Dorotean

Jag drömde som en film i natt, det kändes ganska skumt att vakna upp ifrån den. Det var verkligen som om jag varit med i en film. Självklart har stora delar av drömmen försvunnit redan nu, såhär 1,5 timme efter att jag vaknat. Men i stora drag kommer jag ihåg den i alla fall.

Den började säkert inte så, men det första jag kommer ihåg var att vi var och bowlade. Jag kommer inte ihåg vilka vi är men vi var ett par stycken i alla fall. Helt plötsligt får jag syn på min brorsa och hans tjej, som också är och bowlar. Jag tycker det är märkligt att vi är på samma ställe eftersom vi inte fått veta att de skulle komma hit, men vinkar ändå. Då verkar det nästan som om jag är full eftersom jag knappt kan styra armen och handen typ bara hänger. Efter ett tag kommer dock brorsan tjej fram, och hon är jättefull. Hon fnittrar och typ kastar sig över mig och kramar mig. Jag kvävs nästan av hennes bröst!

Sen ska jag följa med några killar (söta killar. inga jag känner i verkligheten) till deras tåg till Stockholm. Jag följer med dem in på tåget och ska säga hejdå. Då smeker jag en kille i nacken, men när han vänder sig om visar det sig vara "fel" kille och jag skäms jättemycket. Helt plötsligt börjar tåget bredvid det vi är på röra sig och killarna säger att de tog fel, och att vi måste göra om allt igen. Då blir jag jättelättad eftersom jag haft värsta paniken eftersom jag inte gått av tåget än - och jag ska ju inte med till Stockholm. Då börjar det tåget vi är på också röra sig och jag typ bryter ihop. Jag sitter och nästan gråter och så säger en av killarna att jag ska "sätta mig bredvid Christian istället". Men det orkar jag inte så jag sitter kvar där och vrider mig.

Jag ser hur biljettkontrollanten kommer närmare och närmare och när han kommer fram till mig går drömmen över till att vara på engelska, fast det är ändå svenska :S Jag förklarar att ett missförstånd har skett men att jag kommer hoppa av i Stockholm (nästa station) eftersom jag inte har någon biljett. Då måste han skriva en rapport först och vill ha min legitimation. Han får hela min plånbok och går iväg. Han är borta jättelänge, verkligen hur länge som helst.

Jag minns inte vad som hände där emellan men helt plötsligt kommer jag på att jag måste ringa till mamma och säga att hon inte kan hämta mig i Örbyhus när jag sa att hon skulle hämta mig där, eftersom jag kommer vara i Stockholm då. En annan kontrollant (typ hela tågpersonalen är runt mig nu) ser att jag tar upp mobilen och säger att man måste ha den också för att skriva rapporten. Då blir jag jättenervös över att mamma kommer bli jättearg och dessutom inte kunna få tag på mig. 

Ungefär samtidigt kommer jag på att jag har mammas Medmera kort i plånboken och tror att jag kommer bli fängslad för det. Kontrollanterna måste ju tycka att det är konstigt att det står mitt namn på alla kort i plånboken, förrutom ett. Då kommer jag på att jag kan säga att jag har bytt namn.

Några kvinnliga konduktörer (som ser ut som amerikanska poliser) frågar mig hur lång tid det kommer ta för mig att åka hem sen, när jag blivit avsläppt i Stockholm. Jag svarar ungefär 2 timmar och de skrattar jättemycket. De tycker verkligen att det är rätt åt mig. Så kommer det en kontrollant som klätt av sig naken (ha är typ 60 och rätt tjock) och sätter sig i sätet bredvid mig. Jag blir rädd och illamående och önskar att resan ska ta slut snart. Då säger den nakne att "så länge det finns tjejer som du är det Fett Najs att jobba", och fett najs är det enda som är på svenska. Han lägger armen om mig och jag ryser som bara den.

Helt plötsligt är jag så på Stockholms Central, men den ser såklart inte ut som Stockholms Central ser ut i verkligheten. Det är väldigt mörkt och en massa konstiga banor som går härs och tvärt. Några konduktörer (som också ser ut som amerikanska poliser) sitter vid ett runt bord mitt på en parkering och jag får tillbaka mina plånbok av dem. Det smälls av en massa fyrverkerier, och sen vaknade jag.


Sååå.. finns det någon som är bra på drömtydning? :)

Min enda visdomstand har börjat bryta sig upp från sina gömmor. Det syns numera ett litet rött hål i mitt annat rosa tandkött. Det känns ganska halvkasst. Jagmenar, alla får problem med sina visdomständer, och varför skulle jag vara ett undantag? Jag har ju redan opererat bort en eftersom "puppan" den låg i var för stor. Med andra ord kan jag vänta mig en massa tandläkar besök och smärta i framtiden. Min mamma försökte övertyga mig om att det inte alls är nödvädnigt, för hon hade minsann inga problem, men det lugnade mig inte alls. Jag känner redan nu hur det svider och håller på (även fast jag är medveten om att det kan vara inbillat, just därför att jag tänker på det hela tiden).

Dessutom! Skulle det nu gå helt smärtfritt till när tandjäveln bryter sig upp, är det inte klar efter det. Sen ska den ju borstas och skötas om och den sitter ju så sjukt långt bak i munnen så jag fattar inte hur det ska gå till? En normal människa borde få kräkreflexer av att ha tanborsten så långt bak... Så då får man välja mellan att gå kräkreflexerna stimulerade var morgon kväll, ELLER en massa hål och elände som snart kommer innebära en massa kostnader för mig. Liten pest eller kolera varning på den va? I och för sig verkar jag har något slags under-saliv som är rena skyddsnätet för mina tänder, eftersom jag aldrig får hål trotts en massiv sötkonsumtion. Konstigt men sant. Samtidigt känns det inte direkt fräscht att låta bli att borsta tänderna, eller tanden. Tänk vad med grums det kommer samlas där i så fall.. Usch, nej. Jag hade faktiskt helst sett att den där tanden stannat där den var..

Är det föresten någon som vet om man föds med visdomständerna, eller om de utvecklas på något sätt? Känns ju lite lagom skumt om en liten bebbe skulle ha de här fetingtänderna i munnen? Men människokroppen har ju överaskat förrut så.

Nej, nu ska jag ägna mig åt lite uppmuntande läsning likt texten nedan.

Värme.

När en tand bryter fram, känner man ofta en tillfällig irritation i tandköttet runt om tanden. För visdomständer kan det ofta ta lång tid att bryta fram, och då kan man ibland få en mer långvarig inflammation i tandköttet.

Om visdomstanden inte kommer fram helt kan tandköttet runt omkring tanden få ett annat utseende än vanligt. Ofta bildas fickor i tandköttet där bakterier kan samlas. Ibland täcks också en del av tandens tuggyta av tandkött. När man biter ihop kan då en tand i motsatta käken irritera tandköttet så att det inflammeras eller blir sårigt. Det svullnar upp och kommer då ännu mer i kläm. Det händer oftast i underkäken.

Jag antar att vi alla kan vara beredda på att erkänna att om jag skulle, med betoning på om, planera en framtid som alkholiserad författare kan jag ge upp redan nu. Mina författartalanger är uppenbarligen som bortblåsta så fort giftet har fått mig i sina klor (läs:  jag har druckit alkohol).  Det var ju skönt att veta det, då behöver jag liksom inte ens testa den karriären utan får satsa på något annat. Typ nykter matematiklärare. Okej, det känns inte så överdrivet troligt att jag kommer bli det, men det var ngefär så långt ifrån alkoholiserad författare jag kunde komma.

Nåja, min framtid är för tillfället ungefär lika ljus som den svenska vintereftermiddagen (inte alls alltså) så det får väl visa sig vad som händer. Må jag hålla mig från skrivandet i alla fall!

jag fylelbloggar mest för att det är rioligt att läsa i morgon vad jag egentligen skrev. sitter i Kerstinsförrädlrar sodsvmrum,. eftersom det är där som har som dator. Kan knappty stava till de jag skrivert på dfator. och de spelar für elise på pianot därute. turatt mina känsalor är avtyruybbade så jag slkipper kännaa något. Det känns litr som om jag ät förlamadr fakyis. Skulle inte känna något om jag så slog mig i ansitket.. ghekt avtrybbad. de där utev verkar dessutom inte skana mig ett dugg. de bara pslear och spelar och ska GÖRA NÅN EYE OF THE TIGER. TROR DET ÄR EN METALLICA LÅT. pj. nu hjade jag tryck på caps loc. drygt med atora bokstäver men drygt att suddda ickså så jag låter bli. Smileyes är också rätt drygt så jag föreöker låta bli mdem. men ibland är det såvrt att l¨ta bli närt man ill uttrycka typ:
Jag är full nu ;)
hade intesett lika vbra ut utan msielr5yt. det hoppad jag nig håller med omh.
Nu påminns jag om nåärjag hörde "Oh lord, won't you buy me a mercedes benz" första gången. när jag yrtodeee att mamma hadr den där skovliga rösten-. GAHAHAHAHAHA.pc s¨sömnadr Rasmus här bredvid mig.
aksnnr somna och lkrama hnon.
hjråf
VÄRME

WOHOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOO!!!!!!
Det är helg och jag har övelevt ännu en skolvecka. Jag har till och med gjort det jag skulle (tyskatext och lite info till historian). Jag är förvånad och stolt, nästan pinsamt stolt.

Och nu sitter jag och ska fördriva tid ett tag i skolan.. Funderar faktiskt på att plugga! Har ju både naturkunskapsprov nästa vecka, och filosofiprov veckan efter det. Och en sån som jag måste alltid ligga på topp så jag gör helt enkelt bäst i att plugga. Är en massa att läsa. Jag tvivlar dock på att det kommer gå. Jag är i stadiet då jag helt enkelt somnar så fort jag utsätter mig för någon slags koncentration. Men det är ju helt klart värt att testa.. Om ett tag. Först ska jag interneta mig lite.!

Trevlig helg!

Vad har hänt med blogg.se? De två senaste dagarna har jag skrivit två inlägg som över huvud taget inte blivit publicerat, fast jag klickat på Spara & publicera-knappen och det har bekräftats att jag publicerat.. Mycket märkligt om ni frågar mig.

Igår handlade det om min ytterst märkliga beteende när jag vaknade av väckarklockan. Jag har liksom alltid varit trött, otroligt trött till och med, på mornarna. Jag älskar att sova till klockan 12 på dagen och tycker inte det är något konstigt att säga god morgon vid den tiden heller. Då kan man ju förstå hur trevligt jag tycker det är när klockan ringer klockan 08. Inte trevligt alls. Men igår var det något extremt så trött, eller vad det nu var, jag var. När jag vaknade av väckarklockan kunde jag inte alls förstå varför den ringde, jag kom inte ihåg vad jag skulle upp att göra och jag hade ingen som helst uppfattning om vilken veckodag eller ens tid på året det var. Jag fick verkligen kämpa för att över hvuudtaget förstå vad som hände. Det var helt sjukt.  Nu när man läser det kanske det inte verka vara en sån big deal, men det kändes verkligen helt absurt.

När jag sen berättade om den händelsen för min mamma visade det sig att hon var med om liknande lite titt som tätt i perioder. Får se om det är något jag fått ärva utav henne då....

Jag var ju som sagt på manifestationen till minne av Kristallnatten i Fredags. Traditionsenligt (tror jag) samlades ett hudnratal Uppsalabor utanför den lilla kyrkan bredvid domkyrkan för att sedan gå i ett fackeltåg till ungdomenshus. Inga slagord och vrål med andra ord, utan en stillsam manifestation (men med prat och utan trummor till skillnad från Salem marchen). Vi hade en extrem polisövervakning, jag tror inte vi tog Ett steg utan att vi hade en polisbil i sikte, de stod i varje gathörn och lurade. Det kanske var bra iofs, man kan aldrig veta vad som händer när sånthär genomförs. Jag trodde faktiskt att det skulle bli en ostörd manifestation, tills vi kom c:a tio meter ifrån slutmålet. Då började folk skrika åt varandra och minst en fackla slängdes i marken. Senare fick jag reda på att det var nassar/rassar/vad-det-nu-var som stått bredvid tåget och sagt att "Kristallnatten var ju en mysig natt", "Den vill vi genomföra igen" och liknande saker. Självklart var det någon i tåget som surnade till ordentligt och grälet startade.

Men det var inte det jag tänkte skriva om, utan om hur NSF (eller någon annan liknande organisation i alla fall) tog min favoritlåt ifrån mig den där kvällen. Efter manifestationen hölls nämligen en föreläsning med en lärare från Rosendahlsskolan som var lite av en expert på högerextreministiska rörelser, eftersom han skrivit uppsatser om det på universitetsnivå. Jag har svårt för att hitta orden för att beskriva vad han pratade om, men under sitt framförande visade han i alla fall en del videoklipp (från Folkets March och Salem marchen) och det var där en av mina favoritlåtar förstördes.

Innan jag började spela nyckelharpa försökte jag nämligen undersöka om det verkligen var värt att göra det genom att lyssna på folk som spelade. Först lånade jag någon skiva av min mor, där nyckelharpa i alla fall var med. Det var inte direkt någon hitt tyckte jag. Men istället för att ge upp sökte jag lite på internet, på Youtube om jag ska vara exakt. Då hittade jag något som verkligen fick mig att... gå i gång. Det var en låt som nästan gav mig rysningar när jag lyssnade på den; Den svenska national sången. Åsa Jinder (plus någon på gitarr) spelade så stämningsfullt så jag lyssnade gång, på gång, på gång. Efter det började jag spela, och det händer fortfarande att jag går in och lyssnar på just den låten. Tills nu.

Det var nämligen så att i en av videoklippen som föreläsaren visade, jag tror föresten det var en propagandafilm för Info14, hade dom som bakgrundsmusik Just den låten. Det var med skräckblandad förtjusning jag samtidigt fick höra min "favoritlåt" och se sånt som fick mig att rysa av obehag. Jag fick nästan ont i magen när jag satt där.
Så nu blir det väl till att jag får hitta en ny favoritlåt på nyckelharpa, om jag ska hitta någon som helst inspiration att spela igen..
Synd, för jag gillade verkligen att lyssna på den, men nu är den förstörd.

Idag firar jag min kvinnliga 7-års dag. För er som inte vet vad det innebär så är det idag på pricken 7 år sedan jag fick min första menstruation! Tjoho! Jag kommer ihåg att jag blev så rädd när jag drog ner trosorna att jag började gråta, och ropade på mamma. Nu har jag som tur är vant mig och jag har nog aldrig gråtit på grund utav det igen. Inte av själva blodet/slämhinnan i alla fall. Sen kan det ju vara så att jag gråtit av någon dålig film, eftersom hormonerna inte riktigt ligger där dom brukar under den tiden.

Hah, man var så liten då, för sju år sedan. Jag kommer ihåg att jag var så orolig. Som många svenska ungdomar med mig prenumererade jag på KP. I KP finns det en Kropp & Knopp sida dit andra prenumeranter kunde skicka frågor och få svar av experter. Med jämna mellanrum kom det frågor om just mensen och många, kanske de flesta, handlade om regelbundenheten. Oroliga 12-åringar frågade om det var normalt att ha 3 månaders mellanrum mellan menserna, de visste ju att det brukar komma en gång i månaden. Och experterna övertygade om att det var sååååå normalt så, att det finns många som har det så och att det kan ta något/några år tills den blir regelbunden. Den här frågan och svaret kom väl i varannan KP-tidningen eller något och jag blev oroligare och oroligare. Det var nämligen så att jag hade Exakt regelbunden mens redan från början. Och är det normalt att ha oregelbunden från början måste det ju vara onormalt att ha regelbunden. Jag undrade vad det var för fel på mig, och inte vågade jag fråga någon heller.

Ja. Man var liten som sagt. Att man kunde ha såna tankar över huvud taget, hah. Får se hur det blir i klimakteriet sen, som väl kommer om sådär 30-35 år...

Härmed vill jag uppmana alla bloggläsare att delta i Uppsala bor mot rasism's manifestation med parollen "Inga fler kristallnätter". Den anordnas för att "att uppmärksamma de brott som begicks mot mänskligheten under kristallnatten" (uppsalabormotrasism.se)

Med start klockan 18:00 i Odinslund kommer ett fackeltåg vandra genom stan,
med Ungdomens hus som mål. Där kommer det hållas tal av Hans Niklasson.

Kom och var med!

Jaja. Nu känner jag mig typ lika öppen som ett öppet sår. Ett såntdär toköppet sår som man verkligen Känner är öppet fast man inte ens ser det. Jag tänkte lägga upp en bild för att ilustrera, men fick verkligen avsmak när jag bildsökte på "sår". Jag rekomenderar er Verkligen att låta bli. Jag var nära att spy på minuten. Ni får använda fantasin för hur jag känner mig istället :)

För ett tag sedan berättade jag att jag börjat skriva på min "Psykologiska resa", om hur jag mått rent psykiskt (med bidragande orakser osv också förklarat såklart.). Nu har jag kommit fram till gymnasietiden och tänkte publicera första delen. Här har ni den. Varsågod och gotta er, och lämna gärna synpunkter!

Det började i åttan. Eller var det kanske ännu tidigare? Såhär efteråt blandar åren ihop sig och jag kan inte riktigt skilja det ena från det andra. Det var i alla fall någon gång under högstadiet det hela satte igång ? min psykologiska resa. Med psykologiska resa menar jag inte någon slags personlig utveckling eller förverkligande av mig själv, utan en resa som har innehållit mer eller mindre psykiskt icke-välbefinnande. Jag har helt enkelt varit deppig på ett eller annat sätt sedan i 7-8. Nu går jag sista året på gymnasiet. Det är en lång resa jag varit ute på, och den har jag tänkt berätta om nu.

Det började alltså i åttan. Jag säger så för enkelhetens skull. Då handlade det om mer eller mindre regelbundna perioder (c:a en dag långa) med ?deppighet? som jag kallade det. De innehöll för det mesta en härlig blandning av tårar, tankar om hur värdelös jag var och hur alla ogillade mig. Förutom dessa tankar hade jag en otroligt stark utanförkänsla. Jag tyckte inte att jag hade någon. Det fanns ingens axel att gråta mot, och ingen jag kunde ringa när jag mådde som värst mitt i natten. Såklart blev detta ännu värre när jag såg hur mycket alla andra hade någon. De flesta hade kvar vänner de varit bästisar med under lågstadiet, och jag som alltid varit utan bästis fick vara utan. Det blev jag påmind om hela tiden. Jag fick klamra mig fast som en igel på dem som kunde liknas lite vid en vänskapsfigur. Konsekvenserna av detta var alltså att jag ganska ofta var rätt ledsen, och eftersom jag inte hade någon att dela med det blev det än värre. Känslorna/tankarna kunde komma nästan var som helst och utan någon egentlig anledning. Något som var väldigt ofta förekommande var jämförande tankar. X var bättre än mig, Y var snyggare än mig, Z hade mer vänner än mig och det var alltid till deras fördel. Dessutom medförde det ofta att eftersom X var bättre än mig, var Alla det. Och det tog inte slut där! Nej, för i och med att alla var så himla mycket bättre (eller vad det för tillfället handlade om) än jag så såg alla ner på mig, och hatade mig. Detta intalade jag alltså mig själv med jämna mellanrum, och eftersom jag inte kunde hitta några tecken som visade på någon motsats höll det på så ganska länge.

När det var som värst hade jag dessutom en stark dödslängtan, för vad ska någon som ingen bryr sig om att leva för? Nej, just det, ingenting! Mina tankar kunde dock variera sig lite. Även fast det mestadels handlade om att det var mig det var fel på, jag var ful och dum i huvudet och så vidare, fanns det de gånger som jag tänkte helt tvärtom. Det var Alla Andra det var fel på, dom var Alla fula och dum i huvudet som inte fattade vilken fin människa jag var. Då var det inte jag själv som skulle dö utan jag målade upp vackra bilder om hur jag fick tända eld på hela samhället, och därmed alla invånare. Jag minns en gång när jag och en ?kompis? satt och pratade om det och jag visste hur allvarlig jag var, medan det kändes väldigt oseriöst från hennes sida. Framförallt eftersom hon betedde sig som om hon trivdes där. Då blev utanförkänslan om möjligt ännu starkare. Det jag lyckades uppmuntra mig med, de gånger jag lyckades, var att det snart var över. Snart skulle jag komma till gymnasiet och där skulle Alla bli annorlunda. Jag skulle få en massa vänner och alla, till och med jag själv, skulle tycka att jag var så snygg och bra. Jag skulle slippa alla de idioterna som fanns omkring mig då och allt skulle bli frid och fröjd. Jag vet inte om det var en så bra tanke, men den hjälpte mig i alla fall.

Något annat som hjälpte mig var kontakter på Internet. När man inte har någon enda här hemma, i den ?verkliga? världen, att vända sig till får man utnyttja det man har. Internet och dess många ungdomscommunities var fullt av ungdomar i samma sits som mig, eller som bara kunde lyssna ändå. Och jag vräkte ur mig. Jag vräkte ur mig och vräkte ur mig för den ene okända människan efter den andre. Det spottades många gånger både på mig själv och på idioterna. Och det hjälpte faktiskt. I alla fall för stunden. När man satt där med en massa tung ledsenhet i bröstet blev det en sådan otrolig lättnad att få dela med sig av det, och till en följd av det gråta sig lite, lite lättare. Såhär såg det nog ut ganska länge. Jag tvivlar på att någon i skolan och innebandylaget märkte eller reflekterade över det någon gång, och det skulle förvåna mig om mina föräldrar visste om det. Sånt där var ju pinsamt, och absolut inget man pratar om. Som dotter har man ju ändå något slags ansvar över att vara duktig. Och vilken barnunge som helst förstår ju att om man är duktig är man inte den som är lämnad utanför eller som inte har några vänner. Så på hemmafronten var det tyst. Torka tårarna efter att man gråtit vid datorn så syntes det inga spår alls.

En dag tog allt en vändning. Tyvärr inte åt det positiva hållet, men ändock en ändring. Så här var det: Det var på våren i nian någon gång, antagligen rätt tidigt på våren ? kanske i mars. Jag antar att jag, trots att jag inte kommer ihåg det, ändå pratade med vissa om hur jag mådde. Då hade jag ändå varit ledsen ganska länge, och det hade intensifierats senaste 6-8 månaderna. Nu hände det också att jag fick ångestattacker, ofta i samband med något som hade med skolprestationer att göra, typ att få tillbaka ett prov eller få reda på ett betyg. Det var mycket jobbigt och det var nästan så att jag inte kunde ta kontroll över situationen ibland. Dessutom hade utanförkänslan förstärkts ytterligare. Jag hade inte längre någon att umgås med, eller knappt att hälsa på, i min egen klass så de flesta lektioner fick jag sitta ensam. Jag hade ett par tjejer att umgås med på rasterna, och äta lunch med, men det var inte mycket mer med det. Det värsta, och största skillnaden, var dock en kille i åttan som jag tidigare bara kände till namnet och utseendet (vi hade alltså inte haft någon kontakt innan) som nu började attackera mig. Det var ord om hur ful och tjock jag var och vilka fula byxor jag hade. Och en tjej med redan trasigt självförtroende mår, som vem som helst förstår, inte ett dugg bättre av att få sånt skriket efter sig i uppehållsrummet ? med halva skolan närvarande. Dessutom var det knuffar och liknande när vi möttes i korridoren.

En konsekvens av detta, som jag har kommit på först efteråt, var att jag ?hade ont i magen? i snitt en gång i veckan. Jag hade antagligen inte alls ont i magen, men den psykiska påfrestningen satte sig i magen så den påhittade/önskade magvärken blev riktig. Någon gång när min mamma blev fundersam och tyckte att vi skulle åka till sjukhuset för att kolla magen höll jag mig någon vecka för att släcka misstankarna. Att berätta om mobbning (eller vad man nu kan kalla det) är nästan ännu mer otänkbart än tidigare då jag bara kände mig ensam ? så det fanns inte på kartan. Min dödslängtan hade också blivit starkare, och betydligt med ofta förekommande än när de började komma. Någon gång när jag blev riktigt desperat, och rädd för mig själv, tvingade jag mig själv att lova mig själv att jag skulle dö lycklig. Gjorde det kunde jag ju inte begå något i mitt ledsna tillstånd. Jag vet inte hur mycket det betydde egentligen, men det fick mig att hålla emot i alla fall.

Ungefär såhär såg det alltså ut när vändningen kom. Vändningen neråt. Jag satt på skolgården med ett par klasskamrater, som jag som sagt antagligen hade pratat om min ledsenhet med. Det var en av årets första riktigt soliga i varma dagar ? så vi satt där och bara njöt. Jag hittade en liten glasbit som jag tog upp och började känna lite på, jag kände på den lena ytan men också på de vassa kanterna. Efter ett tag började jag skära mig själv lite på prov på ena handryggen. Det kändes faktiskt ganska skönt, och såg det inte lite snyggt ut också? Jo. Det tyckte jag nog. Det blev några fler röda streck på handen som spände och gjorde lite ont, men hade ändå någon tjusning tyckte jag. Efter ett tag märkte en av de jag satt med vad jag gjorde, vid det laget blödde jag antagligen om handen också, och bad mig sluta. Okej sade jag, men behöll ändå glasbiten i handen ? den där smärtan hade förtrollat mig och jag ville uppleva den igen. Jag fyllde i några av strecken lite i smyg, och sen var det dags att gå upp till gymnastiken. Av någon anledning, som jag inte kommer ihåg och som antagligen inte var väsentlig, skulle jag inte vara med så jag bytte inte om och satte mig istället på en bänk i sporthallen, med min nya vän glasbiten i handen. Självklart kunde jag inte låta bli att fortsätta med min nya vana, det var nästan som om jag blivit besatt. Så kom en av ?vännerna? och sa åt mig på skarpen att jag Verkligen inte fick göra sådär, och att jag skulle sluta. Då brast det. Jag började gråta, verkligen störtgråta ? sådär som bara småbarn gör. Jag kan inte minnas att jag sa något, eller förklarade något. Jag bara grät. När läraren frågade om det var okej nickade jag så övertygande jag kunde med tårarna sprutade. Det var det ju verkligen inte, men vad skulle jag säga? Jag kunde eller ville absolut inte öppna mig så det fick bli som det blev.

När jag lugnat ner mig ett tag rannsakade jag mig själv och gick och slängde glasbiten i papperskorgen. Jag övervägde flera gånger att jag skulle gå och hämta den, men insåg att det var bäst att låta den vara. Jag trodde väl att suget efter blodet, smärtan, vaddetnuvar som frestade skulle släppa efter ett tag. Det gjorde det inte. Istället blev det ännu värre när jag kom hem. Där blev jag verkligen som besatt, jag vill bara ha mer av det där som jag fick när jag rispade med glasbiten så jag tog till alla medel jag kunde tänka mig ? det var stora kökskniven och mina egna rakknivar som kom fram. Det var inga djupa sår, men ändå hjälpte det. När paniken, eller besattheten, lagt sig skämdes jag. Jag skämdes så fruktansvärt. Jag försökte täcka över med plåster, och författade bra förklaringar till varför jag såg ut som jag gjorde på handen. Allt för att dölja allt för föräldrarna, och möjligtvis undrande kamrater i skolan.

Ett tag innan det här hände hade jag fått kontakt med skolans kurator. Jag hade länge velat gå till henne, för att försöka få stop på ledsamheten, men det var inget jag orkade/pallade ta tag i själv. Men när omständigheter gjorde att jag grät två, om inte flera, gånger öppet i skolan ? inför en och samma lärare (bland andra) hjälpte läraren mig med att kontakta kuratorn. Så, när jag berättade för kuratorn om hela händelsen när jag bröt ihop och började rispa blev hon väldigt orolig och sa att om jag inte slutade fick jag kontakta BUP istället ? eftersom hon inte hade en sån utbildning att hon kunde hjälpa mig. Okej tänkte jag, jag visste konsekvenserna. Skulle jag inte sluta upp med blodhetsen (och tillhörande ångest) skulle kuratorn kontakta både psykolog och mina föräldrar. Det kändes inte direkt bra. Ändå var det inte något som fick mig att sluta. Lik förbannat fortsatte jag att söka den där smärtan, nu var det inte bara i form av sår utan också att bränna mig. Att hälla stearin på tunn och känslig hud gav ungefär samma effekt som blodet, men gav inga spår. Så när jag nästa gång träffade kuratorn kunde jag inte med att ljuga, jag sa som det var och att jag var beredd att ta konsekvenserna.

 Det kändes bra läskigt när jag visste att Kuratorn ringt hem och berättat allt för mamma, jag visste inte hur hon skulle reagera, eller vad jag skulle säga. Jag var ganska orolig när jag var på väg hem den eftermiddagen, men det gick ganska bra. Minns inte alls vad vi sa, men jag kommer ihåg att vi diskuterade igenom det kuratorn och hon diskuterat igenom. Det beställdes en tid på BUP där det först skulle genomföras ett bedömningssamtal, med mamma närvarande. Usch och fy. Inte nog med att jag skulle öppna mig för en helt främmande människa, jag skulle behöva öppna mig för min mamma också. Kunde det bli värre? Jag tror inte att jag tyckte det då i alla fall. Man var ju tvungen att vara så öppen som möjligt, för att det över huvud taget skulle hjälpa, men o vad pinsamt och hemskt.

Så kände jag väl där på samtalet också. Dels var det svårt att över huvud taget prata om allt, och de närvarande gjorde det inte direkt lättare. I alla fall inte mamma. Jag tyckte nog att det var ganska skönt att prata med någon som jag inte alls kände eller ens kände igen, men att mamma satt där var både skönt och jobbigt. När psykologen fått ur mig vad som behövdes pratade mamma lite också, och hon var inte förvånad. Hon hade tydligen märkt att jag var sur och vresig ofta (det var så jag visade det utåt) och undrade lite över det där med mitt magonda. Jag blev jätteförvånad, jag hade ju trott att hon inte hade fattat någonting ? jag som var så bra på att dölja saker. Men så var det tydligen inte. I alla fall bestämdes det att jag skulle gå hos den här psykologen för att få hjälp med att behärska ångesten på annat sätt än med självdestruktiva handlingar, och det kändes ju riktigt bra. Och det gick faktiskt bra också. Jag vet inte hur många gånger jag gick där, men det var inte övermånga, men jag lärde mig i alla fall att hantera mina känslor på ett hyfsat sätt. Dock försvann inga av känslorna och jag var fortfarande ledsen och kände mig ensam och utanför.

När jag slutade behandlas av henne var det första veckan på sommarlovet efter nian, och jag hade nio veckor kvar till det efterlängtade gymnasiet när allt skulle bli så bra och jag skulle bli sådär lycklig. Det blev en sommar ganska lik mina tidigare somrar, men ändå inte. I och med att den inleddes av en 3 veckors språkresa till England blev den lite annorlunda ? men känslorna följde med även över havet. Det var några riktigt jobbiga kvällar/nätter där. Och där var möjligheten ännu mindre att kunna prata med någon. Som tur var hade jag Simon, som jag sms:ade till trots att det var hiskeligt dyrt. Simon hade kommit att bli min stöttepelare i livet. Vi hade aldrig träffats, jag visste inte ens hur han säg ut, ändock var han den personen jag kände bäst. Sedan sommarlovet mellan 7:an och 8:an hade vi haft kontakt över nätet, till en början. Sen hade det gått över till telefonkontakt och den här sommaren var det nog som intensivast. Det var inte ovanligt att vi pratade 3 timmar om dagen. Och han var alltså den som fick hjälpa mig där, när jag låg med världens ångest i en säng hos en helt främmande familj och bara ville dö. Det var i och för sig inte ovanligt att han fick göra det när jag var på svensk mark heller, det behövdes inte många sms/många minuters prat för att jag skulle bli en ganska glad Sara. Men där och då, i Hastings på skolresa, var det väldigt viktigt för mig.

Vid något tillfälle på resan berättade jag till och med lite om mitt förflutna för några medresenärer. Jag förstår inte hur jag kunde ta det steget, jag hade aldrig berättat för någon om psykologbesöken och så vidare, men det gjorde jag där i alla fall. Sen blev jag pinsamt glad åt att jag faktiskt lyckades skaffa vänner som ville umgås med mig. Jag behövde inte hänga efter någon som en svans, och det verkade inte som om folk hatade mig/tänkte illa mig. När jag var på det humöret kunde jag i och för sig inbilla mig det om vissa ? det var som om jag var tvungen att ha alla ?roller? omkring mig. De som hatade mig, de som såg ned på mig och så vidare. Det blev en lite förvirrad tid, då jag samtidigt såg att jag ? som den dåliga människa jag var ? faktiskt kunde skaffa kompisar, inte kunde låta bli att jag inte kunde det. För alla där älskade ju inte mig, och det hade väl varit konstigt om de gjort det. När jag sen kom hem ifrån resan hade jag i alla fall ett ännu lite starkare hopp om att det skulle bli så bra på gymnasiet. Jag skulle bli världens populäraste och skulle genast börja älska livet

Resten av sommaren blev dock ingen hitt. Det var ganska skönt första veckan, att bara få sova ut och lugna ner sig lite efter sista skolveckornas stress, plus språkresans alla intryck. Sen blev jag ganska uttråkad, och fick alldeles för mycket tid att tänka på alla de där dåliga sakerna jag inte alls ville tänka på. Det blev inte lättare att en kompis, som jag kallar det för enkelhetens skull, min närmaste kompis till och med hade en massa spännande saker för sig hela tiden och knappt hade tid att träffa mig. Men jag överlevde det i alla fall, alla mina jämna plågor och allt som störde mitt liv. Så var det dags att börja gymnasiet!

Usch. Nu har skoltröttheten slagit till ordentligt. Ingenting som skulle kunna kopplas det minsta till skolan känns kul. I morse kändes det mer lockande att stanna hemma och ligga och glo in i väggen hela dagen, än att bege mig till skolan. Allt sker som på någon slags rutin som inte ger något avtryck alls. Det känns inte som om jag lärt mig något under hela terminen, och då har det ändå gått drygt 2 månader sen jag kom hem från Kebnekaise, och skolan började på riktigt. I och med att alla inte läser samma kurser är klassen inte heller en klass längre, utan bara... en massa elever. Man träffar knappt folket från skolan, och lärarna tycks ha glömt bort oss som går i trean. Vi är väl något slags "skolans rester", som snart ändå ska spolas bort.

Tack gode gud att mitt liv utanför skolan har blivit betydligt berikat. Annars skulle jag inte stå ut.