Min natt
Jag kan nog inte riktigt förstå hur trött jag var igår. Visst jag kände mig väldigt trött i stort sett hela dagen, och det var väl ingen tvivel om att jag sovit alldeles för lite natten till igår, men att det var så extremt som det var trodde jag inte. För att börja i rätt ordning så var det alltså natten till igår som låg till grund till min ändlösa trötthet.
Det är någonting med nätterna före jag ska jobba dag; jag kan verkligen inte sova. Först tar det jättelång tid innan jag somnar, jag vrider och vänder på mig, kastar av och på täcket, vänder på kudden osv. osv. osv i en evighet innan jag lyckas somna. När jag sen väl sover är det inte direkt en höjdarsömn, utan snarare den sämsta sömnen i världshistorien. Jag vaknar lite titt som tätt, och småsaker som ett natt-sms väcker mig lätt som en plätt, jag som aldrig brukar vakna av såna annars. Så det var inte direkt med något skutt jag tog mig ur sängen igår morse. Jag hade nog mer gemensamt med ett lik än med Rönnedal i Taubes visa. Och tröttheten höll väl i sig. Visst blev den bättre efter att jag fått i mig frukost, och cykelturen till jobbet var avklarad - men jag var fortfarande seg. Speciellt eftersom det under arbetsdagen var rätt långa stunder där det fanns absolut ingenting att göra. Att sitta ner och sega är inte direkt en optimal aktivitet för att pigga till sig, så segheten satt kvar även när jag slutade jobbet.
Sen är eftermiddagen ganska suddig, jag kom iaf hem vid 17 och åt kanske middag vid 18 och sen vid 19-tiden satte jag mig nog vid TV:n. Och att sätta sig vid TV'n när man är trött är ju rena dödsdomen, i alla fall för mig. Det är rent ut sagt omöjligt att somna. Sagt och gjort, jag somnade. Jag har inte sådär jättebra koll på när det egentligen hände, men runt 20-snåret skulle jag tippa. Och sen sov jag. Och det var jävligt skönt, måste jag säga. Någon gång, jag tror det var när fotbollen hade börjat, kom mamma in och frågade mig om det var bra. När jag insåg att det var lite av ett hån över att jag sov sådär fint som bara jag kan i fotöljen valde jag att flytta på mig ner i min stora, mjuka säng.
Vanligtvis när man väljer att göra den förflyttningen brukar saker som tandborstning och ombyte till pyjamas vara en del utav processen. Det var det inte för mig igår. Jag tog mig ner som värsta zombien, och orkade inte ens bry mig om att göra rent i sängen. Sovsällskap i form av en ryggsäck och lite annat smått och gott har väl ingen dött av? Och, vad tecknena visar när jag vaknade i morse, hann jag bara ta av mig legginsen och dra ner dragkedjan på kjolen innan jag somnade. Min sovklädsel inatt har således varit en kjol från New York, ett linne och en kofta. Dessutom lyckades jag med bedriften att somna med en tandpetare i munnen, så någon gång i natt vaknade jag och fick pilla ur en massa träflisor. Det var mysigt. Not.
Med tanke på att jag somnade vid 20-tiden borde min sömnkvot varit fylld någon gång mellan 04 och 05 i morse. Jag Borde alltså ha vaknat pigg som en lärka någonstans vid ovan nämna tider. Gjorde jag det? Icke sa nicke! Klockan 11:00 slog jag upp mina blå och kände mig något sånär utsövd. 11:00!! Det är 15 timmars sömn!! Kan man ens sova så länge?! Jag trodde det var ett skämt när jag såg klockan. Att någon smygit ner och ställt om min klocka medans jag sov som en stock. Men icke! Resten av husets klockor stod på ungefär samma tid. Jag sov i fucking jävla 15 timmar. Med tandpetare i munnen och halva sängen full med skräp! Kan det här verkligen vara normalt? Eller bör jag söka hjälp?
Det är någonting med nätterna före jag ska jobba dag; jag kan verkligen inte sova. Först tar det jättelång tid innan jag somnar, jag vrider och vänder på mig, kastar av och på täcket, vänder på kudden osv. osv. osv i en evighet innan jag lyckas somna. När jag sen väl sover är det inte direkt en höjdarsömn, utan snarare den sämsta sömnen i världshistorien. Jag vaknar lite titt som tätt, och småsaker som ett natt-sms väcker mig lätt som en plätt, jag som aldrig brukar vakna av såna annars. Så det var inte direkt med något skutt jag tog mig ur sängen igår morse. Jag hade nog mer gemensamt med ett lik än med Rönnedal i Taubes visa. Och tröttheten höll väl i sig. Visst blev den bättre efter att jag fått i mig frukost, och cykelturen till jobbet var avklarad - men jag var fortfarande seg. Speciellt eftersom det under arbetsdagen var rätt långa stunder där det fanns absolut ingenting att göra. Att sitta ner och sega är inte direkt en optimal aktivitet för att pigga till sig, så segheten satt kvar även när jag slutade jobbet.
Sen är eftermiddagen ganska suddig, jag kom iaf hem vid 17 och åt kanske middag vid 18 och sen vid 19-tiden satte jag mig nog vid TV:n. Och att sätta sig vid TV'n när man är trött är ju rena dödsdomen, i alla fall för mig. Det är rent ut sagt omöjligt att somna. Sagt och gjort, jag somnade. Jag har inte sådär jättebra koll på när det egentligen hände, men runt 20-snåret skulle jag tippa. Och sen sov jag. Och det var jävligt skönt, måste jag säga. Någon gång, jag tror det var när fotbollen hade börjat, kom mamma in och frågade mig om det var bra. När jag insåg att det var lite av ett hån över att jag sov sådär fint som bara jag kan i fotöljen valde jag att flytta på mig ner i min stora, mjuka säng.
Vanligtvis när man väljer att göra den förflyttningen brukar saker som tandborstning och ombyte till pyjamas vara en del utav processen. Det var det inte för mig igår. Jag tog mig ner som värsta zombien, och orkade inte ens bry mig om att göra rent i sängen. Sovsällskap i form av en ryggsäck och lite annat smått och gott har väl ingen dött av? Och, vad tecknena visar när jag vaknade i morse, hann jag bara ta av mig legginsen och dra ner dragkedjan på kjolen innan jag somnade. Min sovklädsel inatt har således varit en kjol från New York, ett linne och en kofta. Dessutom lyckades jag med bedriften att somna med en tandpetare i munnen, så någon gång i natt vaknade jag och fick pilla ur en massa träflisor. Det var mysigt. Not.
Med tanke på att jag somnade vid 20-tiden borde min sömnkvot varit fylld någon gång mellan 04 och 05 i morse. Jag Borde alltså ha vaknat pigg som en lärka någonstans vid ovan nämna tider. Gjorde jag det? Icke sa nicke! Klockan 11:00 slog jag upp mina blå och kände mig något sånär utsövd. 11:00!! Det är 15 timmars sömn!! Kan man ens sova så länge?! Jag trodde det var ett skämt när jag såg klockan. Att någon smygit ner och ställt om min klocka medans jag sov som en stock. Men icke! Resten av husets klockor stod på ungefär samma tid. Jag sov i fucking jävla 15 timmar. Med tandpetare i munnen och halva sängen full med skräp! Kan det här verkligen vara normalt? Eller bör jag söka hjälp?
Puss
Dom som säger att feminister är det bara för att dom har fått för lite kuk måste ju vara lite smått dumma i huvudet. Finns det något sämre sätt att få mer kuk än att säga att man är feminist? Nja, jag skulle inte tro det. Så, tänk om, tänk rätt. Och bli feminist! Puss!
Summertime, and the living is easy
Jag råkade precis läsa texten till "Sjung om studentens lyckliga dag" och fick återigen en liten ledsenklump i magen. Vad är det med den sången egentligen? Den är ju jätteglad! Framtiden är vår, och vi har inga sorger som bor i våra sinnen än (yeah right på den iofs, men skitsamma). Det är ju bara askalas. Och jag bara gråter och gråter. Det är ju sjukt. Nu såhär efteråt när jag dessutom är helt stabil och övelevt den lyckliga dagen borde det ju inte vara några problem. Men ändå.
Allergin är tillbaka också, eller var i alla fall. Jag låg helt däckad igår. Gick omkring i nattlinne och pyjamas hela dagen, och ägnade dagen åt att hitta det minst dåliga som sändes på TV. Det var inte alltid så lätt, men det funkade ändå. Man kan ju zappa mellan alla dåliga program tills det kommer något mindre dåligt också. Asroligt. Men idag är det i alla fall bättre, så jag kan gå min 6 km promenad, och slippa oroa mig för att nysa ner pensionärerna i morgon. Mina små söta pensionärer som frågar var mamma är, har långkallsonger och kofta på sig fast det är 25 + i skuggan och riggar segel på båten som bara de ser. De är så fina, och sorgliga, på samma gång. Helt otroligt. Tror det här blir en bra sommar. Och i morgon ska jag till Stockholm <3
Tror jag ska gå någon kurs i hur man strukturerar upp normala blogginlägg också. Kanske bäst att hålla sig i ett ämne/inlägg istället för 75. Men vad vet jag.
Allergin är tillbaka också, eller var i alla fall. Jag låg helt däckad igår. Gick omkring i nattlinne och pyjamas hela dagen, och ägnade dagen åt att hitta det minst dåliga som sändes på TV. Det var inte alltid så lätt, men det funkade ändå. Man kan ju zappa mellan alla dåliga program tills det kommer något mindre dåligt också. Asroligt. Men idag är det i alla fall bättre, så jag kan gå min 6 km promenad, och slippa oroa mig för att nysa ner pensionärerna i morgon. Mina små söta pensionärer som frågar var mamma är, har långkallsonger och kofta på sig fast det är 25 + i skuggan och riggar segel på båten som bara de ser. De är så fina, och sorgliga, på samma gång. Helt otroligt. Tror det här blir en bra sommar. Och i morgon ska jag till Stockholm <3
Tror jag ska gå någon kurs i hur man strukturerar upp normala blogginlägg också. Kanske bäst att hålla sig i ett ämne/inlägg istället för 75. Men vad vet jag.
Blaha
Tjoho! Studentveckan är, iofs sedan rätt länge, avklarad och förvånande nog överlevde jag. Fram till minuten innan vi i klassen sprang ut var jag helt övertygad om att det var döden som nalkades, och inte studenten. Sen var jag mest bara glad. Jag fnittrade och pratade så mycket i ett att den mottagande släkten antagligen inte hängde med för fem öre. Men skitsamma, det var ju min dag och jag hängde säkert med. Ni bloggläsare är väl antagligen dödströtta på diverse studentdagsredogörelser så det skippar jag nog, men det var jävligt härligt. Från att våga ta på sig hatten för första gången (trodde ju fortfarande att jag skulle dö då = studentmössan blev dödshatten) till champagne-brunch, studentsång och flakåkning. Allt var precis så härligt som man hört berättas om, och drömt om. I och för sig var det ungefär lika vemodigt som man också hört berättas om, men det behöver man ju inte tala så högt om. En del gamla klassisar (fult ord va? därför kan jag inte låta bli att använda det ;D) kommer man väl sakna, och andra helt tvärtom. Sådär. Den redogörelsen får väl räcka. Studenten är förbi, och så även mitt bloggsug. Så mer blir det inte. Får se hur länge bloggen blir kvar. "Det nya livet" har ju börjat nu, så kanske är dags att byta blogg med :P We'll see.