Dorotean

Vi kom att prata om att skaffa barn här i familjen. Eller ja, pappa gick igenom reklamen och visade mig ett blad om en billig bilbarnstol man kunde köpa någonstans. Han frågade om det kanske började bli dags, med en uns av skämt i rösten. Så tog jag reklambladet och visade till mamma och sa "Mamma.. ska vi inte åka och köpa den här" och när hon säger "Jaaa, behöver du det så" blev jag mäkta förvånad. Jag hade väl snarare väntat mig en mer upprörd mor, om jag kom med graviditetsbesked, men icke det. Jag till och med uttryckte min besvikelse över hur hon reagerat: "Va?" Accepterar du det?! Att/om jag skulle bli med barn. Du borde skrika av förfasan? Jag skulle inte klara av en unge, såhär ung". Då svarade hon inte typ "Joo, men det var ju bara på skämt" eller annat som kanske vore förståeligt, nejdå. Tvärtom sade hon sig vara övertygad om att jag skulle klara en unge med galans. Vafan?! Så borde hon ju inte alls säga. I och för sig är det ju jäkligt skönt att veta, ifall "olyckan" skulle vara framme (ja jag vet att det är hemskt att kalla det olycka, men i stundens hetta hittar jag inget bättre uttryck) och jag verkligen blev på smällen. Då tror jag inte det blir direkt lättare om man har en mor som blir sur/arg/ledsen/helt ostöttande. Nej, jag tror mer på min mammas stil. Men ändå, hon kunde väl visa Lite mer ovilja till barnbarn från mitt håll. Nu blev jag ju Jättesugen på att göra barn. Alltså, inte bara på själva görandet utan också själva barnet.