Dorotean

Tanken på att byta riktning i livet (eller snarare att återgå till en riktning jag tidigare följt?) har planterats och så sakteliga börjat gro och slå rot i mig. Det börjar kännas helt okej att lämna det här för något annat och vissa stunder känner jag till och med för att spola fram tiden. Och det är skönt, att känna att det kommer bli bra även ännu längre söderut och att jag nog kommer trivas ännu bättre där. Men samtidigt gnager det lite i mig. Är den här känslan inte lite för bekant nu? Känslan som visar sig som en längtan till något annat, hoppet om att  sen och någon annanstans kommer allt bli mycket bättre och för att inte tala om övertygelsen om att jag inte passar in. På högstadiet var det av ren överlevnadsinstinkt, men nu då? Borde jag inte kunna börja nöja mig snart? Komma till ro och bara trivas här och nu? Detta kringflackande och ständiga tanke på något annat börjar tära. När ska själen min få ro?