Dorotean

Alltså, det känns allt annat än behagligt där hormoner tar över ens kropp, och får en att bete sig som ett missanpassat fån från bortre rymden. Allt annat än behagligt. Och man verkar aldrig vänja sig heller, eller för den delen hitta någon förmåga som får en att vinna över hormonerna. Nejnej, de kommer och tar över en hur lätt som helst gång efter gång efter gång. Det här oroar mig lite. Dels för att jag hittills bara bekantat mig med menscykel-hormonerna, och ändå blivit så jävla freakad. Tänk då när jag får tampas med bamsingar som graviditetshormonerna. Gosh. Jag kommer bli såå överjävlig. Men det är inte bara det jag oroar mig för, nej jag har mer att komma med. Jag har nämligen nu på senare tid, säg de senaste månaderna, helt plötsligt blivit ännumer påverkad av de jävla menscykel-hormonerna. Visst har jag haft PMS, som det så vackert heter, även de senaste 7 åren - men inte till den här graden. Jag har mest brukat bli lite ledsen, ensam och oälskad i någon kväll, och sen vaknat med blod i trosan morgonen därpå. Numera däremot är jag ett monster i en vecka, om inte mer, innan slemproppen kommer. Så jävla jävla obekvämt, man blir som rädd för sig själv. Så ja.. Ni får passa er i veckan ;)

Ps. Jag har dock gått framåt lite i utvecklingen. Idag, när mamma frågade om jag arg efter att jag höjt rösten och andvänt det arga tonläget sa jag "JA! Annars skulle jag väl inte låta såhär?!?!" med samma arga tonläge. Detta istället för att förr i tiden vid liknande situationer fräst till med ett "NEJ!!!" med precis samma arga tonläge ;). Det är framsteg mina vänner.