "jaaa":ade och sa att allt var så okej och att inget gjorde något ALLS. Blä. Nu har jag i alla fall fått tid. Och jag hoppas något extremt att det hjälper. Annars vet jag någon som ger upp.
Värme!
Kommentarer
Trackback