Dorotean

Nej, jag vet inte riktigt var och varför jag hade fått det ifrån men för ett tag sen (det är ett lagom diffust begrepp som borde visa att jag inte riktigt vet när) trodde jag att jag kunde uttrycka mig. På något sätt hade jag en bild av mig själv som någon slags mini-Strindberg. Eller okej kanske inte Strindberg, men mini-Johanna Nilsson då? Någon som i alla fall kunde beundras för de texter som skrivs med en uppfinningsrikedom utan dess like, och som får folk att häpna eftersom en rödhårig tjockis som inte vet vem hon är - fastän hon gått igenom puberteten - knappt borde kunna stava, och allra minst stava till grammatik. Jag hade liksom en känsla i magen som sa att jag bidrog med något, att jag kunde berika andras språkliga förråd och användning precis som jag låtit till exempel Johanna Nilsson göra med mitt. Ett geni som jag skulle i princip bara behöva skicka in en av mina bloggtexter skrivna på en kvart för att få kontrakt hos någon av de svenska dagstidningarna.

Men nu har den kommit ifatt mig. Faktan. Nu står Brasse Brännström och läsp-skriker "FEL, FEL, FEL!!!!!" åt mig medan Eva och Magnus skrattar åt hur fel jag haft. Jag kan ju inte uttrycka mig? Hur många procent vett är mina rader fyllda med, till exempel? Ofta en såndär stor dagstidning skulle vilja ha texter av en gnällig 18-åring som saknar livslust. No way, då ska man skriva arga krönikor om växthuseffekter, hur dumma USA är eller bara hur drygt det är att A-kassan höjts. Och sånt kan jag Verkligen inte. Jag är för lite insatt. Jag kan liksom inte ens skriva om sådant jag är insatt i, för jag tror bara att jag är insatt medan jag egentligen bara är en såndärsomhållermed. Och det där med grammatik. Jag kan inte den rätta användningen av svenska preposotioner (tror jag det heter) för fem öre. Fördommar mot? för? till? Det är bara ett av många exempel när jag bara inte får till det. Så sorgligt. Jag är så sorglig.
Hej