Dorotean

Igår fick jag tillbaka min loggbok från Kebnekaiseresan. Det var intressant. Det är lite surealistiskt att läsa de där orden man skrev mitt uppe i allting. Det blir som att man är tillbaka i smärtan, tröttheten och kampen uppför detta gigantiska berg (nåja.. med mina mått mätt iaf). Jag blev nästan lite tårögd när jag läste om det, precis som jag var där och då. Konstigt hur associationen fungerar. Jag får liksom samma känsla av att titta på bilder från det där berget, eller om de visar bilder därifrån på TV. Jag har fått någon slags hat-kärlek till det där, så samtidigt som det är det värsta är det det bästa.

Sen fick jag en funderare när läraren som gav mig loggboken sa att "När du skriver din bok sen....". Va? Vänta nu här? Jag skriva en bok? Tja.. Några gånger har det väl hänt att jag haft mina funderingar på att försöka våga sig på en karriär (eller vad det nu blir) som någon slags textskrivare, men ändå. Det är ganska långt mellan att gå i sådana tankar och att ens lärare diskuterar ens framtida verk. Eller det borde vara det i alla fall. Men det var det tydligen inte. Jag, de svenska ordens mästarinna, kan helt enkelt förutspå en framtid som skaperska.

Tack för mig.


Förresten.. Man kanske skulle publicera loggboken här?
Så alla läsare som inte finns kan få se mina bravader menar jag.
Det tål att tänkas på...