Dorotean

Det har varit tvära kast mellan känslorna idag. Känsloläget i skolan var väl ungefär detsamma, stressad men inte sådär dödande mycket så att det bara bli pannkaka av hela livet. Det var en helt okej skoldag, men sen kom karusellen igång. Som ni kanske vet finns det en kille som jobbar på en svensk butikskedja (eller vad man ska kalla det) som jag har spanat in ett tag. Eller snare ett ganska långt tag, men ändå. I alla fall, han har nyligen bytt butik inom butikskedjan, vilket gör det mycket lättare för mig att få vila ögonen på honom. Eller för den delen få byta ett par ord. Och det var precis vad jag gjorde idag. Jag hade några minuter över tills mitt tåg skulle gå, och vännen skulle unna sig lite sött efter provet vi just skrivit så in tågade vi. Woho! Han jobbade idag. Trevligt tänkte jag och försökte ställa mig där jag kunde spana lite diskret. Vet inte hur bra det gick egentligen, men ändå. Så hade vännen bestämt sig och det var dags att betala. Vi ställde oss i kön (och jag kollade in utsikten lite till) och så erbjöd vännen att jag kunde få handla åt henne, så att jag liksom kunde komma lite närmare. Visst tänkte jag, inte mig emot. Jag tog pengarna och hjärtat dunkade som det alltid gör. Jag vet inte vad det är, men något med honom får mig att återkomma till känslor jag inte haft sen mellanstadiet. Då man avgudade någon kille och blev nervös bara av namnet, eller av att se hans skor på skohyllan. Nåja. Nu skulle jag i alla fall betala vännens fika. Det var en person före mig, och jag blir påmind om en gång förrut när kassan bredvid öppnat sådär så jag varit tvungen att byta för att det inte skulle se misstänkt ut. Vad tror ni händer? Jo. Tjejen i kassan bredvid säger att "det går bra med nästa här". En sten sjunker igenom mitt bröst, men varken jag eller kompisen rör oss. Vi står bara där och låtsas inte höra, så han bakom oss går fram istället. Puh! Nu är det min tur och han hälsar, jag säger var jag vill ha och håller på att dö. Sen håller jag på att dö ännu mer när han frågar hur det är med mig (han har börjat med det, fast vi inte ens känner varandra. Det är pirrigt, men kul såklart!). Jag svarar och vi pratar lite. Smidig som jag är glider jag såklart in på ämnet väder (hur hett är det liksom?) men han verkade inte dö för det liksom. Eftersom han hade ett jobb att sköta blev samtalet inte speciellt långt utan jag studsade därifrån illa kvickt. Jag vet inte vad det är, men varje gång jag pratat med honom (vilket typ är... 4 gånger. men ändå. Vi känner inte varandra så vad kan man begära?) blir jag helt studsig och skrattig. Ashärligt!

Tyvärr varade inte lyckan så länge den här gången. Nej, tvärtom varade den högst i 20 minuter. Och det berodde inte på något sätt på att han förlorat sina kvalitéer utan helt andra saker. Jag var ju som sagt på väg hem så när vi gått ut från affären skulle jag ringa hem och fixa skjuts så jag slapp den 5 km långa promenaden i mörkret. Ringde hem, massor signaler. Inget svar. Ringde pappas mobil. Telefonsvarare. Ringde hem, massor signaler. Inget svar. Ringde brorsans mobil. Telefonsvarare. Ringde morsans mobil, massor signaler. Inget svar. Jag svär lite över det här fenomenet, som är vanligt hos oss, till min kompis. Då ringer det! Mamma har sett att jag ringt. Puuh, jag slipper gå! Eller inte. Hon var nämligen på väg till staden jag var på väg hem ifrån. Närmare bestämt var hon påväg till psykakuten dit min syster åkt tidigare under eftermiddagen. Precis vad jag behövde höra! Eller inte. Hjärtat blev typ till en sten när jag fick höra det. Familjen behöver verkligen inte mer nu. När ska det ta slut liksom? Så nu ska det socialutredas, familjeterapias och massa sånt. Blä.