Back in the blogg

Yeah, blogg.se verkar ha börjat fungera nu. Och min bloggskrivning också :] Eller ja.  Hyfsat i alla fall. Det känns inte lika som förrut och mina finurligt snygga formuleringar som jag faktiskt lyckats vara stolt över ibland tycks inte vilja infinna sig.. Men om jag kämpar på lite så...
Har ju föresten bestämt mig för att försöka göra det här till en blogg utan gnäll, och då handlar det om gnäll om min psykiska hälsa (som jag vill diagnostisera som depression men inte min psykolog), och inte om hur tungt det är i skolan, hur dumma vissa människor, hur dåligt väder det är och andra i-landpsorblematiskt gnäll. Det tänker jag fortsätta med.. Men så fort jag hittar på ett finurligt namn tänker jag starta en terapi-blogg, där jag skriver av mig allt psykgnäll.. Där tänker jag iofs vara anonym och försöka marknadsföra så att people läser den (och nej, jag tror inte att det är folk som läser den här.. är ju alldeles tomt på kommentarer osv...).

Har föresten varit ett jävla tjat om bloggar i skolan senaste dagarna. Det började väl egentligen om när vi pratade om bloggskrivning på svenskan i Onsdags och lärarinnan sa att "Jag vet att vissa elever i klassen har blogg, och ni får gärna säga vilka ni är" och så var det tydligen någon som avslöjade sin (inte jag, trots att hon visste om att jag har) och så blev det hetaste samtalsämnet helt plötsligt hur många lärare det var som läst den osv. Rätt ointressant om ni frågar mig, men man bedömmer ju olika.. Sen fick vi läsa upp våra blogginlägg på lektionen i Fredags, och jag tog ett som jag skrivit här för rätt länge sen. Kände mig aspiss och naken och trots att jag faktiskt fick credit för det (det var kul, underhållande, blablabla) kunde jag inte ta åt mig det.. Jag bara skakade av mig det som om jag var en hund som just badat, och tänkte tankar som "vilka lögnare de är.. jag duger ju inte alls" och annat äckligt. Så typiskt mig. Jag måste få bättre självförtroende, på något jävla vänster borde det ju gå. Och det var ju faktiskt vad doktorn sa att jag skulle få ut av min terapi. Självförtroende och kunnskapen om hur man hanterar känslor. Men vad fick jag? En sjuksköterksa som pratar om sig själv alternativt mitt sexliv, och påstår att jag inte är ett akutfall trots att jag sekunderna innan sagt att jag vill plåga mig till döds.. Visst är det lite komiskt?
Men äh, Lördagskvällar är inte till för att gnälla på. Tack för mig.
Värme!

Kommentarer
Postat av: andreas

Jag skulle nog aldrig våga skriva blogg. Det är ju skönt att skriva av sig sina känslor om saker och ting iof. Men att vara i ett sorts rampljus har jag aldrig klarat av och som du stå framför klassen och läsa vad du skrivit.. något som måste kommit långt innom dig.. tycker jag är modigt. Själv har jag scenskräck och börjar skaka i hela kroppen av minsta tanke på at behöva stå inför publik och läsa upp en uppsats eller rapport.. åtminstone innan min lumpentid.. Den har stärkt mig något otroligt men jag har fortfarande inte hamnat i en sådan situation där jag behövt stå framför människor så utlämnad. Jag avundas dig.

Hoppas du fortsätter skriva blogg, det stärker oss andra, åtminstone mig.

Ska fortsätta läsa den.. hoppas vi fortsätter pratas vid efter ikväll också.. trots att jag hade tagit ca 2 öl :)

sov gott

2007-03-04 @ 01:09:29

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback