Dorotean

Fyfan vad jag ville dö när jag vaknade i morse. Inte sådär pubertalt för att mitt liv suger och jag känner mig så ensam, utan sådär jagärsåjävlasjuksåjaglikagärnakandö. Mitt huvud var som sprängfyllt med bomull och jag visste nog knappt vad jag hette. Jag började nästan gråta av ansträngning när jag ordnade frukost och på cykeln till campus blev jag andfådd i nerförsbackarna. Inte okej! Såklart var jag ju tvungen att surfa lite på 1177.se och kom fram till att jag antingen hade HIV eller hjärnhinneinflammation. Hypokondriker? Jag? Hur menar ni nu...? Sedan dess har jag (tyvärr) gått på alvedon och det har ändå gått hyfsat. Känner mig lite (mycket) dålig som stundtals fokuserade mer på hur lång rem vissa som gick över campus hade på sina väskor än på Kinas politiska system när jag och min fina vän skulle grupparbeta, men sånt är feberlivet. Nu ska jag nog krypa ner under täcket innan febermonstrena tar mig i sin makt igen. I morgon blir det ny frisyr, längtar!!