Dorotean

Appropå döden tycker jag det är lite lustigt att fransmännen kallar en orgasm för "Den lilla döden". Kanske därifrån mitt intresse kommer...

Jag såg en sån fin dödannons i DN i går. Det var ett gammalt par (75+ om jag inte minns fel) som hade gått bort med bara två dagars mellanrum. Kan tänkas låta lite fel att man tycker att dödsannonser är fina, men jag tyckte faktiskt det! Den fick mig att tänka på vilken kraft kärleken, naturen, gud eller vad man nu vill tro på egentligen har. Eller är det bara en slump att två älskande dör sådär i anslutning till varandra? Är det slump att två nära vänner tänker på varandra och därmed hör av sig ungefär samtidigt? Är det en slump att man lyckas hitta någon att älska, som också älskar en tillbaka? Jag tvivlar, men är inte övertygad åt ena eller andra hållet. Jag vill inte tro på någon slags överbestämmande gud vars uppdrag vi är här för att förvalta och yada yada, men jag kan inte heller riktigt tro att vi lever utan någon annan påverkan än slumpen. Knepigt det där :P

Annonsen fick mig även att fundera över vad som är grejen med min fascination över både kyrkogårdar och dödsannonser som dessa. Men det är en helt annan historia..

Äsch, det är lugnt här nu. Tror jag drabbades av någon slags komma-hem-igen chock tidigare i veckan. Eller så gjorde jag inte det, utan förtränger allt nu. Men det är lugnt i alla fall. Fast känslorna har svallat något enormt idag. Jag har gråtit floder. I en kyrka. Och nej, det var inte begravning utan vi sjöng in julen - en tradition sen några år tillbaka. Och nej, det var inte på grund av en gripande andakt eller någon av alla Herre Kristus-sånger jag grät. Det var på grund av allas vår Hasse Gilles kornettversion av Gabriellas sång. Herre gud säger jag bara (höhö..) han behövde bara prutta fram ett par toner och jag kände gråtklumpen samla ihop sig i magen. Efter några takter till kände jag även det välbekanta darret i ögonlocken. Jag försökte febrilt att tänka på annat (typ havregrynsgröt eller varför julmust inte bubblar när man blandar det med vodka). Men det hjälpte föga och rätt snart satt jag där snörvlandes i en ljuv symbios med Hasses truddiluttande. Hemskt. Men skönt. Men nu är i alla fall julen insjungen :)

Det tycker jag vi firar mer Sune Anderssons (från Sunes jul om ni inte fattar det...) suveräna dikt:

"Min jul får inte vara ful
Som påsken den är gul
ska min jul vara kul

Och snön den ska vara vit
och är den gul har någon pinkat på den

- kanske en h-hund"


Skål på det!!

Ikväll har jag återigen fått uppleva hur tungt det är att som 20-åring vilja agera familjeterapeut åt sina föräldrar. Det är sjukt tungt. Eller kanske är det faktumet att jag inte kan agera familjeterapeut som är det tunga.. Jag vet i alla fall någon som kommer somna med ångestklumpen högt upp i halsen i natt. Jag säger som Juno: This is way out of my maturity level.

Efter en natts sömn, och en timmes snoozande ;), är jag tack och lov tillbaka efter mitt besök i tonåren. Så nu kan jag vara lika glad som vanligt :)

Jag vet inte riktigt hur det hände, men helt plötsligt flög min själ tillbaka till tonåren och jag är fylld av ångest, osäkerhet och tvivel. Och på det en enorm längtan efter att få känna sig bekräftad.

Kittlar inte ett dugg skönt i kistan, så att säga.

Det slog mig häromdagen att jag genom hela livet valt att bli vän med långa människor i min omgivning. Från grannflickan som var en av de bästa (och längsta) både före och under stora delar av grundskolan, vidare till gymnasiet där jag också haffade en långskånk (haha. så fint ord tycker jag! bara massa kärlek i det från mig :)) till att bli en av de närmsta och i och med mitt inträde i universitetsvärlden kan jag säga att trenden fortsätter :)

Undrar vad det betyder.. Eller är det bara ren och skär slump? Typiskt bra frågor att fundera på när man inte är ett dugg inspirerad att sätta igång pluggeriet.