Dorotean

En rubrik som skulle passa mitt liv i stort, men den här helgen är det bokstavlig sanning. För er som aldrig provat på kan jag säga att det är en sjukt speciellt känsla att vara någonstans där man inte känner någon, och inte heller är känd av någon. Att gå långa dagar utan att byta mer än ett par artighetsfraser i korridorsköket tär på en. Och då har jag gjort det i mindre än en vecka. Det var iofs något jag var beredd på när jag valde att flytta söderut en hel vecka innan skolstart, där själva vänkretsskapandet sätter igång på allvar, och egentligen har jag väl inget problem med det. Jag har läst nånstans att man man till slut lär sig att tycka om de plågor man utsatts för tillräckligt länge, och det är nog inte bara osanning. Fast jag ljuger ju inte när jag säger att jag längtar tills jag har någon mer än pakistaniern i rummet breve att prata med...