Söndagsblaha
I fredags åt jag kräftor, och fyfan i helvetets avgrund så gott det var. Jag blev helt till mig! Jag sög i mig de där djuren som om... det var något annat jag sög i mig. Har nog aldrig ätit så goda kräftor. Eller så många för den delen. Jag brukar inte ha tålamod att böka upp skalet på mer än 2-3 stycken. Men igår var jag "så sugen så allt gick jättefort" och smällde i mig halva fatet kändes det som..Så jäkla smarrigt! Mest trist att det antagligen kommer dröja till augusti tills man får glufsa i sig nästa portion kräldjur.. men men.
I går var det Bounce som stod på schemat (lite annat skit också, men det var just bara skit så det ordar vi inte om!). Det var en julklapp från bröderna och ja.. vilken julklapp sen då! Helt fantastisk! Är det något jag kan bli otroligt imponerad över är det dansares förmåga att uttrycka sig med kroppen. Herre gud. Och så kan man ju inte låta bli att ryckas med av all musik. Jag kan verkligen inte stå (ja, man stod faktiskt och såg hela föreställningen) still när jag hör musik. Och det spelar nästan ingen roll vad för sorts musik det är. Rumpan skakar igång oavsett :P
Nu låter det som om jag haft en hejdundrande underbar helg, och det har jag ju också. På vissa plan. Men på vissa plan har jag det verkligen inte. För: så fort jag sätter foten innanför de Ulsarbyiska väggarna är det som att kastas tillbaka in i ett svart hål. I princip på en gång blir det väldigt klart varför jag blev tvungen att flytta hemifrån för att öht. stå ut. Hetsätandet kommer tillbaka (som uteblivit helt är i Uppsala, pepparpeppar), analyserandet och de stora samvetskvalen lika så. Och det är så svårt. För när jag är i Uppsala kan jag verkligen sakna Hemmet, och har hittills åkt dit rätt ofta. Men när jag väl landat vill jag bara därifrån. Väldigt problematiskt.
Och ändå är det ingenting jämför med hur andra har det, och så länge det gäller ska man skita i sig själv och låtsas le.
I går var det Bounce som stod på schemat (lite annat skit också, men det var just bara skit så det ordar vi inte om!). Det var en julklapp från bröderna och ja.. vilken julklapp sen då! Helt fantastisk! Är det något jag kan bli otroligt imponerad över är det dansares förmåga att uttrycka sig med kroppen. Herre gud. Och så kan man ju inte låta bli att ryckas med av all musik. Jag kan verkligen inte stå (ja, man stod faktiskt och såg hela föreställningen) still när jag hör musik. Och det spelar nästan ingen roll vad för sorts musik det är. Rumpan skakar igång oavsett :P
Nu låter det som om jag haft en hejdundrande underbar helg, och det har jag ju också. På vissa plan. Men på vissa plan har jag det verkligen inte. För: så fort jag sätter foten innanför de Ulsarbyiska väggarna är det som att kastas tillbaka in i ett svart hål. I princip på en gång blir det väldigt klart varför jag blev tvungen att flytta hemifrån för att öht. stå ut. Hetsätandet kommer tillbaka (som uteblivit helt är i Uppsala, pepparpeppar), analyserandet och de stora samvetskvalen lika så. Och det är så svårt. För när jag är i Uppsala kan jag verkligen sakna Hemmet, och har hittills åkt dit rätt ofta. Men när jag väl landat vill jag bara därifrån. Väldigt problematiskt.
Och ändå är det ingenting jämför med hur andra har det, och så länge det gäller ska man skita i sig själv och låtsas le.
Kommentarer
Trackback