Dorotean

Det blev lite tokigt igår. Eller okej, det kanske blev lite mer än lite tokigt när man tänker efter. Det blir ju ofta så när det är fest. Från början var allt bra. Det var trevligt folk och vi hade införskaffat folköl på hemköp. Vi skrattade och sjöng, dansade och drack. Så kom första misslyckandet när vi (jag + två vänner) fulla och glada ville sjunga våran nyaste underhållningssång "Karl den XII" där man tar bort ett ord för varje gång man sjunger den. Det är ofantligt roligt när man bara sjunger ett ord, har en lång paus, samma ord igen, samma långa paus, ordet igen och så pausen igen. Sen kommer reffrängen. Vi sjöng den alltså Bara för underhållningssyfte och hade inget med någon främlingsfientlighet att göra. Karl den XII brukar ju annars figurera som någon slags förebild för svenska nationalister osv. Men inte nu. Första gången vi drog den blev det succe. Folket klappade och sjöng med och avslutningen blev fenomenal. Såklart ville vi dela med oss av sången till så många som möjligt så lite senare skulle vi sjunga den för ett annat gäng människor. Och så gjorde vi. Det blev inte alls lika lyckat. Förvisso var de vissa som sjöng med (med lite annan sångtext iofs) och stämningen var inte så jättedålig. Men sen kom smällen. "Ni kan väl ta det lite lugnt med såna där nationalistiska sånger? xXx är Jude och han tog väldigt illa upp". Jag vänder mig om och ser en kille som precis har lämnat folksamlingen, han ser faktiskt berörd ut. När han senare kommer tillbaka ser han allvarligt rädd ut och vill inte direkt prata med oss. Samvetet gnager, verkligen gnager. En ursäkt hade väl inte heller sett speciellt bra ut i det onyktra tillståndet. Så det fick vara. Sen sjöng vi iofs internationalen för att väga upp misslyckandet lite, men det missade han nog tyvärr. Hoppas han inte mådde för dåligt över det. Det räcker med att jag gjorde det. Förlåt.

Jag har ju föresten skaffat ett nyårslöfte redan nu. Jag och två vänner ska pierca bröstvårtan. Det ska bli spännande!

Värme!