Dorotean

Idag är det ett år sedan. Ett år sedan pappa dog. Och återuppstod. I och för sig återuppstod han till en lite annan person än han var innan, men ändå - återuppstånden blev han. Ikväll är det alltså 365 dygn sedan min telefon ringde och livet tog, ännu en, oväntad svängning. "Pappa har ramlat ihop, jag vet inte riktigt vad som har hänt men ni ska komma till sjukhuset" något sånt var det mamma sa och det satt som ett rätt riktat slag i magen. Så fort vi lade på fick jag världens frossa minns jag, och säkert grät jag också. Chocken satte in på en gång alltså, och den satt väl i åtminstone en vecka framåt. Tidsperspektivet försvann och allt blev en enda oreda. I alla fall, min eskort till sjukhuset kom väl cirka en timme efter samtalet. Då hade jag samlat mig något, och lyckats få fram att jag måste till sjukhuset till min dåvarande kombo. Så värst samlad var jag nog dock inte när jag skulle hämta syrran, som var på innebandymatch på fyrishov, och berätta för henne att vi skulle till sjukhuset. Då var det knipa i tårkanalsmusklerna som gällde, och sen raka vägen till akutmottagningen på akademiska.

Väl på sjukhuset fick vi komma in till mamma som satt i något slags anhörigrum. Där fanns även en sköterska som hade haft till uppgift att stötta mamma. Värsta bästa påhittet! Vi fick en lägesrapport; Pappa hade fått hjärtinfarkt och -stillestånd under sitt gympapass. Direkt när han kom till sjukhuset fick han kranskärlsvidgning (?), så infarkten var fixad och då pappa fått HLR redan av några som var på gympan, och sen även defribulerats (?) när första sjukvårdarna kom slog hjärtat igen. Dock var man igång med att kyla ner hela hans kropp, för att minska eventuella skador på hjärnan till följd av stilleståndet. Vi fick sitta i anhörigrummet ett tag (det kan ha varit en timme, eller fem minuter. Tidsuppfattningen var som sagt lite snett - och minnet från kvällen lika så) för att sen bege oss upp till Centrala Intensivvårdsavdelningen dit även pappa skulle komma så småningom. Och det gjorde han.

Efter X antal minuter (som sagt.. tidsuppfattningen) kom en läkare och berättade allt om pappas läge igen, vilket kanske kunde ha kännts löjligt eftersom vi hört det av mamma en gång, och av en akutläkare en gång, redan - men det var bra. Med repetitionen av allt kunde man liksom få in det och bearbeta det på ett annat sätt. Efter samtalet med läkaren fick vi återvända till väntrummet då de inte var klara med pappa så att vi kunde komma in dit. Jag tror att klockan var runt 01 nu. Sen fick vi äntligen komma in. Det var otroligt spänt att stiga in på avdelningen. Det lugn som hunnit infinna sig under väntetiden försvann så fort som en vind. Vi fick gå en bit in på avdelning, förbi säng efter säng och så plötsligt låg han där. Och jag kan bara säga; Har ni sluppit se eran pappa ligga naken (med vissa övertäckta delar), kopplad till respirator som pumpar upp bröstkorgen på ett nästan groteskt sätt och med X antal mediciner ständigt pumpandes in i blodet kan ni vara glada. Det var ingen toppenstund i mitt liv om man säger så. Det var så otroligt svårt att se, för samtidigt som man inte trodde att det var han, det var någon annan som låg där, var man så upprörd över att det var just han. En väldigt speciell känsla, som inte riktigt går att beskriva.

Hur länge vi var där inne har jag inte den blekaste aningen om, men det var ett tag. Vi fick lite fler förklaringar av de två sjuksköterskor som var "pappas" och syrran och mamma kände till och med på pappa. Jag klarade dock inte det, det kändes för läskigt. Sen åkte vi hem.