Dorotean

Det har länge pågått en debatt, eller i allafall ett eller flera samtal, om dagens skönhetsideal. De allra flesta (hoppas jag) tycker det är helt sjukt att hela tiden få budskap om att man inte duger så länge man inte har armar och ben som stickor samtidigt som man ska ha gigantiska bröst osv. osv. osv. Ni vet alla hur snacket har gott. Det har också varit en del av vad feministrörelsen har fokuserat på, då dessa skönhetsideal sätter otrolig press på unga flickor (som om det inte vore nog med att man ska vara bäst i skolan också). Och ja, det finns en press på killar också, de ska vara macho och muskliga ungefär, men det är inte alls i samma utsträckning som för tjejer. Säger man. Och jag är inte den som säger emot, jag har svalt hela allt med hull och hår och har gått omkring med de här åsikterna ett längre tag. Men det var inte förrän för ett par veckor sedan som jag fick upp ögonen, på riktigt.
                     Jag kan nästan jämföra mig med sådana som säger att man inte kan förstå hur det är förrän man själv får cancer/får ett barn med cp/har en pappa som går och dör. För den där pressen har som inte funnits hos mig, på riktigt. Visst har jag mina komplex och det är sällan jag tänker på mig själv som smal och vacker, men det har ändå inte kännts som om jag upplevt det. Men det fick jag göra då, för två veckor sedan.
                      Egentligen drabbade det inte mig personligen, men det var ändå så att det fick mig att tänka efter och så vidare. Det var nämligen så att min lillasyster hade en av sina vänner hemma här en dag och inte vet jag vad de gjorde, men de verkade skratta och ha roligt sådär som man brukar göra med sina vänner. Än så länge inget konstigt. Jag antar att de pratade en del allvar, sådär som man brukar göra med sina vänner, också. Och det är ju heller inget uppseendeväckande och som får mig att reagera. Men så vad var det då? Jo. Efter att systerns vän åkt hem satte vi oss och pratade lite. Ja, vi gör så ibland. Det handlade om det mesta, antar jag. Så efter ett tag kommer vi in på vad hon och vännen hade sysslat med under dagen, och som jag sa hade de väl mest gjort sådant som man brukar göra med sina vänner. Förrutom en grej. Eller, jag vet ju inte hur det är med er, men jag vet i alla fall att jag blev riktigt förvånad när jag fick veta vad de gjort. Jo, då hade de två, båda flickor i 15-års åldern, ställt sig framför syrrans gigantiska spegel och... tittat på varandra. Nu skulle det kunna låta jättesnuskigt, men så var inte fallet den här gången. Nej, de hade tittat på varandra och avgjort vad som var bra och dåligt hos de båda. Och då var det inte "Jag är duktig på ..... , men skulle vilja arbeta på...." eller "Du som är så...." onej, det handlade inte om personlighetssidor utan det var rätt och slätt utseendet. De var båda missnöjda med sina feta låt (eeh, var då?) men kunde enas om att den enes tänder var riktigt bra (förrutom att de var lite gula) medan den andra hade fina ögon. Eller något sådant.
                         När jag fick höra det blev jag helt... ledsen. Det känns verkligen hur fel som helst att man ska behöva bry sig om sådana saker. I och för sig behöver man väl inte det, men det är det där med tryck från samhället osv. osv. osv. igen. Det är liksom rätt mycket som är fel när det är så. Okej att det kan tillhöra människans natur att vilja göra sig snygg för att få tillhöra en grupp eller för att få en partner att avla av sig med, vad vet jag - jag är ingen biolog. Men när det börjar ta sådana extrema former tycker jag verkligen att det har gått för långt. På något vis känns det ändå inte som om det här med pressande skönhetsideal borde vara något som fyller våran vardag, eller? Nej. Det borde göras något mot skönhetsidealen, och det borde göras nu!

Tack för mig,
Värme!
                           

Som sagt (tror jag?) är det alltid ett äventyr att resa. Man vet aldrig vad som ska hända och man får ofta flera goda skratt på grund av medresenärer eller annat folk man kommer i kontakt med. Det verkar som att det i synnerhet är så när man reser till Stockholm (även fast jag gillade Pojke 4 som frågade sin morsa var Hemlösa cola är när Markoolios sommarplåga spelades). En sådan resa gjorde jag igår och surprise surprise, det blev ett äventyr. Inte alls på samma sätt som när jag kom i bekantskap med, och fick en kondom av, MPT men ändå en hel del. För en tänkare som jag är det väldigt stimulerande att komma ut bland folk och fä och bara se hur.. folk och fä beter sig - och det fick jag verkligen anledning till igår.

Planen var nämligen så att jag skulle åka in och träffa en som slutade jobba "typ 15" så jag lämnar mitt trygga bo i precis lagom tid för att komma in till huvustaden i en tid som i alla fall för mig är typ 15. Närmare bestämt kvart i 15 (som man inte kan säga men det skiter vi i). Där fick jag dock reda på att min vän nog skulle bli hållen ett tag på jobbet ett tag extra. Då jag inte har något som helst problem med att bara sitta och titta på människor (tyvärr blir det till och med glo ibland) var ju inte det något direkt problem så jag höll mig kvar på Stockholms central. Det var bara det att  det här lilla extra taget blev 1,5 timme - så det blev en hel del att titta på! Och med tittandet kom det en massa dömande/undrande/roande över hur andra människor beter sig.

Jag tar ett exempel: När jag satt där i går kom det efter ett tag (alla flyttade på sig utom jag under de där 90 minutrarna. så jag fick ständigt nya spaningsobjekt) och satt sig ett par med ett barn och någon vän eller nåt (hon var för övrigt rätt läskig för det gick inte att ålderbestämma henne. hon kunde vara allt från 15 till 25 typ). Det var väl inga konstigheter direkt. Hon var hur söt som helst och raggade upp en kompis från barnvagnen bredvid som hon "dansade" med. Sen rullade den barnvagnen vidare och tösen blev utan vän. Då blev det sig så att hon parkerade sig bredvid pappa istället. Inom en snar framtid kom det ett nytt par, med varsinn glass, och satte sig brevid henne. Som vilken unge som helst antagligen också hade fått fick hon genast upp ögonen för glassen och kom väl på att hon visst också var sugen på glass, så då ställde hon sig upp och börja råglo på de två glassätarna. Då fnittrade föräldrarna lite generat och sa "men *namn* sluta med det där" och tittade lite menande på paret som Förståss såg helt förstående på föräldrarnaochbarnet och tänkte väl typ "ååååh, så sött". Och det var väl ungefär där mitt tänkande kom igång. Det satte igång tankar som varför man inte kan göra sådär som vuxen för JAG blev assugen på glass när jag såg den enes Solero Exotic (jag hade typ feber och halvdog där så) men det skulle ju aldrig falla mig in att råglo så de kunde bjuda. Det skulle jag med alla säkerhet ha gjort för 12-13 år sedan. Varför? Såklart på grund av uppfostring men.. varför? Varför uppfostrar vi till sånt? Ibland blir jag rätt trött på den här kyliga svenskheten. Tänk vad mysigt om man kunde gå och få/ge glass till vem helst som var sugen och blanda lite hejvilt på saker. Underbart skulle det vara.

Förrutom det var det faktiskt en sak till som fick mig att fundera på huruvida jag gillade svenskheten eller inte. Det var så att som bänkgranne fick jag ett tag en familj bestående av föräldrar och tre barn. Det var dock sällan de alla satt på bänken samtidigt till en början. Så när alla väl skulle bänka sig (höhö) var det lite ont om plats. Mellan mig och pappan som satt närmast mig fanns det plats för kanske ett lår, och på andra sidan mig fanns ännu en plats förr ett lår. Med andra ord kunde tonårsflickan bara bett mig flytta lite för att få plats med sina lår (som typ var lika stora som mina vader...) men icke. Nej. då tittade hon sig rådvill omkring sig och Pappan nickade på lårplatsen mellan mig och honom och sa att "där kan du ju sitta". Då tittade hon lite rädd på mig och skeptiskt på platsen för att sedan säga Njeeej.. och sätta sig på väskan istället. Eftersom det var en alldeles pytteliten resväska hade den i princip noll balans alls så hon reste sig istället. Jag vägrade flytta på mig av principskäl. Senare flyttade jag dock på mig mot familjen för att ge plats åt ett par. Utan att de frågade. Mest för att lura mig själv att jag är snäll. Och för att reta familjen lite.

Sen var det väl inga fler direkta tankebanor som öppnades i min hjärna. Förrutom var ordet "palla" kommer ifrån. För det låter ju inte svenskt svenskt, men vad är det annars? Kan inte komma på något engelskt ord det kan härstamma ifrån heller. Plus att det ju både har betydelsen palla äpplen och att... "palla trycket". Bloggläsare som vet kan ju meddela mig. Alternativt leta reda på svaret och sen meddela mig :)

Tack för mig,
Värme!

Justja, sen finns det dem som säger "Mjaa men alltså.. jag har ju växt upp med rätt mycket jämställdhet för min mamma tjänar mer än min pappa". Men dom vet man oftast redan sen innan att de är idioter och kan förhoppningsvis skratta åt det.

En gång träffade jag på, eller träffade på och träffade på - jag träffade på honom så mycket man kan träffa på någon på nätet (ja jag hatar hur jag bildar krångliga meningar men det är liksom jag. har jag tur är det en stil jag kan få en till en bok om nån alternativ vegankille som gillar kräm och spelar nyckelharpa). I alla fall! En gång träffade jag på en kille som jag började prata med lite, och när de första kallfrågorna var avklarade och samtalet precis höll på att dö ut passade jag på att fråga honom om han är feminist. Det är en alltid lika intressant fråga (sorgligt men sant) att ställa. Den väcker liksom så mycket. Antingen är det rader fyllda av redogörelser för hur vi måste ta bort samhällets patriarkara slipning på glasögonen och det genom att dela på föräldraledigheten och ta bort dumma borgarpåhitt som avdragsgill hemhjälp (eller vad för vackert det nu heter). Till exempel. Som de flesta, med något sånär vettigt innehåll bakom pannbenen vet, är det en hel massa som måste omstruktureras, och det gäller världen över. Sen finns det dem som besvarar frågan med "öööh, kyss mig i arslet. tror du jag bryr mig eller?" och såna orkar man inte ens diskutera emot. Rent statistiskt sett är största av delen sånadär med tröjor som är prydda av svenska flaggan och kallar sig typ Meduza_lover och har ACAB (all cops are bastards) skrivet någonstans i någon presentation om sig själva. Och jag vet att det är såna vilsna själar som man borde krama om med sin feministbarm hårt trycka emot dem och bara mala på en massa vettvettvett, men jag orkar bara inte. Dessutom får jag ibland en omåttligt dålig diksussionsförmåga och blir arg och ger upp precis innan jag tänkt börja med personliga påhopp. Så de små liven lämnar jag åt någon annan. Sen finns det de där mellantingen. Ett sånt mellanting var precis vad han jag skrrev om i början var (jättebra att jag har en sån tydlig röd tråd i mina texter....). Det är såna som: Joovisst är jag feminist men... det är inte direkt så att jag slutar raka mig för det - och jag är absolut ingen manshatare! eller: Jag är för jämställdhet, men jag gillar inte feminism.Och det var väl ungefär så den killen sa, fast han mer uttryckte sitt ogillande mot ordet feminism för det var mansdiskriminerande och så vidare. Och det där gjorde mig så arg. Okej, nej jag blev inte arg utav den enda kommentaren men det var bara det att jag försökta vinna över honom på rätt sida med mina strålande argument men han gav sig inte. Trotts att jag hade rätt. Jag kommer inte ordagrant ihåg vad vi sa men jag vet att jag försökte få honom att förstå att han var Helt Fel ute när han lade ner energi på att bry sig om ordet när det är själva...grejen som är väsentlig. Jagmenar, det finns ju hur mycket som helst i området att kämpa för men grabben väljer att lägga energin på själva ordet. Synd. Okej att ordet feminism har en liten koppling till ordet feminin som betyder kvinnlig men enligt mig är det fortfarande inte det som är grejen. Det är liksom ett begrepp som myntades för hurlängesensomhelst och det känns som att det är lite sent att ändra på nu. Dessutom kändes han väldigt mycket som en kille-som-kallar-sig-feminist-för-att-få-nuppa i och med det där "jag är feminist meeeeeeeen" och att han inte yttrade något i stil med att det är sjukt att kvinna objektifierats eller knappt har någon könsidentitet. Nåja. Nu får det vara slutgnällt för i natt.
Värme!


Jag tycker

• Att det är sorgligt att man ska tycka att det är bra gjort, duktigt eller till och med sexigt med killar som går ut med sina barn i barnvagn, eller till lekplatsen. Sånt borde vara självklart.

Min(a) bloggläsare tycks ha otrevligt dåligt minne. 16 läsningar på 5 lika IP-addresser. Det innebär att i snitt har man läst bloggen cirka 3:5 gånger idag. Detta helt utan att ge en kommentar.
Sjukt.

Höjden av I-landsproblem, och något jag lidit av senaste 24 timmarna, är att vara så förkyld så att när man i vanliga fall brukar andas med näsan för att sova istället måste använda munnen som andningshål. I och med att man andas med munnen blir den dock torr och man producera saliv. För att slippa dreggla ner hela kuddpartiet väljer man att svälja men med en näst intill igensvullen hals (grejen som hänger i mitten, vet inte namnet, fastnar liksom i halsen) gör det sjukt ont och att somna är inte att tänka på.
Men idag bär det iväg till farbror doktorn för penicilin. Sen kan jag förhoppningsvis sova.

Nej, jag vet inte riktigt var och varför jag hade fått det ifrån men för ett tag sen (det är ett lagom diffust begrepp som borde visa att jag inte riktigt vet när) trodde jag att jag kunde uttrycka mig. På något sätt hade jag en bild av mig själv som någon slags mini-Strindberg. Eller okej kanske inte Strindberg, men mini-Johanna Nilsson då? Någon som i alla fall kunde beundras för de texter som skrivs med en uppfinningsrikedom utan dess like, och som får folk att häpna eftersom en rödhårig tjockis som inte vet vem hon är - fastän hon gått igenom puberteten - knappt borde kunna stava, och allra minst stava till grammatik. Jag hade liksom en känsla i magen som sa att jag bidrog med något, att jag kunde berika andras språkliga förråd och användning precis som jag låtit till exempel Johanna Nilsson göra med mitt. Ett geni som jag skulle i princip bara behöva skicka in en av mina bloggtexter skrivna på en kvart för att få kontrakt hos någon av de svenska dagstidningarna.

Men nu har den kommit ifatt mig. Faktan. Nu står Brasse Brännström och läsp-skriker "FEL, FEL, FEL!!!!!" åt mig medan Eva och Magnus skrattar åt hur fel jag haft. Jag kan ju inte uttrycka mig? Hur många procent vett är mina rader fyllda med, till exempel? Ofta en såndär stor dagstidning skulle vilja ha texter av en gnällig 18-åring som saknar livslust. No way, då ska man skriva arga krönikor om växthuseffekter, hur dumma USA är eller bara hur drygt det är att A-kassan höjts. Och sånt kan jag Verkligen inte. Jag är för lite insatt. Jag kan liksom inte ens skriva om sådant jag är insatt i, för jag tror bara att jag är insatt medan jag egentligen bara är en såndärsomhållermed. Och det där med grammatik. Jag kan inte den rätta användningen av svenska preposotioner (tror jag det heter) för fem öre. Fördommar mot? för? till? Det är bara ett av många exempel när jag bara inte får till det. Så sorgligt. Jag är så sorglig.
Hej

Har väl egentligen en hel festival att skriva om, men inte ens en långdragen jag är sugen på att genomföra något dylikt. dessutom är mina misstankar att en sån redogörelse aldrig skulle bli läst av andra än mig själv om sisådär 3-4 månader och då känns det inte direkt sådär meningsfullt att skriva i detalj. Men en kort resumé (antagligen en lång resumé, men det är lika bra att inte lova något) kan ju vara på sin plats. Trots att festivalen inte började på riktigt förrän på Torsdagen blev det till att styra sin kosa till Borlänge på Tisdagen ändå. Varför? Tyvärr (måste jag säga) var det inte på grund av några planer på att få till en femdagars fest på campingen utan för de temadagar som Peace and Love anordnar i anknytning till festivalen. I år var personer som Gudrun Schyman, Jonas Hassen Khemiri och Göran Greider inbjudna att föreläsa. Dessutom spelade FI's lokalgrupp med Gudrun som gästartister upp Eve Enslers Vaginamonologer och det hölls debatter på temat revolution. Gudrun var väldigt intressant (dels det hon sa, som man höll med om. Men också att det finns hönshjärnor som inte tycks lyssna alls), Jonas var Hur Rolig Som Helst och för tillfället är ag grymt taggad på att se hans pjäs Vision - även om jag vet vad inledningen går ut på och den tydligen är halva grejen. Vaginamonologer låter väl lite halvmisstänksamt men det var Himla bra faktiskt. Det är monologer skrivna av Eve Ensler (som sagt) efter att hon gjort intervjuer med 200 kvinnor, eller nåt sånt, om deras fittor. Vissa monologer var direkt tagna från en intervju medans andra var en mix av flera olika berättelser. Skoj med skådespelartalanger som får till det sådär. Efter det pratades det fitta med helt främmande Borlängebor och ja.. det var också givande på sitt sätt. Greider var Också intressant, dock var det någon bredvid mig med en överdriven applådteknik så stundom hörde jag ingenting. Är glad att jag inte fick tinitus eller andra betydande men :] Det var väl ungefär vad de två första dagarna fylldes med, förrutom Hummusätande, lite minglande på campingen och svårigheter att somna då det festades till klockan 6 på morgonen utanför tältduken. Sen började dock allt på riktigt. Eller lite halvt på riktigt eftersom man var på funktionär och bodde på vandrarhem... Men ändå. Det började i alla fall på Torsdagen då vi på "morgonen" rev tält för att förflytta oss till Dala Backpackers AB (jo, vandrarhemmet hette så på riktigt) och där kunna ta en efterlängtad dusch. Man blir inte världens fräschaste av campingliv. Speciellt inte om det är 24 plusgrader när man vaknar. Utanför tältet. I tältet var det säkert 35... Nåja. När vi var klara var det bara att ladda för funktionäreri - på med Peace and Love Army tröjan som vi fått och ta sig till informationen. Det var bara det att det var mycket lättare sagt än gjort att ta sig dit. Vi hade ingen som helst aning om vart vi skulle så vi tog till taktiken fråganånsomserutattveta. Vi grabbade tag i första bästa funktionär (med all acces band så vi var riktigt säkra) för att få hjälp och han förklarade vägen. Det var ju hur lätt som helst tänkte vi. Men vi tänkte helt fel. Vi hittade inte alls till någon information så vi gick till en information vi visste fanns i fall det mot förmodan var där vi skulle vara. Det var det inte, och de kunde inte hjälpa oss ett skvatt så vi snurrade oss tillbaka mot festivalområdet för att ta första bästa funktionär igen. Den vi nu fick tag på hade helt klart för sig var informationen fanns och vi gick glada i hågen dit han hade förklarat att det skulle vara. Skulle det vara där? Nej. men de som satt där visste i alla fall på riktigt var vi skulle vara men eftersom det inte var någon där bollade de oss vidare till peace and love's huvudkontor och ja... som ni hör var det ett väldigt bollande med oss men till slut kom vi fram. Och till slut kom även våran kontaktperson Olof som skulle låsa upp lokalen och ge oss arbetsuppgifter. Så satte arbetsdagen igång. Och som, jag antar, tydligt är med tanke på var jag jobbade bestod dagen mest av att informera om gud-vet-alla frågor som kom. Dessutom sälja festivalprogram och göra folk överlyckliga och säga att affischerna är gratis. De 5 timmarna gick hyffsat snabbt men var jobbiga ändå. Jag kan lova att fötterna ömmande rätt mycket när vi kom och sätta oss vid middagen efter passets slut. Ungefär liknande pass gjorde jag sen också under Fredag kväll/natt och Lördag dag. Resten av tiden fylldes av fest och röj och sånt som hör festivaler till. De jag såg på allvar var Timbuktu, Svenska akademien, USCB Allstar, Kalle Bah och Bob Hansson. Det var underbart!!!! :D Missade en del jag velat sett, på grund av funktionäreriet och lite annat.. Men det får jag ta igen en annan gång. Får hoppas på en lika (eller mer) lyckas URF och att Yran blir av nu. Men först ska jag se till att bli frisk från dunderförkylningen som kommit på besök i min kropp sen i Måndags.
Värme!