Vem vet.

Det är intressant hur en endaste liten pyttetanke (för tankar är väl inte så stora?) kan få det att hugga till genom hela magen. Att något kan bekymra en så mycket liksom. Och ännu mer intressant är väl att jag aldrig gör något åt det, eller att det inte förbättras av sig själv (ja, det drömmer jag fortfarande om). Men det mesta är mycket lättare sagt än gjort så så överdrivet konstigt är det väl egentligen inte. Men ändå. Sånt som man gör ont vill man ju bli av med och det om något borde ju vara en "sporre", men icke. Kanske är det så att Sånt som gör ont är det som gör ondast att bli av med också? Själva vägen till att bli av med det i allafall. Det är liksom inte bara att skrapa bort en liten sårskårpa utan man ska ner och karva ända in i hjärtgropen (var nu den sitter) på de mest groteska sett. Och det lär ju göra rätt ont. Speciellt om det finns en massa där nere i hjärtgropen som legat där lite för länge, och som man kanske hållt  alldeles för jätte hårt på för att.. ja, ibland kanske utan anledning men.. det bara blir så. Invanda mönster är ju inte direkt de som är lättaste att bryta och har man lärt sig att det är på ett visst sätt är det nog rätt lätt att inbilla sig att det är så med alla, överallt och att det alltid kommer vara så. Som om man själv är den utdömde liksom - född till ett liv i pina. Sen är väl en sån inställning inte den lättaste grejen att "hjälpa-sig-själv" med, det är inte som att banta 30 kilo eller lära sig att källsortera och då kanske man behöver hjälp. Jag vet inte om det bara är i sverige eller om det är något slags "mänskligt" beteende att inte vilja söka hjälp. Åh fy för den lede om någon i bekantskapskretsen/släkten/whatever skulle få reda på att man inte klarar sig själv. Då kan man ju lika gärna dö liksom, så det där med att "behöva hjälp" och sen skaffa sig den är nog betydligt svårare än att bara ropa "HJÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLP MIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIG!!!!!!!!" med lite gråt i rösten. Det är säkerligen inte utan motstånd man erkänner för sig själv att det nog möjligtvist skulle vara nyttigt med lite hjälp, tänkt då att vidarebefodra det till Någon. Vem ska man välja liksom? Någon av de där som man egentligen inte har och som låtsas bry sig, de där som bryr sig för att de hör till deras arbetsuppgift eller de som förhoppningsvis bryr sig innanför men aldrig visar det? Det är inte direkt ett lätt val. Sen när man, efter noga övervägande, valt offer ska man ha något att säga. Även om det oftast slutar med en massa gråt som inte går att tyda till nånting alls är det oftast inte den planen som är tänkt från början. Nej, ett sansat samtal med redogörelse av fakta är väl det ultimata, men rätt sällan förekommande. Väl där känner man sig säkert ganska trasig, eller mer trasig än annars. Det är en otrolig skillnad att själv gå och tänka på det där i hjärtgropen, och att sen få höra det i ord. Det är som att det går att förstå på ett helt annat sätt. För något som är allmänt förklarat är ju mer på riktigt än tankeverksamheten är, även om man tänkt samma tanke i 4 år. Och det är inte direkt så att det löser sig för att man tvingar fram ett "rop" på hjälp till någon av de stackare man har att välja på. O nej. Man döljer det ju fortfarande för de andra och den där hjälpen kanske inte alls blir som man hade hoppats på, och tänkt sig. Och om man hade hoppet på något, att Då löser det sig. Så gör det det igen, det kan man väl ta. Men när det Händer Igen. Då är det desto svårare.

Men det här är förståss inget jag vet något om, för jag mår så bra såååååååå. Tackar som frågar.

Gammalt skriveri

I brist på annat vettigt att skriva publicerar jag istället för en dagsrapport om allt som hänt mig just idag (dock måste jag berätta att jag silversmidigt idag, och det var riktigt skoj!!) min "krönika" jag skrev som nationellt prov i Svenska B i våras. Den heter Ute och inne (förbestämd titel av skolverket) och var betydligt bättre medan jag skrev den än den är när jag läser den nu 3 månader senare. Men håll till godo.

Ute och inne

Jag antar att du har sett dem, ja jag kan nästan slå vad om att du har flera stycken av dem på skolan. De där fina flickorna som rent fördomsfullt kan verka helt ointresserade av sådant som inte kan kopplas till mode. Hela stan kryllar av dem och nu såhär på vårkanten blir de som kalvar utsläppta på vårbete, enda skillnaden är väl att de är i stans butiker och det är fynd som ska betas. För mig är det de som är representanter för modevärlden, det behövs bara en blick på dem och man får en aktuell rapport på hur modet ser ut idag. Så? hur ska du se ut för att vara moderiktig idag då?

                         Tja, som tjej ska du ju gärna vilja visa din kropp ? med korta kjolar och djupa urringningar som ultimata utstyrsel. Den kropp du visar ska vara renrakad och brun, även på den Svenska vintern (som innebär 20 minusgrader och moln som solens strålar knappast kan tränga igenom). Har du inte pengar nog för att gå och steka dig i cancerframkallande strålar en gång i veckan, eller åka på 2 veckors semester till Gran Canaria mitt i vintern, är du förlåten så länge du är vältränad. Men bara lite sådär lagom vältränad ? för en tjej med magrutor är ju nästan lite äckligt och tränar du så mycket så brösten försvinner är du i princip körd. För brösten gör ju halva kvinnan. Eller tjejen om man hellre vill det. Det är ju med brösten du kan fixa in dig på krogen, fastän du precis fyllt 16, flirta till dig ett MVG av historieläraren eller bara allmänt flasha med för alla som vill se. Håret är en annan viktig ingrediens. En så pass viktig ingrediens att man lär spendera både massor med tid och pengar på det för att få till en hyfsad frisyr. Det får gärna vara stylat med överdrivna mängder ozonförstörande medel och färgat så många gånger att det är på gränsen till att gå av. Sist men inte minst har vi ansiktet, det som alla ser först och som man med andra ord måste lägga mest tid på. Det är också där du ska använda så många produkter med konstiga namn på som möjligt. Den viktigaste delen av ansiktet är ögonen, och det är nästan ett halvtidsjobb att få till de perfekta ögonen. För att få de så bra som möjligt gäller det att ha rikligt med mascara, eyeliner, kajal och ögonskugga ? gärna så att det ligger på gränsen till för mycket. 

                         Nu har du fått den perfekta kroppen, och det är dags att klä på dig. Då är det bra att ha orden tight, kort och dyrt i huvudet, för det är i princip vad som gäller. Med vissa undantag för dyrt, du kan komma undan med billiga kopior från H&M om du är försedd med den rätta kroppen. Tight ska det dock vara. Framhäv rumpa och bröst så mycket du bara kan! Den där platta fina magen och dina välsvarvade lår behöver du i och för sig inte heller skämmas för att framhäva. Rent plaggmässigt är det bra på att satsa på en kort jeanskjol, det kan i princip inte gå fel. Speciellt inte om du har ett par så kallade leggings i en avvikande färg med spetskant under. Till det passar ett somrigt linne med lagom mycket onödiga snören, spets och/eller volanger. Är det lite kyligare ute kan du ta på dig en sån där värmande kofta som inte ens når ner till naveln ? resten av magen kan du gott frysa om! De ultimata skorna till denna utstyrsel är de söta så kallade ballerinaskorna, ett par skor som är lika ergonometriska som ett lakan på fötterna och ser ut ungefär som ett par hårda balettskor. Har du såna behöver du varken känna dig ute eller utanför.

För att göra din stil ännu lite modernare finns det många accessoarer att ta till, och du får gärna har flera stycken samtidigt. Fyll armarna med många och breda armband, sådär så det skramlar så fort du rör på dig. Trä sen dina finaste ringar på vartannat finger ? gärna både guld-, silver- och diamant-. Är du tillräckligt djärv kan du till och med trä en över tummarna! För att din urringning inte ska verka allt för desperat kan du fylla den med ett halsband ? gärna ett långt som hänger ner till naveln. Det kan antingen vara ett enkelt pärlhalsband, eller ett band med stort hänge. Ett annat hett tips är att du skaffar dig en piercing. Eller 13 piercingar, eftersom ?Ju fler desto bättre? är ett motto som uppenbarligen gäller för piercade människor. Det kan vara både i näsa, läpp och tunga, och gärna fler än en. Den sista och absolut viktigaste accessoaren är dock din mobiltelefon. Den ska se så tuff ut som möjligt och ha så många konstiga funktioner som möjligt. Fullproppad med hela ditt kontaktnäts uppgifter, din almanacka och förstås både kamera och MP3-spelare är du extremt beroende av den, och den får dig verkligen att känna dig viktig och värdefull. Den kostade ju faktiskt över 3000.

Med ett mode som det här känns det nästan barockt att tänka på hur det var ställt på modefronten under 70-talet ? då man säkert hade skrattat både en och två kroppsdelar av sig om de fått reda på hur vi har det nu 30 år senare. Alternativt hade de gråtit. I alla fall för mig betyder 70-talet någon slags frihet från allt vad modeslaveri handlar om, man blev accepterad precis som man var och det var mer regel än undantag med hår både där och där och annat som idag ses som fullständigt otänkbart. Att till exempel gå ut utan BH, som man på 70-talet gjorde både som protest mot förtryck men också för bekvämligheten, skulle vara samma sak som att gå en säker död till mötes i dagens samhälle. Från 7:e klass och uppåt kan man bli utskrattad ordentligt bara på grund av att man inte bär ett plagg man kanske inte ens behöver. Det är långt ifrån accepterat. 70-talet var det årtionde då man kunde låta kroppen se ut som den gjorde och klä sig i det som råkade hamna i garderoben. Man ägnade inte flera timmar, och en förmögenhet, på sitt utseende och det var betydligt viktigare med intellektuell aktivitet än modemedvetenhet. Detta medan det nu på början av 2000-talet är det något helt tvärtom. Kraven på hur man ska se ut (och tycka, tänka, tro) är tydligt uttalade och överallt finns det påminnelser om dem. Bryr du dig inte om att uppfylla dessa krav är du inte mycket att hurra för och blir tyvärr någon som många har svårt att acceptera. Man ska vara intresserad helt enkelt.

                         Egentligen kanske det inte är en sådan märkvärdighet att modet har ändrats så pass, det har ju ändå gått 30 år och att ett generationsbyte innebär åsiktsförändringar (vilket man kan säga att mode handlar om) i samhället är ingen stor grej. Men modet ändras numera inte bara med ett generationsbyte, det går tydligen snabbare än så. Kollar man på exempelvis Ebba von Sydows ?Inne eller ute?? -lista (Veckorevyn 2006:20) ändrar sig modet oroväckande snabbt. Det som var mest inne av allt förra veckan kan inom bara ett par dagar vara det mest idiotiska du kan ha. Till exempel känns det som igår jag sist såg ett antal unga tjejer iklädda leopardmönster, och det både på toppar och skor. Och de som är mest insatta i modet för unga tjejer borde ju vara unga tjejer. Men icke! För enligt den så kallade modeexperten von Sydow själv är leopardmönstrat ett mode som är på väg att dö ut. Det får mig att tänka på hur mycket krafter det måste gå åt att följa modet. Det kan inte vara ett dugg lätt att vara modeslav om man hela tiden måste uppdatera sig om vad som är inne, varje dag kommer med förändringar. Och som sagts förut ligger det en väldig massa pengar i att vara denna modeslav. Okej om ett mode hade hållit i sig åtminstone ett par år, då hade de där dyra byxorna inte kostat så mycket per användning. Men ska man byta ut garderoben vid varje årstidsbyte blir ju kostnaderna enorma! Och det ska man ju uppenbarligen. Lite intressant är det ju dock att fundera lite på hur de här förändringarna går till. Från det att den som bestämmer vad som är inne (vem det nu är) till att alla har det som är inne, och vidare till nästa beslut om vad som ska vara inne nästa vecka. Jag får en inre bild av dominobrickor som faller då den som sätter i gång fallet är ?bestämmaren?, varje bricka en modeslav och själva fallet på och överförandet till nästa bricka är själva bytet. När alla brickor fallit är det dags att ställa sig upp och göra sig redo för nästa omgång.

                         Sammanfattningsvis vill jag bara säga att är du en av dem som inte har någon som helst lust att följa alla ?modets lagar? utan hellre lägger pengar på musik, eller vilket annat intresse som helst, tycker jag inte att du ska tveka. Strunta i allt vad mode heter och använd det som är skönt eller bara något som morsan har gömt i sin garderob, vad du än känner för. Ta på dig vad som helst och bry dig inte om vad andra tycker, eller säger att de tycker ? de vänjer sig snart. Så länge du inte riskerar att bli dömd för förargelseväckande beteende är allting lugnt. Inget kan stoppa en modevägrare!

Men nu har jag inte tid för mera modeprat.. jag måste nämligen gå och bestämma vad jag ska ha på mig i morgon.

 


Arg som ett bi

Shit vad jag är arg, och då menar jag inte lite sådär arg som man blir när man inte får upp syltburken (eller annat löjligt exempel) utan snarare förbannad som den mest utagerande vänstervridna motdemonstrant under 6:e maj. Kan hända att jag överdrivit en anings aning, och såhär i efter hand (det var egentligen ett tag sen jag var arg på riktigt, men det är först nu jag kan skriva om det). Så, varför var jag så arg då? Jo. Det var såhär, jag hade lite ärenden i stan så mot kvällskvisten tog jag mig dit och sen när texten (som ärendet var) var klar var det dags för mig att ta mig hem och färdmedlet var buss. Det är ju inget alls att vara arg över, och det var jag inte heller. Var rätt mysigt att få krypa in i åbäket för att ta evighetsresan hem. Men grejen var den att jag på vägen mellan dörren och sätet som kom att bli mitt under resan grabbade tag i en metro. Och ja, det skulle man i och för sig kunna bli arg på med tanke på reklamen som den tidnigen är fullproppad av och faktiskt drivs ekonomiskt av, och det kan man ju disktutera både en och två kvartar om det är riktigt rätt. Dessutom kan man ju diskutera om det är rätt att fullkomligt massproducera denna reklamfullproppade tidning för att sedan låta de hamna i papperskorgar runt om i världen, för jag antar att de flesta läsarna inte är "Goda och lämnar tillbaks tidningen" om de åker buss för att en busschafför som kanske orkar vidarebefodra allt till papperskorgen. Och jag kan heller inte se framför mig hur den Gode svensken tar med sig tidningen hem och lämnar den i pappersinsamlingen där. Det får ju inte verka som om man är i behov av nånting gratis. Så ja, tidningarna hamnar i papperskorgen och hur mycket papper som går åt att göra de där tidningarna vill jag nog inte tänka på. Och, överaskande nog, var det faktiskt inte det jag tänkte på
där under min resa hem. Nej, det var så att jag läste ju faktiskt i tidningen och på första sidan, efter förstasidan alltså, var det en liten notis om Hultsfredfestivalen som fick min uppmärksamhet under ett par minuter. Den handlar om hur aktiva poliserna hade fått vara under hela festivalen och inledningsvis stod det att det varit lugnt. Jotjena. med drygt 23.000 supande festivalbesökare var det säkert "jättelugnt", men att det var lugnare än vanligt kan jag väl köpa. Fortsättnignen på notisen kan jag dock inte köpa, inte för någon som helst miljard (vidareskänkt till välgörenhet förståss) skulle jag acceptera. Jo det var nämligen såhär att poliserna visst hade fått arbeta lite ändå, eftersom två flickor blivit våldtagna.. Ursäkta? Skrev de inte nyss att det varit lugnt? Sen när är två våldtäkter lugnt!?!? De borde varit tokupprörda och passat på och få in lite om könsmaktsordningen (eller nåt) i den En-minuts-text-i-ramljuset de fick. Gaaaah, jag förstår inte. Lugnt och det där förbannade ordet, eller fenomenet, passar inte ihop på långa vägar. Det gör nästan ont i magen att skriva de i samma text just nu. Hur är folk funtade!? Vad ger det för signaler!? Hur ska Niklas 17 år som försöker få sin 14-åriga flickvän att sexa med honom, fast hon inte vill, tolka det där?
"Hörrö du gumman *tränga in* det här är lugnt ju *jucka*, polisen litar du väl på och de sa ju att det var lugnt på hultan...  *stön*.. och det är ju inte direkt så jag hoppar på dig bakom en buske *spruta*"
BLÄÄÄÄjagblirsåäckladochargochjagvillbarabitaavkukenpåhansomsadet.!!!!!
Och det tar inte slut där. Eller jo, hultannotisen tog slut och det är jag jävligt glad för. Tack TT för att ni inte gav poliserna mer utrymme att sprida medialt-skit. Men den där reklamfullproppade tidningen hade minsann mer skit att bjuda på, och det hade faktiskt också att göra med sexuell smutsighet, kvinnor, svensk lag (eller nåt) och den södra delen av Sverige. Det handlade nämligen om prostitutionen i Malmö. Det stod att det var så jätteüber bra för prostitutionen hade blivit mycket "ovanligare" (40 fall hittils i år jämfört med 135 totalt förra året, eller nåt). Och ja, det är ju hur bra som helst tänkte jag - ingen kvinna ska behöva utsätta sig för sånt, det är mot de mänskliga rättigheterna osv. osv. tänkte jag. Men det hann jag inte tänka så länge för sen kom det fram. Det var ju inte så att hororna hade slutat hora (jo, en del hade tydligen varit med i nåt projket, men ändå) nej - men sen den nya sexköpslagen har de flyttat på sig. Men PUH så skönt sverige lilla, nu har vi det bekymret ur världen. Är de stackars satarna innanför våra gränsen behöver vi ju inte bry oss om dem längre. Eller vaddå? Var det ungefär nåt sånt de tänkte? ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH, jagblirsåförbannadochallvarligjätteledsen. Nä. Jag får för ont av att skriva om sånthär. Hoppas det finns nån med mig.
Natti



Ebba och Didrik

Dags för lite smygreklam igen. För er som har missat det går den helt underbara serien Ebba & Didrik på TV-igen. Som jag har längtat! Jag blev helt överlycklig när jag zappade förbi SVT1 i Lördags klockan 19:00 och upptäckte att de faktiskt hade reprisvisning på serien. Sååååå glad jag var.  Sen att mitt TV-sällskap mest bara gnällde och tvingade mig att se på Rally (eller annat övertråkigt) efteråt gjorde inte så mycket. Var som sagt glad ändå.

Här är lite info om vad skådespelarna gör idag, för er som likt mig är skvallerintresserade:
http://www.city.se/Nyheter/1.722844

För övrigt har jag precis smetat ihop en omgång Bondkakor som ska gräddas i morgon bitti och jag känner mig verkligen som värsta bondmoran som ställer sig och bakar kakor klockan 22 en Söndagkväll. Men det är det väl värt :P

Tack

"Du skriver så himla bra, vet du det? Och ja, det var ju precis som du anade när du satt där i kyrkbänken. Fast en sak håller jag inte med dig om.. jag tror/vet att åtminstone vissa "ocoola" inte alls har ett helvete. Visst finns hierarki och allt, men jag tror faktiskt att ju längre tiden går i högstadiet, desto mer reser sig "töntarna" och börjar betrakta "fjortisarna" med mer och mer förakt istället för avund. Så var det åtminstone för oss. Men hela rangordnings-grejen är bara pinsam.. spec eftersom det alltid är de STÖRSTA killarna som är "coolast".. Det är som att vi är kvar på stenåldern när styrka fortfarande mäts i muskler och inte i hjärnkapacitet. Patetiskt."

Tack du Anonyma (varför..?) kommenterare.
Nu har jag fått massor att tänka på. :)

Om en tragedi på grund av stress

Såååååån tragedi!!! Jag har gått igenom något jättehemskt :|
Rent rutinmässigt (eller traditionsenligt om man gillar det ordet mer) låg jag igår och tänkte en massa massa, och det vara inte bara en massa massa bladder om allt och ingenting utan någon som helst vett.
Nej. Det var värsta kloka grejerna om något, antagligen för mig, aktuellt ämne och jag kom på så mycket bra saker, och jag kände mig så himla klok. Det var liksom sådär bra så jag tänkte att Det här MÅSTE jag skriva ett blogginlägg om. Det var till och med så seriöst så jag ett tag tänkte tända lampan och skriva ner minnesanteckningar på ett papper - för det var verkligen hur bra som helst. Men jag övertygade mig om jag ju har världens superminne i allmänhet och speciellt när jag har någon klok idé sådär. Men.. Tji fick jag. Jag kommer för tillfället inte ihåg ett jota av det jag tänkte. Jag kommer liksom inte ens ihåg vilket ämne det kanske möjligtvis jätteosäkert kunde beröra. Ingenting kommer jag ihåg. Sååååå ovärt.
Och jag skyller fortfarande på stressen jag var drabbad av. Den har liksom fullkomligt slukat mitt minne. Det är sååå pinsamt att komma på mina KRG-möten nu förtiden, för även om jag varit duktig och läst igenom varje mail och protokoll till möten jag inte varit på och så vidare, och så vidare, kommer jag inte ihåg Nånting. Så så fort vi pratar om något nytt ämne som rör våran grupp måste jag fråga vad det är. Och alla är hyperinsatta och jag känner mig mer dum än hur dum som helst.

Snälla snälla kropp och själ, vad god kruera dig från stressen snarast.
Med vänliga hälsningar
Jag

Skolavslutning

Japp. Jag är nyss hemkommen från en skolavslutning. Inte min skolavslutning då förståss eftersom jag hade den för över en vecka sen (nästan två enligt mig). Onej, det var min systers skolavslutning faktiskt. Egentligen känns det väl lite halvfel att komma och se när ens syster slutar åttan, det är ju i princip ingenting men min syster skulle ju faktiskt sjunga, så hon var uppbackad av halva släkten (far, mor, ena bror, jag och så morfar. Det är typ halva släkten).
Och det var ju...intressant. Kanske inte själva sångerna (intressant är väl inget bra betyg på en sång? :O) utan hela företeelsen med föräldrar och anhöriga som väntar utanför kyrkan, tågande elever som kommer över herrgårdsplan, paniken över att få en sittplats, inledande och avslutande psalmer, tal av kyrkoexpedit (eh?) med alldeles för mycket gud inblandat och så till sista betygsutdelningen. Det var väl i princip det som hände, förrutom sånger framförda av syrran, syrran + vän, hela nian x2 och lite blockflöjtsspel. Det kanske inte låtar så mycket för världen, men det var det faktiskt! Jag tycker det är så himla intressant att bara betrakta människor, registrera hur de beter/talar/rör sig o.s.v för att sen komma fram till värsta berättelsen. Då kan ni ju tänka er hur det var att se betygsutdelningen. I och för sig är jag lite halvt bekant med dem innan (de gick ju i sjuan när jag gick i nian på samma skola) så jag har ju några hum om hur läget är men det var ändå så tydligt. Man såg direkt vilken som var den sötaste flickan, tuffaste killen, osjälvsäkraste människan och vem som hade högst betyg. Och hur talande är det inte när vissa (3-4 stycken kanske) får början till applåd även fast Biträdande Rektorn förklarat att det skulle vara en applåd för samtliga, efteråt?! Jagmenar, det var ju inte så att hon med asperger syndrom som, inte ett dugg oförklarligt, gav ett något udda uttryck gav ett intryck av att vara en av de där coola. Nej, det var väl snarare han som på eget bevåg grabbade tag i Biträdande Rektorn och gav honom en ordentlig kram under "Betyg och ros"-utdelningen. Ni fattar läget va? Och för mig ger det verkligen vatten på min kvarn, eller bränsle till motorn som kanske skulle kunna vara om än löjlig, men modern tolkning av det gamla uttrycket. Motorn (eller kvarnen) är i det här fallet min tankemaskin och tillika hjärna. Det bara sprudlar en massa tankar om hur jävligt de där ocoola måste haft det - och det vet jag alldeles för väl. De har rent ut sagt haft ett helvete och så hoppas jag lite på att de-där-andra som inte upplevt något helvete men ändå är en stor del av det är medvetna om det. Jag får allvarligt ont i magen av att tänka på att utfrysare, mobbare och annat drägg inte är medvetna om vad de får andra att utstå p.g.a dem själva. Eller ja, på grund och på grund - man har väl alltid något slags val men det känns ändå rätt pissljummet att välja vem man "vill vara" för att slippa otäckheter. Man ska ju förfan kunna vara vem man vill, var som helst utan att behöva lida för det... Oavsett om man bor i en stad där det bor 70 miljoner och ingen bryr sig om varandra, eller en byhåla där det bor 2000 pers och alla kan allas släktträd, förflutet osv. osv. osv. För mig är sånt så självklart. Men tydligen inte. Nåja. Tillbaka till skolavslutningen. Det var egentligen hur mysigt som helst. Inproppad i nyrenoverad kyrka med en massa Håle-bor som sjunger psalmerna 199 och 200. Kan det bli bättre? När man dessutom nästintill började gråta för att niorna sjöng samma sång som man själv sjöng när tiden för att sluta nian var inne. Och syrran var ju en stjärna förståss, hon är ju släkt med mig liksompliksom, iofs var hon lite väl nervös när hon sjöng själv. Men det gjorde inget :) Niornas sång var....intressant. Det kändes liksom inte helt hundra bara, vet inte varför. Sen var det väl inget överdrivet anmärkningsvärt som hände, förrutom när jag träffade på min föredetta engelskalärarinna som känner min nuvarande svenskalärarinna och det första hon (f.d engelskalärainnan) sa var "Jag höörde att du hade gjort ett sånt bra nationellt prov i svenska när du var i New York!!!!!" Eeh... ja. Hördes det över hela atlanten? Eller är det så att lärarna är så befästa vid sina elever att de inte talar om annat? Vet inte riktigt vilket som känns värst.. men ja, det var ju trevligt att höra ändå. Till sist fick man bevittna en massa gråtande nior som var ledsna sådär som man bara är när man slutar nian. Och sen var det slut.

Jag vet inte

Min "psykolog" ringde mig idag. Hann inte svara så han hade lämnat ett meddelande.
Han hade något att berätta för mig. Uh. Jag vågar inte ringa dit.
Vågar knappt svara om han ringer igen heller :O
Vågar inte ringa kommun och skälla ut dem för att de inte gav mig nåt jobb heller.
Jävla Fegpotta. Varför är jag så feg? Och trasig?

Mitt sommarlov <33

Mitt sommarlov

Var jätteskönt mitt sommarlov ska bli
Då är man ledig hela långa dan
Och alla människor vill ut på landet
Och nästan ingen vill gå kvar i stan


Mitt sommarlov
Var jätteskönt mitt sommarlov ska bli
Med bad och sol och jordgubbar och glass
Tänk när man springer barfota i gräset
Och humlor surrar kring i solens gass


Och jag ska önska mig många soliga dagar
Så det blir varmt i vattnet i vår vik


Mitt sommarlov
Var jätteskönt mitt sommarlov ska bli
Med alla blommorna på grönan äng
Man står och ser på hästarna i hagen
Och vet att inget är som sommaren
Och vet att inget är som sommaren






Ja, nu har väl ändå sommarlovet börjat på riktigt? Även fast det var i Tisdags
skolavslutningen höll hus (eller tak om man gillar pappa-humor) är det först
idag det riktigt känns att det är lov. I alla fall för mig. Hela förra veckan var
ett töcken av en massa ovardagligt så i alla fall för mig börjar lovet idag. Men
för att ge sommarlovs-starten någon som helst rättvisa tänkte jag ändå beskriva
förra veckan. Den inleddes med att jag c:a 07:20 gav mig iväg hemifrån med
destination skola. Inget konstigt med det egentligen om det inte hade varit för
den 20 kilo (tror jag) tunga packningen jag hade på ryggning. Det var en packning
som var i fjällvandrarstorlek och -innehåll. Med anledning av den stora
fjällvandringen jag och min klass (eller ja 20 skolkamrater) ska genomföra 20-28
Augusti i år var det nu dags att träna. Träningen var lagd i Fjällnora så runt klockan
10 bar det iväg med buss ut dit. Efter lite missöden (vi råkade missa busshållplatsen
så vi fick ta nästa buss tillbaka en hållplats) var det dags att börja promenaden,
eller vad man nu ska kalla den. Den är ju inte sådär jätteintressant att beskriva i
detalj men jag kan säga att det var inte med vana steg man tog sig ut i terrängen,
med den tunga packningen och i den hettan! Jag vet inte riktigt hur läraren hade
planerat i och med att det inte fanns En Enda möjlighet att fylla på vatten under
hela vandringen och vi var ute i sex timmar. Det sänkte helhetsupplevelsen ganska
rejält. Men i det stora hela gick det nog bra, både för mig individuellt men också för
gruppen. Man anpassade sig, de som kunde hjälpte de som behövde och det hela blev
betydligt mindre gnälligt än vad jag väntat mig. Men som vi rusade mot vattenkranarna
när vi kom till tältplatsen! Jag drack en halvliter på några sekunder och under kvällen
drack jag säkert 1-1,5 liter till. Det är inte illa med tanke på att jag aldrig dricker mellan
måltiderna annars... Kvällen fylldes med kajakpadling (eller kanadensare-padling
kanske det heter?). Det var i alla fall otroligt ångestfyllt för mig men till sist tog jag mig
ner i den där jävla båten. Är rädd att min medpassagerare fick göra största delen av
jobbet under själva färden, men det är inte mycket att göra åt. Det blev en ro- och
tankefylld tur med diverse lekar och snålskjutsandes och efter 2 timmar och 45 minuter
(läraren sa att det skulle ta c:a en timme) var vi iland precis lagom tills det att solen
gick ner 21:49. Då blev det grill (quornfilé på hårdbröd med paprikaost är numer
ett substitut till korv, bröd och ketchup) och såntdär mys och sen kröp jag in i
några vänners tält då min tältkamrat ville sova men inte jag. Där pratades det om en
massa olämpligt (vi glömde att det var tältduk och inte ljudisolerad vägg X antal gånger),
åts en massa olämpligt och skrattades åt en massa lämligt. Runt midnatt (tror jag,
har absolut ingen koll egentligen) kröp jag dock ner i min sovsäck på klädd: Underställ,
T-shirt, microfleastetröja, träningsoverall, sockor och mössa. Jag var nog den enda som
svettades när vi blev väckta runt 7-snåret. Då blev det frukost, lunchtillagning,
påklädning och packning inför en såkallad dagstur. Det var en lite kortare tur (5 km typ)
med betydligt lättare packning. Den promenaden var helt underbar och jag tror inte
att någon gnällde :) Lunch intogs på klipphäll med utsikt över vattnet. Vad för vatten
 det är har jag ingen aning om. Min geografiska kunskap ligger på ungefär 0.
Efter den begav vi oss i ganska rask takt tillbaka till tältplatsen för att ta ner tält, packa
ihop och göra oss i ordning för att ta oss upp till busshållplatsen igen. Den
promenaden var dock inte alls att leka med, mina stenhårda axlar och nacke
ville allt annat än få den tyngden på sig igen och med sönderspruckna fötter
Och en krampande bröstkorg blev det allt annat än en lek. Men det var bara att bita
ihop och efter 3 kilometer var vi framme. Jag kan säga att jag inte var ensam
om att fortfort knäppa av migg ryggsäcken och bege mig in i skuggan. Jag tycker
allvarligt synd om de som fick dela buss med oss 20 svettluktande ungdomar ända
 in till Uppsala, men vad kunde vi göra? Värmen var iofs inte något som gjorde
det hela till någon fördel. Och jag antar också att det inte direkt var uppskattat när
man kom och satte sig på torget i skolan, helt okapabel att ta sig för något, så jag satt
där och stank istället. Uppenbarligen var jag ovanligt tyst eftersom några frågade om
jag behövde första hjälpen när jag inte kom med värsta redogörelsen det första jag
gjorde. Nåja, jag satt där i alla fall och var allmänt dusch-sugen men då mina
vänner gått för att handla mat tänkte jag var snäll och vänta på dem. Dock gick det
längre och längre tid och jag blev surare och surare för varje minut som gick.
Jag ville ju liksom väldigt gärna duscha o göra mig ordning inför skolavslutningen
utan att stressa. Så när de till slut kom efter att jag bad en annan vän att hälsa
dem att de kunde skynda sig om hon mötte dem var jag lätt och lagomt irriterad.
När det dessutom visat sig att en av dem inte tagit ut sina grejer från lärarrummet,
och antagit att lärarna skulle stannat där hela kvällen, och hon begärde att vi
skulle hjälpa henne att ordna upp det hela blev det för mycket och jag tog min
kasse och gick, utan dem. FYFAN vad det var skönt att duscha!! Jag stog där hur
länge som helst och tvålade/schamponerade in mig ett flertal gånger. Dessutom
lyckades jag få ut lite av stelheten i nacken genom att duscha extremt varmt länge
på de ömma punkterna. Fy så skönt det var. Efter påklädning, sminkning och annat
kvinnligt tjafs var det så dags för den årliga skolavslutningen på taket. Och ja, vad
kan man säga? Våran skola är verkligen söt =) Tycker det är helt fenomenalt kul
att de samlar oss på taket av skolan för att sjunga sommarlåtar, ge ut medaljer och
tacka för i år och så vidare. Sen att sånginsatsen var extremt bristande hos vissa,
och att en del av gästerna (självklart de omogna ettorna och deras utomstående vänner)
betedde sig extremt illa behöver man inte prata så högt om. Så efter att vi haft en kort
samling i klassrummet för att få betygen och ta sommarlov på riktigt hade vi alltså
sommarlov. Det skulle firas med middag mellan mig och de närmaste klasskamraterna.
Något som visade sig vara lättare sagt än gjort. Dels var det ju dagen före helgdag
(nationaldagen) så det var extremt populärt att gå ut och äta på någon av
estaurangerna med utservering, och dels fanns det de som hade ekonomiska
begränsningar så hittade vi en restaurang med platser var det ändå inte säkert att
det gick för sig. Efter överjävligt många om och men slutade det i alla fall på den
grekiska restaurangen Tzatsiki med uteservering precis vid fyrisån. Mycket trevligt!
Blev att ta 22-tåget hem och bli hämtad i Örbyhus. Kan garantera att
jag sov gott sen, somnade på stört.

Och nu tror ni säkert att jag tog tillfället i akt och sov länge länge på
nationaldagsmorgonen/förmiddagen. Med tanke på den ringa sömn jag fått
under skolåret, hur stressad jag varit osv. Men nej, O nej. Tror ni jag kan låta
den "traditionsenliga" nazimarchen i Sthlm gå ostörd? ALDRIG! Därför blev det
att vakna klockan 8 för att bege sig mot huvudstaden klockan 9. På vägen dit
fick jag besked att jag blev tvungen att genomföra demonstrationen ensam,
men det är inget som hindrat mig innan så. Klockan 11 var jag på
södermalmsplan (tror jag den heter. ligger vid slussen i alla fall) och det
hela inleddes med talare och lite musik. Det var hiskeligt varmt och jag var
redan där törstig, men jag tordes mig inte på att smita iväg och köpa dricka
så jag höll ut. Runt 15-20 över gick vi så iväg ut mot hornsgatan alla 1000
demonstrationssugna människor för att skrika oss hesa.Härligt var det må
jag säga! Dock känns det alltid lite obehagligt med AFA som har en förträfflig
teknik på att sprida ut sig och höras genom en hel demo, trotts att det inte är deras.
Samma sak hände idag, de fullkomligt tog över NMR. Tyvärr var han med megafon
någon slags debutant som inte visste alls hur slagorden lät, rent rytm-mässigt så
han fick inte mycket gensvar. Men ja, det var som sagt skoj ändå :D Blev lite
pride-parad känsla att gå i gassande solskenet på Hornsgatan och sådär.
Var skönt att komma fram till medis och sätta sig i skuggan och lyssna på lite
schysst musik och en del duktiga talare. Runt 12-12:30 var hela grejen slut och
det var tänkt att jag skulle ta mig ner mot stan och inhandla shorts och sandaler.
 Jag tog mig till slut ner på stan (gick mot globen först....) men något inhandlat
blev det inte. Jag var helt lam och fick inte ett dugg vettigt gjort, lallade runt
lite för mig själv ett tag utan varken mål eller syfte så jag tog mig själv i kragen
och gick till Hemköp köpte bröd och banan och gick och satte mig i skuggan i
kungsan istället. Vad har de gjort med kungsan föresten?! Ser ju helt förfärligt
ut med de där tälten och mat kan man faktiskt få på andra sätt! Nåja, jag satt
där och åt, drack och konverserade med en kladdig 2-åring ett tag. Kändes
rätt skönt efter en sån "hård" demonstration. Där satt jag och bara softade tills
träsmaken började nalkas och jag gick till pocket shop och handlade böcker istället.
Så Emma, boken är i alla fall inhandlad nu! :) Sen blev det dags för att bege
sig mot Knivsta där vi skulle grilla med ena Amnesty-gruppen hos en av
gruppmedlemmarna. För ovanlighetens skull gick hela resan som planerat
och vi hittade ganska direkt till hennes bostad, trots i princip fullständig frånvaro
av tidigare erfarenheter av Knivsta. Väl där tog det inte lång tid innan grillen hade
"tänds" (det var någon high-tec pryl som inte brann utan tändes med en el-gaffel typ)
och våra grönsaksspett var ditlagda. Åh vilken härligt god sommarmiddag det blev,
men värsta friska hemmagjorda potatissalladen. Och helt traditionsenligt grillad
chokladbanan med glasstill efterrätt. MMMMMMH!!!!! säger jag bara.
När vi var fullproppade och hade pratar igenom oss X antal ämnen stod kubbspel
på schemat. Tyvärr hade jag oturen att vara med det förlorande laget (vad det beror på
har jag ingen aning) båda matcherna, men jag blev inte sur för det. Sen
återgick vi till trädgårdsmöblerna, tog fram cider, öl och nötter och fortsatte prata.
En mycket trevlig kväll :) Även idag blev det till att ta 22-tåget hem och bli hämtad i Örbyhus.

Torsdagen var full av intetsägande tidsfördriv, därför säger jag just ingenting om den.

Fredagen där emot bar jag, efter flera grubblerier, iväg mot sthlm och
kerö där jag spenderande hela helgen. Låg i princip i skuggan hela
helgen, och gjorde jag inte det låg jag i sängen.... eller var ute med
hunden. Var hur skönt som helst! Blev dock inget bad denna gång,
trots tjat från vissa^^ men jag har ju som sagt hela sommaren på mig.
På väg hem i går, Söndag, gjorde jag ett uppehåll i Uppsala där jag gick
på café, eller ungdomens hus med lite folk och lyssnade på musik.
Där fick jag erfara hur konst verkligen kan vara relativt då jag kom på
mig själv att tänka att det var mer konst när en kille satte på sig skorna
(iofs på ett väldigt lustigt sätt och under märkliga omständigeter) än
när en ung tjej stod och framförde sina egenhändigt producerade låtar.
Mycket intressant om du frågar mig.

För övrigt funderar jag på att börja spela nyckelharpa,
och på att klä på mig och gå och bada nu.

VÄRME!!!

Dött språk

Jävlar vad jag borde gå och lägga mig nu, men istället sitter jag här och lyssnar på ny Svenska Akademien skiva (ja, det är mina älsklingar och kommer alltid vara det) och känner efter. Nog för att känslolivet är rätt avdankat efter all stress (som jag f.o.m nu kommer sluta tjata om), men känna kan jag uppenbarligen ändå.
Det är inget som direkt går att sätta ord på, och det finns inget som helst intresse för mig att försöka och för eventuella läsare finns nog inte intresset av att läsa heller så. Och ungefär nu insåg jag att min språkliga förmåga fortfarande är stendöd (var är poeten i mig) så jag går och lägger mig för att vakna upp till en sex- och samlevnadsdag i skolan istället. I like.