Kebnekaiselogg
Det här är tillägnat Hanna!
Bara loggboken från när vi gick upp för kebnekaise, men jag orkar inte skriva av mer :P
Slit det med nöje!
Onsdag 22 augusti
Äntligen var det dags för den stora dagen, dagen D eller dagn då jag skulle bestiga Kebnekasie och ta sig upp för den södra toppen. Med lovande väderprognos gav vi oss av från fjällstationen 07:30, tjugo minuter efter utsatt tid. Från början gick det bra. Med en betydligt lättare packning än gårdagen kändes det som om man flög fram, även fast packningen inte var något problem under gårdagen. Vandringens andra timme förgylldes desutom av en diskussion som fick tiden att rinna lika fort som vattnet bredvid oss. Ilska gör en stark. Men det verkar också som om det gör en trött för någonstans på Toulpagouni eller Vierremvare tog min energi slut. Pauserna var inte överdrivet många under vägen, men nötterna och frukten som åts under dem var desto fler. Lika så litrarna vatten. Men det hjälpte inte, jag var utom alla räddning.
Någonstans på väg upp för Vierramvare togs min packning över av andra och jag blev tilldelad choklad från alla möjliga håll, men jag kan inte säga att det hjälpte nämnvärt det heller. Den förbannade "flytande" horisonten och grusunderlaget som gjorde att man gick 2 steg upp men rullade ett steg ner gjorde det hela inte lättare. Men trots att hela jag skakade under sista drick- och mellanmålspausen var jag fast belsuten att fortsätta. Vilka guldklimpar jag har i min klass! De gick tålmodigt bakom mig utan att sucka eller anmärka på min sengångartakt (som jag var fullt medveten om) utan istället peppa och ge mig det stöd jag verkligen behövde. Utan dem och mina stavar är det tveksamt om jag skulle klarat mig upp för Vierramvare. Väl där uppe var det dags att gå ner på andra sidan för att sen ta sig upp för Kebnekaise. Det gick ju som en dans jämfört med uppför.
Nyladdade med choklad och annat hade jag förhoppningen att jag, genom magi eller något, nu fått tillbaka energin. Men efter en äcklig lunch (frystorkat + varmt vatten i termos = ingen hit) och en lååååång väg över snö (!) för att hämta vatten bevisades motsatsen. Det tog inte många meter upp för det c:a 2000 m. höga berget förrän jag gick lika segt igen. Och med samma underlag som tidigare (rullgrus) och en väldigt sick-sackig väg är det väl förståeligt att det tog tid.
Ett tag upp på berget (vi nya toppstugan) slapp jag (och Sofia som gick i ungefär samma hastighet) dock "jaga" resten av klassen som gick i vanlig takt. Vi smet iväg lite före under pausen nämligen, för att de andra skulle kunna komma i kapp. Vandringen fortsatte och energin var lika låh, horisonten lika flytande och underlaget var ungefär detsamma. Så plötsligt visade den sig. Som en sol som stiger upp genom havet tronade äntligen äntligen toppen upp sig. Det hade varit ganska tröstlöst innan eftersom vi mött ett par som sa att "nu ser ni toppen när ni kommer över krönet". Det värsta var att de glömde säga Vilket krön. Ett annat par glömde nämna hur långt "snart" är när de sa att vi snart var framme. Men nu såg vi alltså den och då var det som om alla i sega gänget fick något spatt och vi gav oss iväg i en jäkla fart. Det går liksom lättare när man har målet i sikte. Vi var snart där och gjorde oss redo för att ta oss ända upp. Mitt största problem var n att Dino bar min väska, och han var långt ifrån framme än. Därför fick jag låna till mig en mössa + halsduk och försöka hålla mig varm tills min jacka kom. När den väl gjorde det fick det väntas ytterligare på stavar. Det hade varit omöjligt att ta sig upp på toppen utan dem. Gruppen utnyttjade varje stav som fanns och vi gick i omgångar. Jag var en av de sista att kämpa mig upp för den extremt hala glaciären. Tog mig inte riktigt ända upp, men tillräckligt för att se 8% av Sverige, över till Norge och ända till riksgränsen som jag var vid för 7 år sedan. Vilken känsla! Det går knappt att beskriva men det var väldigt vackert och nästan surrealistiskt att vara där uppe. Det var verkligen en godkänd belöning för mödan! Nu om någon gång var jag väldigt bitter över att kameran legat påslagen i fickan och därför hade helt döda batterier under hela vandringen. Men jag får väl ragga bilder av någon annan, och i värsta fall har ju internet allt. När alla kanat sig ner från toppen var det bara resten kvar. Tyvärr gick det inte direkt som smort utan både jag och Sofia kom på efterkälken igen. På vägen ner listade jag dock ut svaret på en gåta som Robin ställt till Erik. Det var jag nästan lika stolt över som över bestigningen. Åt det hät hållet uppskattade man rullgruset rejält, och till och med den sick-sackade vägen hade sina fördlerar. När vi kommit ner till Kaffedalen igen var det matdags igen och jag och Rebecka fick slänga i oss okokta makaroner med svamp. Behöver väl knappast säga att det inte var någon smaklig höjdare, eller något som fick energin att öka till skyarna. Men det var bara till att kämpa sig upp för Vierramvare igen. Den här gången kändes det som en liten kulle, eftersom man nu hade Kebnekaise att jämföra med. Både upp- och nedgången gick rätt smärtfritt trots den låga farten! Väl nere var det dags för dagens andra lite mer uppseendeväckande händelse: snökanan. För att slippa ta sig upp för Toulpagoune igen skulle vi nämligen åka på rumpan ner för ett snötäcke istället, och det kan ju vara kul. Om det inte är fullständigt snorhala bano till följd av snö som smält av friktionen och sedan fryst igen. Så var fallet den här gången och jag var inte den enda i gruppen som var nära att slå mig halvt fördärvad. Minnet av turen ner är rätt suddigt men det gick snabbt, var omöjligt att bromsa och någonstans mitt i hamnade jag på mage med huvudet nedåt. Jag kommer ihåg att jag undrade när det skulle ta slut, och helt plötsligt kände jag att jag började åka in i människor. "Var hamnade jag?" var det första jag sa när jag öppnat ögonen och upptäckte att ag var omringad av stenar och upprörda människor. Efter att chocken lagt sig och resten av gruppen tagit sig ner var det de sista 3 km kvar. Det var verkligen evighetskilometrar och jag trodde aldrig vi skulle komma hem. Det blev inte lättare av att vi sprang fram, jämfört med hur jag tagit mig fram tidigare under dagen. Så det var riktigt kämpigt sista biten. Väl framme vid fjällstationen var alla supertrötta och efter kvällsmackintag, tvättning och utmattningskräkningar var det bums i "säng" och det tog inte lågn tid innan vi sov.
Bara loggboken från när vi gick upp för kebnekaise, men jag orkar inte skriva av mer :P
Slit det med nöje!
Onsdag 22 augusti
Äntligen var det dags för den stora dagen, dagen D eller dagn då jag skulle bestiga Kebnekasie och ta sig upp för den södra toppen. Med lovande väderprognos gav vi oss av från fjällstationen 07:30, tjugo minuter efter utsatt tid. Från början gick det bra. Med en betydligt lättare packning än gårdagen kändes det som om man flög fram, även fast packningen inte var något problem under gårdagen. Vandringens andra timme förgylldes desutom av en diskussion som fick tiden att rinna lika fort som vattnet bredvid oss. Ilska gör en stark. Men det verkar också som om det gör en trött för någonstans på Toulpagouni eller Vierremvare tog min energi slut. Pauserna var inte överdrivet många under vägen, men nötterna och frukten som åts under dem var desto fler. Lika så litrarna vatten. Men det hjälpte inte, jag var utom alla räddning.
Någonstans på väg upp för Vierramvare togs min packning över av andra och jag blev tilldelad choklad från alla möjliga håll, men jag kan inte säga att det hjälpte nämnvärt det heller. Den förbannade "flytande" horisonten och grusunderlaget som gjorde att man gick 2 steg upp men rullade ett steg ner gjorde det hela inte lättare. Men trots att hela jag skakade under sista drick- och mellanmålspausen var jag fast belsuten att fortsätta. Vilka guldklimpar jag har i min klass! De gick tålmodigt bakom mig utan att sucka eller anmärka på min sengångartakt (som jag var fullt medveten om) utan istället peppa och ge mig det stöd jag verkligen behövde. Utan dem och mina stavar är det tveksamt om jag skulle klarat mig upp för Vierramvare. Väl där uppe var det dags att gå ner på andra sidan för att sen ta sig upp för Kebnekaise. Det gick ju som en dans jämfört med uppför.
Nyladdade med choklad och annat hade jag förhoppningen att jag, genom magi eller något, nu fått tillbaka energin. Men efter en äcklig lunch (frystorkat + varmt vatten i termos = ingen hit) och en lååååång väg över snö (!) för att hämta vatten bevisades motsatsen. Det tog inte många meter upp för det c:a 2000 m. höga berget förrän jag gick lika segt igen. Och med samma underlag som tidigare (rullgrus) och en väldigt sick-sackig väg är det väl förståeligt att det tog tid.
Ett tag upp på berget (vi nya toppstugan) slapp jag (och Sofia som gick i ungefär samma hastighet) dock "jaga" resten av klassen som gick i vanlig takt. Vi smet iväg lite före under pausen nämligen, för att de andra skulle kunna komma i kapp. Vandringen fortsatte och energin var lika låh, horisonten lika flytande och underlaget var ungefär detsamma. Så plötsligt visade den sig. Som en sol som stiger upp genom havet tronade äntligen äntligen toppen upp sig. Det hade varit ganska tröstlöst innan eftersom vi mött ett par som sa att "nu ser ni toppen när ni kommer över krönet". Det värsta var att de glömde säga Vilket krön. Ett annat par glömde nämna hur långt "snart" är när de sa att vi snart var framme. Men nu såg vi alltså den och då var det som om alla i sega gänget fick något spatt och vi gav oss iväg i en jäkla fart. Det går liksom lättare när man har målet i sikte. Vi var snart där och gjorde oss redo för att ta oss ända upp. Mitt största problem var n att Dino bar min väska, och han var långt ifrån framme än. Därför fick jag låna till mig en mössa + halsduk och försöka hålla mig varm tills min jacka kom. När den väl gjorde det fick det väntas ytterligare på stavar. Det hade varit omöjligt att ta sig upp på toppen utan dem. Gruppen utnyttjade varje stav som fanns och vi gick i omgångar. Jag var en av de sista att kämpa mig upp för den extremt hala glaciären. Tog mig inte riktigt ända upp, men tillräckligt för att se 8% av Sverige, över till Norge och ända till riksgränsen som jag var vid för 7 år sedan. Vilken känsla! Det går knappt att beskriva men det var väldigt vackert och nästan surrealistiskt att vara där uppe. Det var verkligen en godkänd belöning för mödan! Nu om någon gång var jag väldigt bitter över att kameran legat påslagen i fickan och därför hade helt döda batterier under hela vandringen. Men jag får väl ragga bilder av någon annan, och i värsta fall har ju internet allt. När alla kanat sig ner från toppen var det bara resten kvar. Tyvärr gick det inte direkt som smort utan både jag och Sofia kom på efterkälken igen. På vägen ner listade jag dock ut svaret på en gåta som Robin ställt till Erik. Det var jag nästan lika stolt över som över bestigningen. Åt det hät hållet uppskattade man rullgruset rejält, och till och med den sick-sackade vägen hade sina fördlerar. När vi kommit ner till Kaffedalen igen var det matdags igen och jag och Rebecka fick slänga i oss okokta makaroner med svamp. Behöver väl knappast säga att det inte var någon smaklig höjdare, eller något som fick energin att öka till skyarna. Men det var bara till att kämpa sig upp för Vierramvare igen. Den här gången kändes det som en liten kulle, eftersom man nu hade Kebnekaise att jämföra med. Både upp- och nedgången gick rätt smärtfritt trots den låga farten! Väl nere var det dags för dagens andra lite mer uppseendeväckande händelse: snökanan. För att slippa ta sig upp för Toulpagoune igen skulle vi nämligen åka på rumpan ner för ett snötäcke istället, och det kan ju vara kul. Om det inte är fullständigt snorhala bano till följd av snö som smält av friktionen och sedan fryst igen. Så var fallet den här gången och jag var inte den enda i gruppen som var nära att slå mig halvt fördärvad. Minnet av turen ner är rätt suddigt men det gick snabbt, var omöjligt att bromsa och någonstans mitt i hamnade jag på mage med huvudet nedåt. Jag kommer ihåg att jag undrade när det skulle ta slut, och helt plötsligt kände jag att jag började åka in i människor. "Var hamnade jag?" var det första jag sa när jag öppnat ögonen och upptäckte att ag var omringad av stenar och upprörda människor. Efter att chocken lagt sig och resten av gruppen tagit sig ner var det de sista 3 km kvar. Det var verkligen evighetskilometrar och jag trodde aldrig vi skulle komma hem. Det blev inte lättare av att vi sprang fram, jämfört med hur jag tagit mig fram tidigare under dagen. Så det var riktigt kämpigt sista biten. Väl framme vid fjällstationen var alla supertrötta och efter kvällsmackintag, tvättning och utmattningskräkningar var det bums i "säng" och det tog inte lågn tid innan vi sov.
Kommentarer
Trackback