Livet som ett skådespel

Intressant hur lätt det är att ljuga när det kommer till den svenska "Hur är det?" frågan/hälsningsfrasen. Häromdagen gick jag ifrån skolan med största ångestklumpen någonsin. Det var nästan sådär så jag bröt ihop och ville se blod osv. när jag gick emot stan. Så när jag kommer till stationen ser jag min gamla fransklärarinna (som jag gillade! betydligt megamycket mer än min nuvarande) och blev glad men var fortfarande svimfärdig. Jag går fram till henne ändå och hälsar med ett leende (och värkande mage) och hon frågar "Men huuuur äääär det?" och lagomt uppfostrad som man är är det klart man säger "Jo..det är faktiskt jättebra" eller något liknande. Och hon säger efteråt att hon ser det på mig.
Hahaha, visst är det hemskt? Där står jag och är mer självmordsbenägen än jag brukar vara, och hon säger att hon ser på mig att jag mår bra (alternativt bättre, eftersom hon vet att jag mådde mer än kasst i min högstadieskola).
Där ser man hur bra man är på att skådespela.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback