Katastrof!!

KATASTROF!!!!!!
Nu har reklam om ett visst nazistforum kommit till min lilla håla,
vilket måste betyda att det finns folk med de passande åsikterna, i min lilla håla.
Jag blir allvarligt rädd.
Speciellt med tanke på att det samtidigt har kommit folk som kan anses "inte höra hit", till min lilla håla.
Reklamen satt som tur är inte kvar så länge,
men ändå.

Jag ryser.

Jag drömde till och med om problemet i natt.
Jag drömde att jag gav mig ut för att motarbeta dom,
främst med att sprida flygblad till alla ovetandes (och vetandes) hålebor.
Men folk var väldigt förjäntliga och filmade mig osv,
så jag var tvungen att försöka gömmma mig samtidigt.
Sen jagade några småtjejer mig i bil, eftersom jag
förstökte tvinga på dem flygblad...
...undrar var det säger om mig?


Skoläckel.

Usch. Nu har skoltröttheten slagit till ordentligt. Ingenting som skulle kunna kopplas det minsta till skolan känns kul. I morse kändes det mer lockande att stanna hemma och ligga och glo in i väggen hela dagen, än att bege mig till skolan. Allt sker som på någon slags rutin som inte ger något avtryck alls. Det känns inte som om jag lärt mig något under hela terminen, och då har det ändå gått drygt 2 månader sen jag kom hem från Kebnekaise, och skolan började på riktigt. I och med att alla inte läser samma kurser är klassen inte heller en klass längre, utan bara... en massa elever. Man träffar knappt folket från skolan, och lärarna tycks ha glömt bort oss som går i trean. Vi är väl något slags "skolans rester", som snart ändå ska spolas bort.

Tack gode gud att mitt liv utanför skolan har blivit betydligt berikat. Annars skulle jag inte stå ut.

Hösttrams

Jag hatar, hatar, hatar, HATAR verkligen att jag inte har disciplin nog att skriva dagboksanteckningar / blogginlägg. Jag kom på idag att jag vill inget annat än att om 30 år kunna läsa någonstans om hur jag tänkte och var nu, för det kommer jag aldrig komma ihåg utan att skriva ner det. Samtidigt är det kanske något jag kommer bäva för, att ta mig tillbaka - om jag nu kommer härifrån. Men ändå. Jag vet inte hur många gånger jag har försökt med att skriva olika sorters dagböcker. Det har aldrig lyckats mer än i några veckor. Jag vet inte vad jag gör för fel. Kanske har jag för innehållslöst liv eller så lägger jag ner för mycket energi på att få det rätt och riktigt. Dessutom har jag mer fokuserat på händelser istället för tankar. Fastän det är tankarna jag kom på idag att jag är intresserad av. Jag kommer liksom inte vara samma Sara om 10 år. Inte om 5 år heller och kanske inte ens om 1 år. Hur ska jag då kunna minnas/veta vem jag var? Jag kommer kanske inte komma ihåg att jag spottade på svenskheten när jag såg en stackars uteliggare (eller något som såg ut som en sån i mina ögon) på marken vid stationen i Uppsala och INGEN gick hjälpte honom. Alla såg, alla visste att han behövde all hjälp i världen. Och alla gick förbi. Jag också, och jag får så ont i hjärtat. Jag ville egentligen inget annat än stanna och hjälpa upp honom på fötter åtminstone, eller iaf så att han såg något ut för världen. Men det var som om jag sveptes med av, jag vet inte vad, och så var jag förbi. Kommer jag komma ihåg det om 5 år när jag sitter med 70.000 ord att läsa i någon tråkig kurslitteratur? Eller när jag har fetaste tentan att skriva. Eller roligaste jobbet att gå till? Kommer jag över huvud taget bry mig? Jag vet inte. Men just nu idag känner jag i alla fall att jag önskar att jag på något sätt skulle kunna dokumentera mig själv. Mina tankar och känslor över stort och smått. Som idag när jag blev alldeles uppfylld av hur vackert det var, och jag nästan körde i diket för att jag inte kunde sluta titta i backspegeln på höstskönheten. Jag är alldeles för bra för att vara bortglömd om 10 år.

This Could Have Been Me

112743-40
http://www.hokus-pokus.se/

Ge mig piller & make me smile.

Jag vet inte, eller tvivlar snarare starkt på, om det är en strategi som fungerar. Men på grund av ett missnöje över vissa bloggar försöker jag straffa internets värld med att utebli med mina inlägg. Nej, det är varken klokt eller logiskt. Det är heller inget jag tänker fortsätta med. Det är bara det att min inspirationsnerv har satt sig långt in i arslet, eller någon annan del av mig som är svår att nå och det har gjort senaste tiden i princip bloggfri. Jag började författa ett inlägg förra veckan faktiskt. Ett inlägg där jag tänkte öppna mig själv totalt. Dumdristiskt kanske, men jag får sådana idéer ibland. I alla fall så blev det inte alls bra och jag suddade ut det och lät det vara opublicerat. På efter middagen ringde det dessutom en kvinna som gjorde hela grejen onödig. Det känns liksom fel att skriva ett inlägg om hur man tror att någon som misskött sig tidigare kommer göra det igen, när man bett honom om en ny tjänst. Så visar det sig att han faktiskt skött sig. Jag väntar mig i alla fall ett inre i uppror, att få en hel del bearbetat och överkommet under hösten. Vi får se vart det leder. Första träffen är på Torsdag men det är just bara "ett första möte" och jag väntar mig inga stordåd.

äh. det här blev ju inte heller nåt bra.
bajs på mig.

Bloggeri

Min(a) bloggläsare tycks ha otrevligt dåligt minne. 16 läsningar på 5 lika IP-addresser. Det innebär att i snitt har man läst bloggen cirka 3:5 gånger idag. Detta helt utan att ge en kommentar.
Sjukt.

Sömnlösa nätter

Höjden av I-landsproblem, och något jag lidit av senaste 24 timmarna, är att vara så förkyld så att när man i vanliga fall brukar andas med näsan för att sova istället måste använda munnen som andningshål. I och med att man andas med munnen blir den dock torr och man producera saliv. För att slippa dreggla ner hela kuddpartiet väljer man att svälja men med en näst intill igensvullen hals (grejen som hänger i mitten, vet inte namnet, fastnar liksom i halsen) gör det sjukt ont och att somna är inte att tänka på.
Men idag bär det iväg till farbror doktorn för penicilin. Sen kan jag förhoppningsvis sova.

Jag är ingen författare

Nej, jag vet inte riktigt var och varför jag hade fått det ifrån men för ett tag sen (det är ett lagom diffust begrepp som borde visa att jag inte riktigt vet när) trodde jag att jag kunde uttrycka mig. På något sätt hade jag en bild av mig själv som någon slags mini-Strindberg. Eller okej kanske inte Strindberg, men mini-Johanna Nilsson då? Någon som i alla fall kunde beundras för de texter som skrivs med en uppfinningsrikedom utan dess like, och som får folk att häpna eftersom en rödhårig tjockis som inte vet vem hon är - fastän hon gått igenom puberteten - knappt borde kunna stava, och allra minst stava till grammatik. Jag hade liksom en känsla i magen som sa att jag bidrog med något, att jag kunde berika andras språkliga förråd och användning precis som jag låtit till exempel Johanna Nilsson göra med mitt. Ett geni som jag skulle i princip bara behöva skicka in en av mina bloggtexter skrivna på en kvart för att få kontrakt hos någon av de svenska dagstidningarna.

Men nu har den kommit ifatt mig. Faktan. Nu står Brasse Brännström och läsp-skriker "FEL, FEL, FEL!!!!!" åt mig medan Eva och Magnus skrattar åt hur fel jag haft. Jag kan ju inte uttrycka mig? Hur många procent vett är mina rader fyllda med, till exempel? Ofta en såndär stor dagstidning skulle vilja ha texter av en gnällig 18-åring som saknar livslust. No way, då ska man skriva arga krönikor om växthuseffekter, hur dumma USA är eller bara hur drygt det är att A-kassan höjts. Och sånt kan jag Verkligen inte. Jag är för lite insatt. Jag kan liksom inte ens skriva om sådant jag är insatt i, för jag tror bara att jag är insatt medan jag egentligen bara är en såndärsomhållermed. Och det där med grammatik. Jag kan inte den rätta användningen av svenska preposotioner (tror jag det heter) för fem öre. Fördommar mot? för? till? Det är bara ett av många exempel när jag bara inte får till det. Så sorgligt. Jag är så sorglig.
Hej

Om en tragedi på grund av stress

Såååååån tragedi!!! Jag har gått igenom något jättehemskt :|
Rent rutinmässigt (eller traditionsenligt om man gillar det ordet mer) låg jag igår och tänkte en massa massa, och det vara inte bara en massa massa bladder om allt och ingenting utan någon som helst vett.
Nej. Det var värsta kloka grejerna om något, antagligen för mig, aktuellt ämne och jag kom på så mycket bra saker, och jag kände mig så himla klok. Det var liksom sådär bra så jag tänkte att Det här MÅSTE jag skriva ett blogginlägg om. Det var till och med så seriöst så jag ett tag tänkte tända lampan och skriva ner minnesanteckningar på ett papper - för det var verkligen hur bra som helst. Men jag övertygade mig om jag ju har världens superminne i allmänhet och speciellt när jag har någon klok idé sådär. Men.. Tji fick jag. Jag kommer för tillfället inte ihåg ett jota av det jag tänkte. Jag kommer liksom inte ens ihåg vilket ämne det kanske möjligtvis jätteosäkert kunde beröra. Ingenting kommer jag ihåg. Sååååå ovärt.
Och jag skyller fortfarande på stressen jag var drabbad av. Den har liksom fullkomligt slukat mitt minne. Det är sååå pinsamt att komma på mina KRG-möten nu förtiden, för även om jag varit duktig och läst igenom varje mail och protokoll till möten jag inte varit på och så vidare, och så vidare, kommer jag inte ihåg Nånting. Så så fort vi pratar om något nytt ämne som rör våran grupp måste jag fråga vad det är. Och alla är hyperinsatta och jag känner mig mer dum än hur dum som helst.

Snälla snälla kropp och själ, vad god kruera dig från stressen snarast.
Med vänliga hälsningar
Jag

Jag vet inte

Min "psykolog" ringde mig idag. Hann inte svara så han hade lämnat ett meddelande.
Han hade något att berätta för mig. Uh. Jag vågar inte ringa dit.
Vågar knappt svara om han ringer igen heller :O
Vågar inte ringa kommun och skälla ut dem för att de inte gav mig nåt jobb heller.
Jävla Fegpotta. Varför är jag så feg? Och trasig?

Dött språk

Jävlar vad jag borde gå och lägga mig nu, men istället sitter jag här och lyssnar på ny Svenska Akademien skiva (ja, det är mina älsklingar och kommer alltid vara det) och känner efter. Nog för att känslolivet är rätt avdankat efter all stress (som jag f.o.m nu kommer sluta tjata om), men känna kan jag uppenbarligen ändå.
Det är inget som direkt går att sätta ord på, och det finns inget som helst intresse för mig att försöka och för eventuella läsare finns nog inte intresset av att läsa heller så. Och ungefär nu insåg jag att min språkliga förmåga fortfarande är stendöd (var är poeten i mig) så jag går och lägger mig för att vakna upp till en sex- och samlevnadsdag i skolan istället. I like.

Såhär i betygstider...

Så var det dags för mig att återuppta skyllandet på min barndom, eller uppväxt eller vad man nu kan kalla det. I och för sig är jag väl lite mitt i den fortfarande. Men i det här fallet blundar vi för det och tänker oss grundskoleåren som barndomen, okej? Jag menar, med tanke på att jag helt blundar för den grammatiska regeln om att en korrekt svensk mening inte kan inledas av ett "men" borde det inte vara särskilt svårt. Det är bara fantasin (eller himlen om man hellre vill det) som sätter gränser.
Vad jag tänkte skylla på uppväxten den här gången är min betygshets. Jag tänker inte ta upp Hur jag kopplar den till barndomen, dels för att jag inte alls är någon psykolog så säkert har helfel i mina tankebanor, men också för att det är såntdär jag stängt in i mig själv och det skulle göra sjukt ont att försöka släppa ut det. Men i alla fall. Det handlar om betygshets, något jag har ett extremt fall av. Jag blir verkligen helt sjuk såhär i betygstider. Jag förväntar mig i princip IG men blir sjukt besviken över annat än MVG. VG är väl okej så länge jag slipper få reda på att någon annan har MVG, då är jag helt plötsligt sämst i världen och knappt värt att leva. Visst är det sjukt? Jag skäms så otroligt mycket för det, och försöker göra så mycket som jag kan för att klasskamrater (som är de som skulle kunna bli drabbade på något sätt) inte ska märka det. Vad vet jag om de gör det eller inte, men jag fick i alla fall reda på av en av de närmre att hon märkte det. Fast hon vet antagligen inte hur extremt det är. Pinsamt som sagt, men jag vet inte vad jag ska göra åt det. Det har funnits där så länge betyg och/eller omdömen har funnits och jag har betett mig på ungefär samma sätt. Skillnaden var väl att det var Ännu värre under högstadiet. Minns speciellt en gång när jag skulle få tillbaka ett matteprov (ja, det gäller provresultat och uppsatsomdömen också...) någon gång i nian. Då fick jag sådan ångest så jag inte visste var jag skulle ta vägen och fick snabbt som attan ta mig till ett ställe att vara ensam på för att lugna ner mig. Något sånt har inte hänt på länge nu, men det känns ändå illa. Ibland önskar jag nästan att jag kunde få uppleva ett skolår som en som måste kämpa armarna av sig för varenda G, och med rätta verkligen vara glad över betygen som kom sen. Jag behöver ju uppenbarligen lite perspektiv på saker och ting.. Fast bäst vore nog ändå om hela den här jämföra-sig-med-andra grejen kunde upphöra helt. Varför kan inte alla låta bli att fråga alla om provresultat och så vidare? Jag kan inte med mig själv när jag slänger ut mig att jag minsann fick MVG i filosofi (som är det senaste exemplet). Varför håller jag inte bara käften? Kommer ihåg att jag minsann försökte, i första ring tror jag att det var, säga att jag inte sysslade med sånt och alltså varken avslöjade min resultat, eller ville höra andras. Men ja. Det höll uppenbarligen inte i sig så länge, så nu är jag här igen. I och för sig verkar jag inte ensam eftersom det finns en klasskamrat som tydligt visar att han bryr sig. Varje gång ett prov har återlämnats, eller ett betyg har avslöjats är han genast där och ska höra "Vad fick du?" eller den något mer diskreta "Hur gick det för dig?". Och han gör inte heller det till en hemlighet att han frågar för att veta om någon har bättre än honom. Besvikelsen riktigt lyser om han får nys om någon som hade lite fler poäng. Nåja. Det kanske är ett problem jag kommer ta tag i till nästa år.

Idag var det också dags för annat som nog både en och annan varit rätt mycket nervös för: Den muntliga delen av det nationella provet i svenska. Som tur var har jag redan mitt avklarat (gjorde ett halvdant försök att presentera MoMA på ett vettigt sätt när vi var i Äpplet) men det var mycket trevligt att få ta del av andras redovisningar. Vilka talanger man har i klassen! Och modiga talanger som öppnar sig helt och fullt om sådant jag själv skulle vara mer än tyst om. Intressant att se hur olika vi tänker i klassen också, om vad modern är och sådär. Mest intressant var om den moderna människan som köpgalen idiot som försummar naturen (typ). Och min egen redovisning ska det faktiskt bli kul att höra vad betyget blir, om jag för en gångs skull kan vara nöjd med rätta. Annars brukar jag bara bli besviken när jag är nöjd. Sån är jag..

Fy

Blir fruktansvärt äcklad när några tjejer i ettan sitter och skrattar (och ler nöjt) när de pratar om en bok som handlar om en tjej som blivit våldtagen något grymt av sina killkompisar och därpå fått ett extremt horrykte i hela hemorten. Får lust att gå fram och slå ner dem eller nåt. Fy.


Live from New york

Sitter har efter en hard tag i det stora applet,
saknar en del folk hemifran men sa soligt som det ar kan jag inte klaga..
har blivit massa fraknig..
O klantig som jag ar glomde jag ladda pa mobilen innan jag akte, sa jag maste ta in pa netcafe for att fa tag pa nan hemifran.. typiskt.
naja, jag lever och har det bra iaf.
VARME!!!!!!!

Låt det vara ett maj-skämt!

http://expressen.se/nyheter/1.661108

Alltså.. det här är ju helt sjukt. Jag som trodde den religiösa sektgränsen hade gått någonstans efter livets ord eller någon annan trevlig samling med galna människor. Men tji fick jag uppenbarligen.. och rätt mycket tji dessutom.
Men vad kan man vänta sig av amerikanarna? Hah. Rent fördomsmässigt var det ju inte förvånande - men ändå.
En sekt som hatar Svenskar. Liksom.. Why?!
Eller ja, det står ju att det är för att vi höll rättegång mot Åke Green som uttalat sig mot homosexuella (kallat dem cansersvulster var det va). Och homosexualitet är tydligen också något värt att hata? Åter igen: WHY?!?!
Det är nu jag hoppas att det är någon som tagit fel på 1:a April och 2:a Maj.

"Hjälplös som en skalbagge"

Idag är väl ungefär allt ungefär så dåligt som det kan bli. Jag har återigen lyckats göra ett ofrivilligt djupdyk ner i dyngan som kallas ångest. Eller nåt. Vad vet jag, jag kan ingenting som rätta benämningar på psykiska åkommor hit och dit. Men nu bestämmer jag att det är ångest och då är det det. Jag simmar alltså runt här nere, eller där uppe kanske? Hög ångest? Låg ångest? Vad är skillnad och vem bestämmer vad som är rätt? I alla fall, jag simmar runt och tjippar (?) efter andan. Känner mig lite som en kvicksandspöl samtidigt. Mmmh, vilka schyssta metaforer det blev helt plötsligt. Men i allafall, igen, jag simmar omkring här och vet inte var jag ska ta vägen. Just nu är min huvudsysselsättning att komma på så många dåliga saker med mig och mitt liv som möjligt. Allt för att... ja, varför då egentligen? Jag gör det ju inte direkt lättare för mig. Men jag skyller på tidigare skeden av mitt liv, och att jag har en massa men därifrån. För det blir ju mycket bättre av det (eller inte). Det verkar ju ändå inte som om jag kan lyckas ta mig själv i kragen (idag heller) och förmå mig själv att göra något vettigt. Så varför inte smutsa ner en redan skitig tröja. Ohyes, en metafor igen och JA det skulle vara jag som var tröjan och smutsen skulle vara... Ja. Smuts helt enkelt. Just nu lever vilda diskussioner (med mig själv) i mitt huvud om varför i helvete jag Alltid ska förstöra allt, hur jag kan vara så dum och göra sånt som jag får tidigare nämna tankar av.
Och Jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa,
nu bryter jag kanske egentligen ihop snart (kan inte bestämma mig för om det är nu eller snart. därav den uppknullade meningsbyggnaden).
Kanske är det nu jag ska rusa ner för trappen, gråtandes och slita mig själv i huden för att få folk att se?
Detta för att sedan bli ett melankoliskt paket med någon snygg diagnos som får folk att tycka synd om mig, och kanske, med en fet jävla betoning på kanske, få någon slags hjälp av något slags proffs som har någon slags utbildning för att bota människor av mitt slag.

Eller, så biter jag ihop och fortsätter på samma "Ler hon ibland kan hon inte må Så dåligt" stig som alla andra jävla idioter.

Och JOTACK, JAG MÅR GANSKA BRA.
TACKAR SOM FRÅGAR!!!!!!!!!!!

Bloggsjuk

Jag har drabbats av bloggsjukan. Jag har ungefär hurmångaämnensomhelst att skriva om, och det är X antal gånger jag tänkt "ååh, det där måste jag skriva om i ett blogg inlägg" och nästan börjat författat det i huvudet. Sen när det väl kommer till kritan, eller tangentbordet, blir det bara blä och det slutar med att jag loggar ut härifrån utan ett nytt publicerat blogginlägg. Det är lite synd. För jag hade gärna skrivit en halv roman om hur jag betedde mig när jag fick en komplimang av en okänd tjej på stan, när jag höll på att köra på en and på väg till skolan, hur oangeläget det kändes att behöva höra ett du-har-knullat-en-annan gräl på upptåget mellan en gråtfärdig tjej och en kille som lovade att han älskade henne och allt annat jag funderat på att skriva. Men, nu blev det helt enkelt inte så. Så jag försöker tvinga mig själv att skriva om hur jag inte skriver istället. Har dessutom en liten aning om att det är all stress (nej, jag ska inte gnälla mer om det nu..) som tar bort all inspiration - för kollar man på mina arbeten ser de ungefär likadana ut. De ser iofs inte mycket ut alls eftersom jag knappt gör dem.. Men det som ser ut ser förjävligt ut. Hänger ni med?

och INGENTING blir bättre av en hjärtsjuk pappa som helt plötsligt på Lördagskvällen bara faller ihop. Utan att dö iofs, men han föll fortfarande ihop. Blä.

Alla barnen

Alla barnen lekte i parken,
utom Sara - hon hängde i en snara.

Stressdrabbadgymnasieelev

112743-38

För att fortsätta ytterligare på temat stress kan man sammanfatta mitt läge med den här bilden,
låt den säga mer än 1000 ord.

post scriptum

och ja, man kan fan undra varför jag sitter och författar blogginlägg istället för att göra nån av alla mina stressande uppgifter men försök själv att ta dig samman och göra något vettigt när du varken vet ut eller in eller vadfanduvaldeattgågymnasietför så kan ni ju se hur "enkelt" det är.
Nu har jag iofs haft värsta gråtattacken också. Kanske får ner några ord snart.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0