Dorotean

Igår fick jag bevis för att pridande (mitt egetpåhittade ord, uttalas prajdar och innefattar saker som att gå på pride-festivaler och dylikt) har givit resultat. Eller något har det givit i alla fall. I Fredags satt jag nämligen och tittade på Transamerica tillsammans med mina morföräldrar - något jag för det första inte alls räknat med att de skulle vara med på. Fördomsfullt hade jag tänkt att de skulle börja syssla med annat så fort jag zappade över till en film om en transxuell kvinna och hennes dilemman, men de satt alltså kvar.

Eftersom jag vet hur det brukar bli när jag ser på tv med dem, jag blir mer och mer frustrerad för var minut eftersom de pratar Hela tiden, klargjorde jag att i mitt hus är man tyst när man ser på tv redan från början. Det gick okej. Men, det var inte det som var det beundransvärda.

Jag har nämligen diskuterat homosexualitet och en del andra hbt-ämnen, eller vad man ska kalla dem, med min mormor förr och hennes inlägg har inte direkt varit något jag blivit stolt över. Hon har bland annat skyllt på modet och hintat att det nog mer är en fix idé hos dagens ungdomar än ett faktiskt fenomen. Med andra ord har hon haft en helt annan uppfattning än vad jag har haft. Men då det är min älskade gamla mormor har jag inte gått på så hårt i diskussionerna utan bara... ventilerat fakta för att försöka få henne lite mer förstående. Dessutom har jag varit helt öppen med att jag pridat, och till och med fått skjuts till pride-festen i uppsala av morfar, och liksom fört lite propaganda på så vis. Sen fick jag ju också stoltsera som "barnbarn i tidningen" med undertiteln pride-deltagare, något de tydligen fått prata om med X antal bekanta. Och det är väl det här som givit resultat.

Helt plötsligt  är inte mormor längre en fördomsfull gamling utan snarare någon med rätt sunda åsikter. Mamman till den transsexuella kvinnan i filmen är nämligen inte svärst snäll mot henne. Rättare sagt är hon ett as med noll förståelse. Och det suckade jag och mormor i kör till. Dessutom var det reklam för något program som ska gå på femman ikväll där en mamma säger att "Jag har inte uppfostrat henne till homosexuell", eller något i den stilen. Det kommenterade mormor på en gång att man minsann inte uppfostrar någon till det! Jag kunde bara hålla med, och tillägga att man inte kan uppfostra någon från det heller.

Jag har alltså fått bevis för att kampande visst ger resultat. Och jag ser framemot att se flera i framtiden!

Igår hade jag en mini-magsjuka. Det var förjävligt, men jag är sååå glad att det bara var en mini. Den höll väl i sig i 24 timmar, och nu känns det bra efter att jag både ätit frukost och fika. Igår åt jag ingenting eftersom min mage protesterade högt. Jag hoppas i och för sig att det var något annat än magsjuka, eftersom jag befann mig på jobbet när det hela bröt ut - och jag vill inte leva med att ha smittat hela boendet. Speciellt inte eftersom jag ska jobba ikväll igen, så jag var säkert bara allergisk. Speciellt trevligt var det i alla fall inte. Varken rännskita (som det minst sagt var) eller kräkerier är ju kända för att vara speciellt njutbara. Den där känslan man får när spyan är på väg, det vattnas i munnen och magen liksom laddar är ingen hit direkt. Den är ännu mindre hit när man inte vill utsätta pensionärerna för synen av spyende personal, så man verkligen måste hasta till toaletten - som är väl låst så att pensionärerna inte ska kunna ta sig in. Men jag hann! Vill inte tänka på hur det hade gått om jag för tillfället hjälpt X på toaletten, eller matat Y med välling och plommonmos. Från sådana uppgifter kan man ju inte rusa lika lätt från som diskmaskinsurplockning exempelvis. Så jag hade väl tur i oturen helt enkelt. Får hoppas det inte smittar nu bara..

Just nu ser jag fram emot en vecka som jag princip är ledig på. Jobbar ikväll och sen på tisdag. Resten är öppet för andra aktiviteter. Är ensam hemma dessutom, så jag ska verkligen njuta!

Jag måste strukturera upp mitt liv lite, har jag kommit fram till, till exempel med att planera mina dagar/veckor/månader/år på något snyggt sätt - alltså inte bara i mitt huvud där hälften faller bort och jag får komma till möten helt oförberedd och så vidare. Många gånger får jag dessutom göra bort mig totalt. Sånt är jag trött på nu, och nu när jag blivit vuxen (nåja, tagit studenten i alla fall) tänkte jag att det var hög tid för att skärpa till sig lite. Jag har provat ett tag att skriva upp saker och ting i almanackan på mobilen, men efter X antal "Jaså.. du skriver upp det där...?" har jag nog insett att det inte ser speciellt strukturerat ut - trots att det är himla smidigt med påminnelse-funktionen. Därför bestämde jag mig för att delta i lolitas (lolita.blogg.se. nej jag kan inte länka) tävling om denna goding från Ordning&Reda. Den skulle passa mig perfekt! Med den oförmåga till planering som jag har måste jag ha en almanacka som man blir glad av att se, vilket man onekligen blir av den här. Den skulle nog kunna liva upp vilket skrivbord/nattduksbord/väska som helst. Och att ha en almanacka som är lite som ett konstverk i sig skadar ju inte direkt. Dessutom älskar ju jag att gå emot det som är så "typiskt mig". En almanacka som beskrivs med orden "feminint nagellacksröd och reptilpräglad" (lolitas ord) är väl något som de männisor jag har omkring mig inte väntar sig i min ägo - och just därför vill jag så gärna ha den! Så...nu hoppas jag bara på det bästa :)

Vilket geni Jonas Gardell är!! Det har jag väl i och för sig varit smått medveten om en längre tid, för vad av det han gjort och jag sett/läst/hört har inte varit jättebra?! Inte mycket du. Men nu när jag läst Jenny, den fristående fortsättning på Ett ufo gör entré och En komikers uppväxt, framstår det om möjligt ännu tydligare. Varje kapitel är ett konststycke i sig, och man vill bara njuta av nästa och nästa och nästa. Detta samtidigt som man inte vill avnjuta dem för fort, i rädsla för att de snart ska ta slut. Hela boken är ju helt fenomenal! Massa smarta metaforer/liknelser och ett bildspråk som heter duga. Och så de olika perspektiven, när man ett kapitel är hos Jenny kvällen innan hon slutar nian, och nästa kapitel är hos Juha, 25 år senare ,som försöker ta reda på vad som hände just den kvällen. Oh så bra det är! Man vill inte lägga ifrån sig boken! I morse läste jag samtidigt som jag borstade tänderna. Det slutade med att jag lade ifrån mig tandborsten och bara läste istället, med antagligen lite för orena tänder. Sånt gör den boken med en. Har du inte läst den, borde du verkligen se till att göra det - precis som alla andra Gardell böcker. Har du läst dem och inte fattat storheten med dem är det bara att ge upp. Ditt liv är förlorat.

Jag har precis konstaterat att småkusiner inte borde få växa upp. Jag, eller ja min familj + hunden, fick nämligen precis världens sötaste lilla vykort från mina alldeles egna småkusiner. 8-åringen inleder "HEJ HÄR BADAR VI VARJE DAG (SNORKLAR). OCH DYKER VARJE DAG." Till effekterna hör ett väl ifyllt bauta J i ordet varje, med ett skymtande G bakom och en del lite egendesignade bokstäver. Allt i versaler som ni ser. Charm på hög nivå med andra ord.

Sen tar snart-10-åringen över. Hon dissar familjen totalt, och riktar sig istället till hunden. Det ser ut som följer "Hej Hobbe. vi är på Hvar i Kroatioen och hyr en lägenhet. I våningen över oss bor en hundvalp som heter Johnny." Både gemener och versaler på hennes del av vykortet alltså. Men fortfarande charm på lika hög nivå.

Sist har alla skrivit på vykortet med sitt namn, och som det ser ut fick 10-åringen äran att skriva adressen. Familjen Häll-Öjstig + Hobbe. Så himla fint. Hobbes allra första vykort. Varför tänker aldrig vuxningar på att inkludera husdjuren? Nä. Tror mina kusiner får fortsätta vara små och skicka så fina vykort. Det förgyllde minst sagt min dag.