Dorotean

Jag är så oförståeligtr trött. Som hade mina krafter sinat helt, och kvar finns ingenting. Minsta ansträngning gör mig helt slut, och även det lättaste arbetet kräver raster. Det går bra en liten stund, men så helt plötsligt blir kroppen som förlamad. Automatiskt går jag och sätter mig i soffan istället. Virar en filt runt mig och slumrar till någon av alla dessa eftermiddagssserier. Ett tag försökte jag tränga tillbaka tröttheten igen, eftersom jag ser den som en reaktion på den senaste tiden. Jag försökte alltså hålla mig ifrån rasterna, fortsätta som om ingenting hade hänt och bara tänka på allt som måste göras. Men det gick inte. Återigen hamnade jag i soffan. Någon svensk författare pratade om ett självmord hon hade försökt ta, men inte lyckats. Jag grät. Jag grät och grät och grät och trodde väl aldrig att det skulle sluta. Det var väl bara tur att ingen satt bredvid mig och såg, kanske krävde en förklaring. Eller otur. Kanske hade jag behövt något annat än en filt från 70-talet att torka tårarna på. Något som kunde ge stadga åt trasan jag just där, och just då. Men det gick bra ändå. Tårarna tog slut, och med det de eländiga känslorna. Återigen försökte jag mig på att göra något. Klapparna måste ju vara klara till helgen, så man måste ligga i. Kan inte säga att det hjälpte något. Det tog bara ett par sömmar så unnade jag mig en paus igen. Jag tog en paus i pausen och gick ner och klädde på mig lagom till att klockan slog 4. Sen tillbaks till soffan. Det verkar inte bättre än att även kvällen kommer ägnas där. Lite skrämmande är den, den här tröttheten men jag verkar inte kunna värja mig. Den har mig i sitt grepp och vem vet hur länge jag kommer sitta kvar här. Nu gäller det verkligen att uppmuntra sig själv, att göra det bästa av situationen.