Dorotean

Med den mest kaotiska veckan i mitt liv i bagaget går jag nu på sportlov med hoppet i högsta hugg. Efter 2,5 dygn på intensivvårdsavdelningen med diagnosen kritiskt/allvarligt tillstånd vaknade han, alltså min pappa, upp i torsdags morse. I och för sig var det inte mycket till pappa som vaknade, men han vaknade ändå. Sist jag träffade honom, igår eftermiddag/kväll var han som en dement att prata med. Han mindes inte vad vi pratat om för tio minuter sen och tjatade mest om sina darrande ben - även när de till synes inte ens skakade. Både tonläget och samtalsämnena lät som de dementas. Med syrgas inkopplat i näsan (som han ofta ville ta bort) gjorde, och gör, han dock framsteg hela tiden. Från att knappt kunna hålla i gaffeln vid lunch, till att tugga i sig halva middagen helt på egen hand. Det är rätt enorma steg, och det här med minnet ska tydligen vara vanligt. Att det kanske, kanske, kanske kan vara så för alltid blundar vi i familjen för.

Det är otroligt hur livet kan ta en helvändning sådär. Sen jag fick det första samtalet om att komma till sjukhuset i måndags har inte mycket varit sig likt. Det känns som om en månad har gått, samtidigt som det känns som igår. Det är som om tidsuppfattningen försvinner helt. Ett par timmar på sjukhuset minns knappt, och att hålla reda på dagarna var det inte tal om. Jag kommer ihåg hur märkligt det kändes när jag kom till skolan i torsdags. Jag hade uppfattningen att jag inte varit där på evigheter. Eleverna var som främlingar och hela miljön kändes ovan. Ändå var det bara två dagar sen jag varit där sist. I och för sig var jag inte så närvarande just då, eftersom jag fortfarande var i något slags chocktillstånd.

Ja, vilken vecka. Det här hade man väl aldrig anat, och ännu mindre  behövt. Det känns som om Familjen fått nog med prövningar nu och förtjänar mer än väl en skjuts upåt och framåt. Men som läget är nu, kan det ju bara bli bättre, och det är precis vad jag hoppas på.