Dorotean

Nu har katten dött också. Det känns verkligen som pricken över i:t på all denna misär. Det rör mig i och för sig inte så mycket, jag hade inga direkta band till henne. Men det var ändå våran katt, och har alltid varit det. När jag var liten kommer jag ihåg hur dumt det kändes att våran katt var 11 dar äldre än mig, jag som var så mycket större henne. Men nu blir det inga såna fler tankar alltså. Man undrar ju lite när allt ska vända. Med familjens värsta höst någonsin, och så två dödsfall inom loppet av en vecka. För pappa var ju faktiskt död, omän för en kort stund. Och i onsdags var ju både vi (mamma och jag) och läkarna rätt övertygade om att han inte var något annat än det. Det känns ju helt barockt att vi satt och pratade om hur han ville bli begraven, men så var det. Och nu svamlar jag bara. Som sagt, frågan är när det ska vända, eller kanske om det vänder. Hösten, de två dödsfallen, mamma som ska opereras. Vad är nästa grej? En lavin i frankrike, där brorsan är? Morfar ramlar och slår sig än mer allvarligt än han hittills gjort? Frågorna är många. Vi i familjen har i alla fall fått en kurator. Blir kanske till att gå dit någon gång i alla fall, och babla ur sig allt. På måndag börjar ju vardagen igen. Hur kommer det gå att möta allt det vanliga, utan att det är som vanligt? Kommer det gå över huvudtaget? Jag är ju inte färdig bearbetad på långa vägar. Men precis som allt annat får det väl visa sig.

PS. Vecko Revyn måste nog vara den tråkigaste tidning jag läst. Någonsin. Tacka gudarna för att jag inte blev en sån som uppskattade tidningar som dessa. Det är verkligen själlöst.