Dorotean

Ikväll är det finsittning här i stan

Appropå att jag är en massa släktingar (eller har internaliserat deras beteende i mitt eget kanske man säger?) kom jag idag tänka på när min lågstadielärare sa att jag skrev precis som min yngsta storebror. Att våra handstilar var i det närmaste identiska. Jag kommer ihåg hur stolt jag blev av att höra det. Att jämföras med sitt storesyskon är ju i en viss ålder bland den bästa bekräftelse man kan få. Det är väl ingen hemlighet att många har sina storesyskon som förebilder och gärna apar efter dem. Något som man som den aktuella förebilden kanske inte lägger märke till. För mig blev det till exempel lite av ett uppvaknande när min lillesyrra berättade för mig att hon och hennes kompis diskuterat "hur cool jag är" efter att jag blivit riktigt upprörd över en rasistisk/homofobisk/sexistisk incident från deras högstadieskola. Man får liksom tänka sig för lite mer om någon tänkt återanvända ens argument :P 

Ja, det var en kort och intetsägande text om hur det är att vara mellan-barn. Om den är jättedålig skyller jag på min förkylningshjärna. Om den är jättebra kanske det är din förkylningshjärnas förtjänst.

PUSS!

Ännu ett tanttecken:

Kom på att det visst var tredje 8e-mars-advent idag

Angående det faktum att jag har blivit min far

Ja Tack

Lite kyligt idag. Både utomhus och i tankarna.
Försöker muntra bort det (kan man ens muntra bort något?) med boxträning och umgänge.
Tyckte i alla fall att dikten ovan passade idag.
Den är förövrigt grym på skivan där några av Sveriges fantastiska sångerskor tolkar dikter av Åkesson.
Och bara för att jag råkade missa andra 8e Mars-advent igår delar jag även med mig
av hennes lite mer kända och jämställdhetsinriktade dikt Vara vit mans slav.
Läs och njut. Så peppar jag inför 8e Mars-planeringsmötet jag ska på i morgon.

Idag flyger det glädjefjärilar i magen på mig,

Idag blev jag, av en egentligen oviktig anledning, påmind om att Moderaterna skrek "Frihet, kärlek, kapitalism" när de deltog i pride-paraden 2008. Visst är det väl trevligt att även högerfalangen uppmuntrar till stolthet, men alltså det slagordet får det faktiskt att göra lite ont i bröstet på mig. Jag tycker liksom att det där sista ordet inte har någonting att göra över huvudtaget med de två första. Det rimmar mycket, mycket illa i mina öron.

Sedan i Tisdags, när jag var med på en workshop med RFSL som värd, har jag haft lite av en kvinnokris. Eller en könsrollskris, eller personlighetskris kanske man kan säga istället. Närfan gick jag från att använda baggy-jeans och huvtröjor till att använda blommiga klänningar med spetskragar? Och vad för signaler ger det när jag nu har dessa kläder, i jämförelse med det jag klädde mig i innan? I och för sig är jag väl medveten om när vändningen till bara klänningar kom, men processen började väl långt tidigare. Jag kommer ihåg ambivalensen jag upplevde i ett provrum i New York när jag provade just en klänning på min 18-års dag. Då hade jag nog inte använt det sen tidigt högstadium eller så. Nu är det alltså tvärtom. Skumt det där. Och just nu ifrågasätter jag alltså mitt eget val av klädsel. Det är ju inte så att någon tvingat på mig kläderna, och ändå känns det så just nu. Jaja skitsamma, jag har ingen aning om var det här inlägget är på väg. Får se om krisen, som brukligt är, tar mig till frisören och cuttar ännu mer av mina "lockar". Eller om det blir något ännu mer drastiskt...

Just for your information hatar jag korridors-livet just nu. Jag har väl egentligen känt mig obekväm med det ett tag, men nu har det på något sätt runnit över bägaren. Kanske var det i Söndags, när jag kom hem efter en helg i Halmstad och min 3-liters vindunk stod på diskbänken. Detta efter att jag i torsdags ställt den i kylskåpet. På min hylla. Okej att korridors-folk snor, men när de inte ens försöker dölja det.. Och var det inte då så kanske det var när jag några minuter därefter insåg att jag fick göra veckostädningen på egen hand, trots att det är meningen att man ska vara två och två. Det var inte med blida rörelser jag krossade glaset i återvinningscontainern, om vi säger så. Detta kan ju tyckas fullt tillräckligt för att få en att vilja flytta, men det fortsätter. Morgonen därpå fick jag nämligen reda på att vi har haft rått-besök i köket. Så jävla fräscht ...eller? De hade löst det med att sätta en plastsoptunna över hålet den hade krupit ner i. Ja, för råttor kan ju inte gnaga sig igenom plast liksom...

Nåja, dessa tre "droppar" i en redan välfylld bägare har som sagt fått det att rinna över. Det räcker nu, jag är nöjd med allt vad korridors-livet har att erbjuda. Vi har ju inte någon direkt gemenskap, och jag tror inte jag vill ha det med de här människorna heller. Jag vill nog hellre ha ett kök jag kan inreda på mitt eget sätt. Med mitt eget husgeråd, och något annat än naggat IKEA-porslin att äta från.  

Så,

På senare tid har jag börjat imponeras och inspireras av ordkonstnärer. Det är tyvärr inget som märks här i de pyttetexter jag lyckas knåpa ihop, men det är ändå trevligt! Och med ordkonstnärer menar jag allt från bloggande gamla gymnasieklasskompisar till gamla avtankade proggpoeter och nyetablerade författare. Bland författarna har nog Alakoski blivit en ny favorit, framför allt efter den häftiga ordleken hen körde i boken "Håpas du trifs bra i fengelset". Jag tycker även att Brunners sätt att göra en smutsig avugning till musik också är rätt fascinerande:

"Numera återstod bara en av hennes strålande akter. Hon fnaskade med ståltungan, sög jamande i pittspringan som om hon ville dra livets sista halv- och kvartstoner ur ett stumt stycke Hohnerfilet. Hon gick ner på ett knä, stampade fram en tolvtaktare med foten, drog åt sig sstaken och så sög hon sig framåt i harmonischemat, första takten, andra takten och så tredje, hårt och obarmhärtigt. Det gick rätt snabbt när Hammer sög och det var själva oängen för då fick hon äcklas som mest under en kort blueschorus men kunde oftast spotta rent redan efter en sänkt ters och en septima"