Ödets ironi?

Jag grät i skolan idag. Kunde bara inte hålla mig.
Självklart är det nu, mitt i all kaos och jävelskap, som hjärtat ska gås igenom på naturkunnskapen.
Det gick bra att prata om vener, artärer och förmak (förutom nån tanke på förmaksflimmret då).
Att tala om hur blodet tog sig fram för att bli syresatt påverkade mig inte nämnvärt.
Sen när ordet kranskärl kom på tal blev det lite, lite jobbigare.
- Det var ju där själva infarkten höll till. Det högg väl till lite någonstans,
men stark som man är skulle man stå ut.
Sen började folk fråga om igenkalkade kärl, vilket jag visste
på något sätt hade med infarkter att göra.
Då började det rusa lite till i magen, men var ändå hållbart.
Var ett par gånger på väg att fråga om infarkter,
men det mäktade jag inte med.
Kände väl att öppnar jag munnen nu, brister det.
Och det gjorde det till slut.
Det är liksom inte kul att behöva höra att en liten bit av hjärtat dör vid varje infarkt.
(det var hans tredje, tredje. herregud. tredje?! har han nåt hjärta kvar?!!)
Än mindre kul var det att höra om hur man, om man har otur
kan dö av det hela.
Då brast det.
Sen blev det gråtpaus i klassrummet,
med både kramar och skratt.
Det var fint, trots att jag önskar att jag sluppit det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback