Dorotean

Dein Christus ein Jude
Dein Auto ein Japaner
Dein Pixxa italienisch
Dein Demokratie greichisch
Dein Kaffe brasilianisch
Dein Urlaub türkisch
Deine ahlen arabisch
Deine Schrift lateinisch
Und dein Nochbar nu ein Ausländer?

Förblödande,
Förbrinnande,
Förbjudande,
Förvirrande
Förkärlek till föreningar.


Jag är inte på humör för lekar idag.
Inte ens kärlek.


Hennes namn var kärleken
Han hade blivit fången
ville slitas loss.
Men tryggheten förförde
och hon blev till hans boss.

Han frestades in i kaoset,
där inne var han fast.
Det som skulle vara njutning
blev hans största last.

Hon retades och kittlades
i en enda röra.
Åt sin smärtsamma njutning
kunde han inget göra.

Till slut blev han fri från
hennes kvävande famn.
Men aldrig ska han glömma
känslan av hennes namn.

I(förr)går kväll hade jag så sjukt mycket att skriva om,
men så sjukt mycket inte energi att skriva om det.. Och det blev ju som det blev..
Vilket föresten är ett uttryck jag inte är sådär överdrivet förtjust i liksom.. Det är klart det blev som det blev,
det kan ju inte heta det blev som det inte blev? För då hade det ju inte blitt (?)?
Mongospråket svenska i sitt esse.
Såå.. vad var det jag tänkte skriva om? Måste räkna upp det för mig själv för att öht komma ihåg,
lite pinsamt hur mycket minne man inte har ibland.. Bland annat var det hur man kan tänka så himla olika (appropå Karin Andersson i amnesty), hur medryckande det var att se en äldre dam digga livligt till musiken i hennes bil, det aktuella ämnet såhär års: reflexanvändning... Och så var det säkert mer..
Jag gör det väl lättast genom att ta det i kronologisk ordning, som det så vackert heter :)

Det första handlar handikappade och utvecklingsstörda, kan man säga. Eller det kan man egentligen inte alls säga för numera heter det något annat (för hur förnedrande låter inte utvecklingsstörd på en skala) och det har jag gått igenom med min morbror, som jobbar med handikappade & ..., men mitt minne fanns tydligen inte alls med den dagen för jag har helt glömt bort det.. Får maila och fråga om pinan blir för stor. Jag får som lite smått ont i magen av att säga sånt.. Men tillbaka till verkligheten. Det handlade alltså om handikapade. Hur? Jo, såhär är det. Den 9:e December startar Amnesty (som jag är någon slags medlem och tillochmed gruppsekreterare i) en ny kampanj: Tortyr gör ingen säker. För att uppmärksamma brott mot mänskliga rättigheter man gjort under "kriget mot terrorismen". Och den här dagen har Amnesty Sverige utlyst som någon slags tävling där varje amnesy-stad (som det inte finns något som heter.. men skit samma) ska samla så mycket pengar det bara går mellan klockan 10 och en minut över midnatt. Inför den här dagen har vi (nu) haft två planeringsmöten. Från det första mötet fick man uppgifter att man skulle kolla upp lite olika ställen i Uppsala och fråga om vi kunde få samla pengar där på något sätt under dagen (jag har katalin och ungdomens hus som jag fortfarande inte gjort :/ ). Karins uppgift var, bland andra, att kolla upp Grand. Så på det andra mötet skulle vi alla berätta vad vi kommit fram till och sådär, och när vi kom till Karin blev jag arg.. eller upprörd i alla fall. Men jag var bra duktig på att hålla det!
Såhär var det:
Karin skulle ju kolla upp Grand, och det hade hon gjort.. Och så berättade hon förr oss, med lite road röst sådär försökt gömd i halsen, att Fyrisgården hade bokat grand just den kvällen för att kunna ha disco för handikappade och utvecklingsstörda (som det fortfarande gör ont att skriva, men jag kommer ju inte på och det känns ännu mer förnedrande att skriva "såna" eller något annat konstigt.. Och man förstår ju var jag menar.. Hoppas ingen blir ledsen!!). Efter att hon sagt det med en lite smått road röst tog hon en snygg konstpaus och tittade sig runt i rummet med ett smått flin på läpparna.. Så stannade hennes blick på Monir (stavning?) och hon frågade "skrattar du?" medans hon själv undslapp sig ett litet fnitter.. liksom SOM OM DET SKULLE VARA ROLIGT!?!?!? Det är ju helt vanliga människor, herrregud. Är det så konstigt att vilja gå ut med kompisar och dansa till bra musik? Träffa killar också kanske, vad vet jag. Nej, det blir helt plötsligt Jättelustigt att såna som inte sätts i facket [Svenssons, utan synliga "fel"] skulle vilja göra, och få möjlighet att göra något sådant.. Jag blir så trött!! Men nu lämnar jag det.. över till något trevligare:

När jag var på väg hem från det där mötet (gick efter halva. Var ungefär inte så jätte kul och jag måste plugga) såg jag något mycket.. roande. Men på ett fint vis :)
Var på väg över vägen vid stora Sparbanken i Uppsala.. Vet inte vad vägen heter. kungsgatan är ett möjligt namn. Men det är inte det som är det viktiga :) Det viktiga är den söta lilla damen/kvinnan/tanten/what evet i 45+ åldern som satt framför ratten på bilen som väntade på att jag skulle över gatan.. För hon satt nämligen och diggade hejvilt och sjöng med i musiken (som jag hoppas) hon hade i bilen ;P Det gjorde min Måndagskväll kan man säga :)

Lite senare på samma promenad hem (till mormor & morfar) blev jag lite smått irriterad på mänskligheten igen :) Ska det vara så svårt för människor att använda reflex!?!? Är man inte rädd om sitt liv? Vill man inte att bilister ska se en så de inte kör på en.. Är de mer rädda om sin hund än om sig själv? Och vissa verkar inte vara rädda om varken hunden eller sig själva. Och det är ju inte ens dyrt med reflexer :/
Men ja.. det är väl töntig att värna om sitt liv kanske :)

SÅDAN ÄR DU:

Du finner din energi i den inre världen och gillar att tänka på saker (utan att nödvändigtvis tala om dem). Du anstränger dig att förstå andra människor.

Du flyter med strömmen och tar beslut i sista stund - ibland låter du t.o.m. andra personer fatta dina beslut åt dig. Du är en mycket flexibel person, som trivs med fria ramar och lösa avtal.

Du fokuserar på "the big picture" och tycker om att teoretisera över VARFÖR saker fungerar som de gör (medan du inte bekymrar dig så mycket om detaljerna). Du är en kreativ person, som gillar att experimentera.

Du tänker logisk och värdesätter problemlösning där du får använda huvudet. Du är en ärlig och renhjärtad person, som bedömer andra människor utifrån samma värderingar som du bedömer dig själv

gjorde något test. fibblade bort länken men kan fixa fram den sen :)
dessutom skrev jag tidigare idag ett halvt litterärt verk till blogginlägg, så försvann det :(
Får skriva om det i morgon! ciao!

Här sitter jag och känner mig alldeles överöst med skolarbeten. Inte nog med att jag har grupparbete i filosofin, psykologin, historia, kultur- och idéhistoria, internationella relationer & franska (eventuellt något till). Jag har också kommit på att jag lyckats med att glömma bort att göra en hel del. En massa matteuppgifter och en text att lämna in bland annat. Hoppas för min egen skull att det inte är med. I såfall kreverar jag nog.
Fast är jag riktigt profsig (dream on..) kanske jag kan vända det här till något positivt.. till exemplet att jag tar arslet från stolen och verkligen arbetar? eller.. jag menar jag kanske kan göra det till sån där positiv och puschande stress.. istället för negativ och överstressande stress. Jag tvivlar. Men kanske.
För övrigt känns det som om jag är sådär mysigt lite nästanklar med mitt rum snart :) Är ju bara ett år sedan jag flyttade ner i det.. nästan onödigt tidigt att bli klar med det redan ;P Det enda som fattas är väl någon som vill komma och titta på det (för att umgås med mig samtidigt såklart). Som inte är mamma eller pappa (som klagar på min obefintliga städmani) eller Ebba. Men det kanske löser sig med tiden :)

Nä. Nu ska jag skriva engelska och internationella relationer (säger vi)
Värme!

Well. Jag har ganska jättemycket att skriva av mig om. Men eftersom jag börjar mitt inlägg med well kan jag ju gissa att det kommer bli ganska mycket prat om ganska mycket ingenting. Det skulle vara typiskt mig. Andra saker som är typiskt mig är mina tankar som jämt lyckas linda in mig i en falsk sanning om att allt är så dåligt som möjligt. Typ; Det är bara på lådsas, Det går inte att lita på honom/henne, Jag har bara lurat mig själv, Jag blir bara lurad, Det kommer gå åt helvete. Och det är väl ungefär så bajsigt som det kan bli att man ska hålla på att tänka så.. men. MEN. Tänk om det verkligen verkligen Verkligen är så som jag liksom.. oroar mig för? Då är det ju någonstans värt det.. Men ja. Det är ändå bajs och jag lär förlora jävligt mycket på det. Kan jag ändra på det? Får se.

Jag har i alla fall en dikt att skriva. Som är lite verklighetsbaserad eftersom jag kom på titeln (ev. någon rad i den) i verkligheten so to say. Men än kommer nog inte själva dikten ha så mycket med det att göra. Det var bara lite lagom skönt att känna hur benen knappt bar och hur man inte kunde andas och allt jag ville göra var att.. Göra något drastiskt. Sen tänker jag inte fundra sådär överdrivet mycket på hur mycket av det som är sant såhär några kvällar senare. Det kommer bli fint, och en dag ska du få läsa den :)

Yeah. Jag har under de senaste dagarna kommit underfund över något som jag tror kan stämma,
och stämmer det så är det extremt Sarig och extremt synd att det är Sarigt. Och väldigt typiskt.
För jag som lärt känna mig själv på sistone har ju insett att jag inte direkt verkar leva för att gör allt
så enkelt som möjligt för mig själv.. eller jag lever inte alls för att göra det enkelt, utan för att hela tiden
bevisa att det är så svårt och alla hatar mig så..
Och nu har jag gjort en ny upptäckt: Att fallet är så även när det är någon slags maskulint inblandat i mitt liv.. om jag kan säga så utan att avslöja för mycket..
Det är så... BLäää

Ikväll är jag hatad av alla och jag hatar tillbaka,
men mest hatar jag nog att jag ska vara så hatisk. Jämt.
Förrutom det är det relativt överjobbigt (så sjukt synd om mig, jag vet) att ha en massa behov,
men inte veta av vad.
Innan i Onsdags, när jag satt på förträff på psykologmottagningen var jag helt övertygad om att självförtroende var det enda jag behövde för att må bra igen.
Nu har jag tänkt ytterligare för mycket och kommit fram till att det kanske inte alls är så,
tänk om jag är lika less när jag behandlats till ett självförtroende. VadFanGörJagDå?
Då kommer jag liksom ge upp mer än jag redan givit upp och då.. finns det fan inte mycket hopp kvar inte.
Och om det blir som för min Vän som ifrågasätts om hon verkligen vill bli bättre kommer det verkligen gå åt den värsta pipsvängen man kan tänka sig.

Igår var en mer eller mindre trevligt händelserik dag.. på något sätt.
Den började väl inte sådär överdrivet bra med våran rektor som kom in i klassrummet några minuter efter att vi börjat och sa "lova att ni inte blir arg på mig.." med ett spelat oskyldigt ansiktsuttryck. Vi i klassen började genast ana oråd, eftersom det var lärarinnan som ganska ofta är hemma med sjukt barn vi skulle ha första lektionen. Så vi suckade lite granna innan vi lät rektorn komma med beskedet vi redan förstått skulle komma.. Jävligt skoj! Vi satt där 08:30, och nästa lektion började inte förrän 12:45.. Så vi lådsades plugga lite (eller jag lådsades, finns såna övermänniskor som lyckas plugga utan att läraren är där och puschar) till samlingen 9:50.

Efter samlingen lådsades jag plugga i någon kvart till och sen bestämde jag mig för att gå till sjukhuset och ta mina blodprov istället.. Så jag gick till sjukhuset på en kvart (så klart var det på "fel" sida av området.. så jag fick gå igenom hela skiten...igen), tog en nummerlapp och satte mig och väntade.. Blev lite orolig när där fanns ett flertal skyltar där det stod "var vänlig visa legitimation".. och det var något jag lämnat i skolan.. men det gick bra eftersom jag kan mitt personnummer och vet vad jag heter ;P Jag hade väntat mig att de skulle ta ett provrör, för det har funkat att ta flera test i samma när jag tagit test någon annan gång, så jag blev lite förvånad när doktorn (eller vad man är när man tar blodprov) plockade fram 5-6 provrör.. Men strong som jag är var det ingen fara :) sved till lite i en nanosekund när han stack in nålen.. men annars var det mest ganska coolt att höra hur blodet forsade in i rören ;P Fick en stor tejp bit i armvecket och var tillbaka på skolan cirka 11:20 där mina kamrater väntade förvånat på mig.. Jag med mina raketben ;P

Sen hade vi bläfranska som väl iofs var ganska soft men ändå helt äcklig... sämsta möjliga avslut på en vecka.. menmen, det är väl sånt man får leva med antar jag..

After that bar det iväg till Örbyhus och frisörFredrika.. alltid lika trevligt att få sig en pratstund med henne, hon är en så härlig person :) Hon beklagade sig bland annat på att hennes 6-åriga son hade fått hem något "pedagogiskt-troll med bok" som det var meningen att man skulle skriva om familjen den besökte, och vad trollet fick göra.. Det tyckte hon var ungefär hur löjligt som helst och kunde inte "låta bli att vara lite rebellisk" genom att pierca trollet i örat, och sy honom ett par moonboots ;P Dessutom blev ungefär hur glad som helst när hon hörde att jag skulle göra dreads, och berättade om hur hon hade gjort det på en kille vars föräldrar var "värsta högerpolitikern" hah.. så nu är jag bra sugen på att be henne göra dreadsen istället för Sofia. Det känns likasom liiite mer säkert att låta någon som gjort det förrut fixa det, än någon som ska läsa en instruktion från internet.. Men det känns taskigt mot Sofia bara ;/ Nåja... får se var det leder. tänker ju inte göra dem förrän i sommar.. så jag kan ju fundera ett tag till.. Behöver veta lite om Fredrika ö-ht. gör det fortfarande. .. och hur mycket det kostar isf.. Antar att det inte räcker med att låna ut mig själv som modell som hon också blir helt uppspelt över. Hut snygg jag skulle vara som dreads-brud och så vidare.. Men låter jävligt skoj när hon berättar om hur det är.. så frågar hon mig tänker jag absolut inte säga nej ;D

Sen blev jag löjligt glad över att hon frågade om jag gått ned i vikt, vilket jag nekade för det har jag inte.. Men då sa hon att det minsann ser ut så för jag fått smalare ansikte os.v... så jag kan ju hoppas i alla fall ;D Farväl kilon! Välkommen finkroppen!

Det blev till ett smärre äventyr att komma hem sedan också.. Jag visste att det gick en buss 16:00 och sen typ 16:30 (vilket visade stämma fullkomligt rätt) och skulle jag bara ha klippt mig hade jag hunnit med 16:00 bussen.. Men nu skulle jag färga och noppa ögonbrynen också, och då var Fredrika tvungen att skölja ut en annans kunds hårfärg mellan så jag blev väl lite småorolig.. Klippningen gick utan problem och sedan var det då dags för sjävla karusellen när Fredrika först la på färg på mina bryn. Sen fick jag gå och sätta mig och läsa, ständigt med ett öga på klockan som tickade sig mer över fyra och närmare halv fem. Men Fredrika sa att jag inte fick bli orolig så jag försökte bli det.. De 5-8 minuterna gick och det var dags för pinan. Noppningen. Gör ruskigt ont och sådär men jag var mest stressad så jag tänkte mer på det än på att ha ont.. Så var väl klockan 16:25 när jag var klar. Då skulle jag till Ica för att ta ut pengar, Fredrika skulle ringa till Ebba för att rådfråga om toning. Som tur var tittade vi på busstidtabellen före det, den visade att en buss gick 16:30 och nästa gick 17:45. Så Fredrika nästan skrek åt mig att springa därifrån så jag lämnade salongen 16:28 och sprang till busshållplatsen och fick lämna betalning och syrrans toning åt framtiden. När jag kom hem efter 20 minuter buss, 10 minuters promenad och 5 minuter bilfärd var syrran orolig eftersom morsan sagt jag skulle komma med 16:00 bussen.. men ja.. det gick ju bra till slut :)

Nu är det dags för helgnjutning (och städning). Värme!

NÄR FAN SKA FOLK BÖRJA VISA ATT DOM BRYR SIG?
eller,
när ska jag känna att folk bryr sig?
Hah,
jag som kände mig less innan idag,
om jag bara vetat vad som väntat.
så fucking jävla slutkörd att jag önskar att jag vågade.

Hjärtat stannar till
och du slutar andas.
det är sånt som händer ibland.

30/10 04.15 knackar mamma på dörren till mitt och Ebbas ”rum” för att hon tycker att vi ska vakna. Det tycker väl egentligen inte vi (titta på tiden!!) men vi drar oss ändå upp och jag blir den enda som äter ordentlig frukost. De andra mumlar något om att det är tidigt på morgonen. Efter att vi klätt på oss och gjort annat morgongöra skjutsar gullmorfar oss till Arlanda c: a 05.30. När vi var incheckade och klara (passkontroll och dylikt, Vi kan ju vara terrorister!) fick vi sitta och väntsova vid gaten tills vi fick gå ombord på planet och trots krångel (dubbelbokning eller vad det var) startade planet i tid typ 07.10. Bra jobbat Sas! Det blev en något udda flygresa med mor och syster som blev bjudna på frukost eftersom det de ville ha var slut. Dessutom har ju jag börjat med någon slags halv-sannings drömmar och blev irriterad eftersom jag hörde det var tjugo minuter kvar av resan och därför var tvungen att vakna. Men när jag slog upp ögonen och frågade mamma om de också hört att de var tjugo minuter kvar. Men det hade de inte. Så jag hade tydligen drömt det.. Lagom kul eftersom jag inte kunde somna om och därför fick sitta vaken resterande 80 minuterna som var kvar. Klockan 09:50 när vi landade på Charles de Gaulle började äventyret. Först gällde det att ta sig in till själva stan på ett bra sätt. Mamma hade fått tipset om att ta tåget, för det skulle bara ta en halvtimme eller något. Men eftersom vi tog fel på direkttåget och något annat tåg som stannade på varenda station mellan flygplatsen och centrum tog det oss cirka två timmar att ta oss till Avenue du suffrin (där vi bodde). Nu var lunchandet ett måste (jag blir inget trevlig hungrig) så vi letade reda på första bästa matställe och där skedde vårt första möte med den franska matkulturen. Mamma och Ebba fick in nästan halvmeter långa baguetter med skinka och ost, och efter den måltiden var det tänkt att man skulle orka med dessert extra large. Besöket på den restaurangen kan sammanfattas med att vi gick därifrån med mätta magar. Efter linsisättning osv. var det dags för nästa överväldigande erfarenhet. Det var dags att äntra Eiffeltornet!!! Det är numera konstaterat att det finns inget häftigare än le Tour Eiffel! Jag kunde inte titta mig mätt på det. Så sjukt.. vackert helt enkelt! Och såklart skulle familjen Häll upp i det! Vi ställde oss i den hundra meter långa kön och blev glatt överraskade över att den inte tog sådär överdrivet lång tid som vi trott att den skulle. Sen bar det iväg upp för trapporna. Andfådda och något påverkade av höjden (vissa av oss) kom vi upp på tornets första etage på 57 meters höjd. Och det visade sig genast att allt arbete lönade sig. Med råge. Vilken utsikt! Jag tog i min iver sammanlagt typ 80 bilder på tornet och dess utsikt. Lite överdrivet kan tyckas, men minnet i digitalkameran är ju till för att utnyttjas J Det kändes lite i magen av att titta ner i mitten av tornet, men man vande sig. Efter ett varv runt på våningen fortsatte ”promenaden” uppåt och på 115 m höjd, andra etagen, möttes vi av samma utsikt (surprise surprise!) men om möjligt ännu mer fantastisk! Efter ett tag där upp, med inköp av eiffeltorn-nyckelring som tidsfördriv var det bara till att promenera ner de 719 trappstegen ner igen. Välbehållna nere på marken igen styrde vi oss mot trocadero (en park, ingen läsk) för att titta på själva tornet. Efter att ha varit amazed ett tag inköptes frukost till morgondagen innan middag åts typ klockan 19, vilket var tidigt för fransmännen. Då fick vi även njuta av det blinkande Eiffeltornet vi blivit tipsade om. (Från klockan 19.00 blinkar Eiffeltornet i tio minuter varje heltimme.). 20.30 är alla jättetrötta och stupar snart i säng för att kunna ta sig an Paris i morgon igen.

 

31/10 Tisdagen inleddes av att mamma väckte oss med orden ”nu finns det nybakat bröd, tjejer!”. Därefter kunde konstateras att les parisienes är minst lika bra bagare som de på Österby Hembageri. Dessutom var det skönt att vi igår gick och lade oss så tidigt, eftersom det gjorde att vi kom iväg tidigt idag. C: a halv tio bar det iväg till stadsdelen Montmartre där t.ex. Sacre Coeur ligger. Först strosades det på turistgator liknande Västerlånggatan i Stockholm och där hittade jag det första (oh enda?) miniatyr eiffeltorn som det INTE stod Paris eller le Tour Eiffel på. Det inköptes för 2.50 euro. Sedan tog vi oss an resans andra trappor, som tur var var de inte lika mycket trappsteg som i Eiffeltornet, men välfyllt av posande japaner och påträngande försäljare. Själva kyrkan var väl ganska fin, men då jag är måttligt intresserad av sånt avnjöt jag hellre utsikten J Därpå letade vi reda på Dalí museet som låg väl undangömt i någon liten gränd i närheten av Sacre Coeur. Men eftersom det bara var jag som var intresserad beslutade jag att vi skulle skippa det. Istället gick vi till Dalí shoppen bredvid och jag införskaffade en almanacka och en bild, så jag gick nöjd därifrån trots uteblivet muséebesök. Det andra ”måstet” i Montmartre är ju Moulin rouge, eller röda kvar som översättningen blir, och efter besöket i Dalí-gränden begav vi oss dit. Promenaden dit blev en upplevelse utöver det vanliga då vi fick gå igenom Paris ”sexcentrum”. Där var allt ifrån lap-dance ställen till mer eller mindre kinky sexshoppar. Och mitt i denna blandning hade någon passat på att inrätta ett erotikmuseum som i skyltfönstret visade en stol med en ”tungpropell” som snurrade i stolsitsen. Det såg ju.. normalt ut. När vi pinats genom denna gata och bevittnat X-antal nöjda män kom vi till sist fram till kvarnen. Det var väl egentligen inget särskilt, men väl värt att se ändå. Efter lunchintag och sjal- och vykortsinköp (skrivning) bestämde vi oss för att vara nöjda med Montmartre och begav oss mot défense och la Grande arche. Och det var coolt måste jag säga! Från att gå omkring i det gamla Montmartre, sedan ta metron och hamna i ett toppmodernt, nästan futuristiskt, område med la Grande Arche som mittpunkt. Där kan man snacka kontraster! En annan kontrast var att stå i archen och titta norrut (eller vad det nu blir) och närmast se höga flervåningshus i glas, och i bakgrunden skymta triumfbågen. La défense var absolut dagens höjdpunkt! Det kan inte riktigt mätas med Eiffeltornet, men nästan J Nu var det dags för resans första riktiga shoppingstund då vi tog oss in på gallerian som låg precis vid archen. Eftersom jag själv var rejält trött nu var jag måttligt intresserad av de klädesaffärer syrran skulle in i, så jag stod mestadels utanför och väntade. Då kom en ung fransk kille fram och började prata med mig, och det enda jag lyckades uppfatta var ”belle” så jag klämde fram ”je ne parle pas Français” och han försvann illa kvickt. Resten av tiden höll jag mig nära ebba och mor. En rolig affär i gallerian var däremot maison du monde där man redan börjat sälja julsaker. Där fanns allt från indiska elefanter till plastiga teveapparater till sprattelgubbsrenar. Att hänga i julgranen! Det var en underhållande affär J När vi shoppat oss klart styrde vi oss till nästa arc. Arc du triomphe. Den var för mig inte lika uppseendeväckande som Grande arche var, men ändock häftig. Vi posade och fotade som de renaste turister vi ju är och promenerade sedan nöjda Champs Elysée ner. Därifrån promenerades det hemåt mot Eiffeltornet eftersom det inte längre gick att få tag på metrobiljetter (18:30). Men då fick vi bevittna det blinkande tornet på nära håll och ta kort på det också givetvis. Så det gjorde inte så mycket J

När vi kom hem med trötta fötter och diverse skavsår intogs en middag bestående av pizza och tittades på en franskdubbad Pimp My Ride på MTV och ramlar i säng typ 21:30.

 

1/11 Sista hela dagen i Paris, och den togs till vara på ett väldigt kulturellt vis J efter en nybakat-bröd-frukost och annat kom vi lite senare än igår ut i denna underbara stad. Första stoppet var îl de la cité där den berömde Notre Damme finns. Och eftersom det var syrrans önskan att gå in i den gjorde vi det. Tyvärr kunde jag inte riktigt njuta av kyrkans inrede då jag mest irriterade mig på alla respektlösa som knäppte kort på allt och alla. Vissa till och med filmade gudstjänsten som var i gång just då. Att det ska vara så svårt att visa respekt!? Men ja, den var väl fin var min kommentar angående kyrkan. Ifrån Notre Damme tog vi en promenad till Le Louvre, trots diverse skavsår och benverk. Då fick man se en hel del av staden eftersom den lilla biten på kartan visade sig vara längre än vi trott. Men det gick ganska bra ändå J inne på le Louvre känns det nu efteråt som om jag mest var trött, sur och hade en förfärlig huvudverk under de totalt 4 timmar vi var där. Men det var nog inte så farligt. Jag fick ju både se Mona Lisa och Venus från Milo (eller vad den nu heter på svenska?). och det gjorde hela besöket värt. Jag fick lite panik i början när jag kom ner i entréhallen under glaspyramiden eftersom det var tjockt med folk där. Men eftersom museet är så ofantligt stort fanns där gott om plats för alla, och jag slapp någon slags attack. Efter 4 timmarsbesöket på Louvren var det dags för vårat andra muséebesök. Nämligen moderna museet i centre Pompidou. Där ”drabbades” vi av samma sak som vi drabbades av på Tate modern i London, nämligen att de höll på och hänga om tavlor så den ordinarie och bestående utställningen var ersatt av en annan. I det här fallet handlade det om bilder och dess rörlighet, eller något liknande. Så det blev mycket tittande på filmer utan direkt någon handling. På moderna museet var också en annan tillfällig utställning med Robert Rauschenberg. Och den ville jag definitivt se, trots syrrans misstycke. Bland geten i däcket, eller monogram som är konstnärens egna namn på verket, fanns ett flertal mer eller mindre intressanta konstellationer. Dessutom var där skrivet på väggen en massa bra saker Robert själv sagt. Tyvärr kommer jag inte ihåg det i nuläget, men det kanske går att googla fram J När jag inte hade hjärta nog att hålla kvar syrran mycket längre till på muséet, eftersom hons såg lessnare och lessnare ut, gav vi upp och begav oss för att äta middag istället. En billig och god 3 rätters middag intog på en liten restaurang lite i skymundan med en sjungande servitris och en förförande god chokladefterrätt. Även idag somnar vi ganska fort för att tyvärr behöva vakna upp på hemresedagen.

2/11 Den avslutande dagen är äntligen här. Det känns väldigt fel att säga äntligen, eftersom jag mest av allt velat stanna i Paris <3 Mycket längre. Men i det här sällskapet hade det aldrig gått. Att umgås med mor och syster 24 timmar om dygnet tär på en, och det märks idag på den fjärde dagen. Det märks mest på syrran men grinighet smittas ju, så det skulle nog inte ta många timmar tills även jag blivit grinig och dann. Så trots att det tar emot måste jag säga att det blir skön att åka hem idag. Tyvärr inleddes den sista dagen på värsta möjliga sätt då jag under natten haft så otroligt on i magen och vaknat X antal gånger på grund av det. Därför blev min sömn ganska rejält störd och jag var tröttare än vanligt när det var dags att gå upp. Som tur var var våran lägenhet utrustad med en härlig dusch med diverse massageverktyg så efter att jag fått mig själv att förstå mig på den vaknade jag ganska bra ändå. Sen var jag, kanske inte så överdrivet överraskande, sist med att vara färdigpackad och –städad. Eftersom lägenheten skulle vara tömd på oss och våra ägodelar klockan 11:00 fick vi ta med oss allt pick och pack ut på stan. Så vi blev väl inte direkt de mest diskreta i tunnelbanan/i les Halles med våra väskor på hjul som ljöd vacker mot vägplattorna. Det kändes ganska mycket som om tiden idag mest var utfyllnads till att vi skulle bege oss till Charles de golle flygplatsen vid 15:30-tiden. Men det gjorde det inte mindre trevligt J vi besökte ett niovåningsvaruhus kallat printemps med allt från julgranskulor till lakanset till köksmaskiner. På vissa våningar kände vi oss inte riktigt hemma, t.ex. lyxvåningen, som den kallades, som var indelad i märken som Dolce & Gabanna och Dior. Men på andra våningar passade utbudet bättre till både oss och våra plånböcker. Så äntligen fick syrran tag på en top att ha på sig under Star 2006 finalen på Lördag. Tyvärr var inredningsdelen av varuhuset avstängt eftersom de höll på och arrangera om alla trevligheter som fanns där. Jag var rätt nöjd när vi gick därifrån efter att ha tittat på en vuxe panoramique över Paris för sådär femte gången den här veckan. Och för sista gången på ett tag. Från le printemps gick vi till ett crêperie i närheten för att äta de fyllda pannkakor jag tjatat om så länge. Och jag kan härmed konstatera att goda crêpes kräver sin fransman. För de svenska bleka försök till crêpes jag smakat, på hemkunskapen till exempel, är hästlängder ifrån den äkta varan. Men den lunchen satt fint J därefter strosades det runt i kvarteren runt i kring (les Halles) och jag införskaffade mig en väska på affären Hippie Style för 15 euro. Jag är mycket nöjd! Så var det dags för oss att bege oss till flygplatsen. Och den här gången lyckades vi med att ta direkttåget, eftersom vi frågade en amerikanska hur det gick till. Efter en hel del om och men (vilket tåg tar man? Var finns restaurangerna? Finns här ingen tax free?) satt vi till slut på flygplanet, och där kan man väl säga att resan tog sitt slut.