Dorotean

Fy vad den här dagen stinker. Jag har förföljts av ett allmänt blahamående som inte skulle göra en människa glad. Jag skulle gärna krypa ner i sängen och sova mig till i morgon - med hoppet om att det blir bättre då. Men det skulle ju inte funka. Jag skulle liksom vakna klockan 02 i natt och ja.. Det är väl lite tidigt att börja sin dag då - oavsett hur bra den nu kommer vara :P Så jag får stå ut ett tag till. Krypa ner under min lila mysfilt och kika Mia och Klara kanske. Eller bara något som generar i alla fall halvdanna skratt. Blärgh. Om jag ändå vunnit den där auktionen igår. Då hade jag säääääkert varit jätteglad idag. Och ja, jag vet att jag ältar men jag kan inte låta bli. Så surt känns det. Men men, det kommer nya chanser. Nu ska jag ta mitt dåliga humör (som jag tror stavas PMS) och göra något konstruktivt. Typ slänga mig i soffan.

puss!

Äh. Det bidde ingen berså-kopp heller. Jag rannsakade mig själv lite och var inte ens med och budade. Komponerade istället en liten lista med saker jag ska hålla utkik efter - och vinna - på tradera i framtiden. Då gärna mitt förlorade objekt tidigare idag, med samma låga pris. Nu kommer det svida som fan om jag skulle behöva betala 200 (som de auktionerna brukar komma upp i) för EN av de som det var fyra av i den jävla auktionen... Men men, det är bara att skylla sig själv.

Fan, fan, fan, jag missade precis en auktion på tradera! Som fick ett jättelågt vinnande bud som jag lätt kunnat buda över. Jävla skitbajs också. Hur kunde jag vara så dum? Förra akutionen med lika objekt slutade på 700+, och den här på c:a 400.. Gah! Jag vill nästan gråta. Men men. Får hoppas det kommer upp något snart igen. Med samma fina slutbud, men där jag lägger det. Nu ska jag tröstbuda berså-koppar istället.

Flyttnerverna har börjat hopa sig. Jag är lite rädd att jag kommer sakna mamma alldeles för mycket. Och syrran. De är ju hela 5 mil ifrån det kommande boendet. Och med tanke på hur jag betedde mig när de var i fjällen kanske det är befogat att oroa sig. Men skit samma. Det kommer bli bra! Jag ska inreda och fiffa och piffa och sniffa  (eeh?) så det står härliga till och jag nästan glömmer bort att jag har en mamma. Okej kanske inte, men typ. Sen kan jag förhoppningsvis börja jobba på min hjärtinfarkt-innan-40 genom att helt enkelt jobba som ett as. Torka pung efter pung efter pung, det ska bli min melodi! Det gäller ju att få in sås, som brorsan brukar säga. Och med tillräckligt mycket i plånboken känner man sig aldrig ensam! Eller hur var det nu...? Nämen ah.. Det kommer bli bra som sagt. Och nej, det är inget jag försöker intala mig själv - även fast det kanske verkar så. Jag är högst övertygad om det. Nästan i alla fall ;P

Nu: Sängläge

Ibland slås jag av tanken att det finns så otroligt många briljanta kvinnliga musiker i vårt lilla lagom-land. Jag kan bli helt överväldigad av att räkna upp namn efter namn efter namn. Händer det dig med?

Sådär ja. Nu är flytten verkligen bekräftad. Det känns sjukt bra. Så skönt att få fly från Det Dåliga Samvetets Hem, där min egen otillräcklighet och smärtan som orsakas av min blotta närvaro ständigt gör sig påmind och där "Familjen psyk" bor. Det sista var något far min sa i telefon till en av sina goda vänner i telefon tidigare idag. Jag kan ju omöjligt veta, men det lät väldigt mycket som ett försvar. Något annat kan det inte vara med det skämtsamma tonläge han hade när han uttalade denna smärtfulla titel. Om det inte är ren jävla dumihuvudethet då - men det får man väl för allt i världen hoppas att det inte är.

En får väl se vad flykten leder till, om det hela blir än mer tårgripande för min del än vad det redan är, eller om jag lyckas göra mig till den där stöttepelaren som orkar bära allt. För samtidigt som allt känns väldigt gött, och jag väntat på det här i princip sen jag återflyttade hem i mars förra året så känns det som om jag sviker.  Vem jag sviker vet jag inte, kanske mig själv eller alla andra - eller hela hopkoket Familjen Tras. Fast jag tror jag kommer känna mig som den där otillräckliga svikaren hur jag än gör, och i slutändan gör nog min svaghet varken till eller från. Så lite Uppsala i lungorna blir nog bra.

Och ja, jag vet att jag hela tiden säger mot mig själv i ett jävligt suddigt "å ena sidan är det bra, å andra sidan stinker det skit och å den tredje sidan är jag ju ändå dum i huvudet"-resonemang. Men ja. Hen som läser får skylla sig själv. Nu orkar jag inte med fler tårar inatt. Nattinatti.

I morse drömde jag att Carl-Jan Granqvist hade ringt mig på min mobiltelefon. En något udda dröm om jag får säga det själv, det är inte som att jag står CJ sådär väldigt nära så att han ringer mig lite då och då. Faktum är att vi står så långt ifrån varandra att han inte ens vet vem jag är, och jag känner honom vid namnet eftersom han är en svensk Let's Dance-nivå kändis - och såna har jag ibland pinsamt bra koll på. Nåja. Jag tror att drömmen kommer sig av att jag någon gång runt 7-tiden vaknade av hunden och då tittade på mobilen för att ge mig själv någon slags tidsuppfattning. Jag hade då ett missat samtal, gjort från hemligt nummer, från 06:20. Av det blev jag väl så till mig att jag till och med i drömmen försökte komma fram till vem Den Hemliga kan vara. Jag vet inte om jag kom så väldigt mycket närmare sanningen :P

Såg alltså Benjamin Button-filmen igår. Med en "gammal pitt" i som det stod i UNT. Hihi, mycket lustigt om du frågar mig :P I alla fall, det var ju en något udda historia om man säger så. Ny historia framför allt. Jag har i alla fall aldrig sett något liknande, en huvudkaraktär som föds med en döings kroppsfunktioner i sin spädbarnskropp  (men sinne som ett barn?) och sen som 80-åring dör med demens i en 1-årings kropp. Det var i alla fall en helt okej film med några tårinbjudande inslag (typ förlossningen... eller är det bara jag som är förlossningsfixerad och gråter av bara tanken på en krystande kvinna?), men ingen film jag kommer köpa...

Det är något sjukt så bra allt känns, det är nästan så det är oförskämt. En annan är ju van vid Herr ensamhet på ena axeln och Fru Ångest på den andra - och då blir det otroligt lätt när de båda försvunnit. Jag är förvisso lika ensam som innan, men jag har väl flyttat fokus och lyckats bry mig om Det Bra istället för allt bajs. Jag får hoppas att det fortsätter. Att vara älterska är allt annat än charmigt, och inget som gör under för ens självkänsla heller så. The Year som sagt. Kanske man skulle bli såndär flummig tacksamhetsbuddihst när man ändå är i farten. Bli så där äckligt positiv så ingen tycker om mig i alla fall. Heheh, den risken är väl iofs inte så jättestor. Men ja.. Allt känns bra helt enkelt.

Och fru gudinna vilket lökigt inlägg det här blev. Nu ska jag ta och se på Benjamin Button-filmen som jag... köpt hem, och våga inviga bersåkoppen jag fick i julklapp.

Värme!

Snart är det dags för sista avsnittet av De halft dolda, enligt Gardell själv det bästa avsnittet. Eller ja, snart och snart - på torsdags sänds det. Men det är betydligt mer snart än det var precis efter förra avsnittet - när jag redan längtade efter nästa. Jag skulle nog föredragit att avsnitten gick fyra dagar efter varandra, så mitt hjärta slapp belastas så. Jag vill bara veta hur det går! Hoppas verkligen att SVT är smarta nog och ger ut serien på DVD. Den vill jag verkligen ha i min samling! Jag kör ju på "Bara filmer jag tycker är riktigt, riktigt bra köper jag". Ett rätt smart motto, om jag får säga det själv. Borde föresten kolla om Gynekologen i Askim finns i SVT's butik. Den var också sådär svenskbra. Mm. Så får det bli!

Såhär i Lågkonjukturens tid har jag lyckats med det omöjliga. På mindre än en vecka har jag kirrat två jobb (nåja, tim-vikariat men det är ju typ jobb), och ett boende. Så jag får en vår i Uppsala ändå. Är det inte otroligt? :) Jag är i alla fall omåttligt stolt över att även jag har en krage som jag lyckats få tag i. I veckan ska jag även till en dietist så jag kan ta tag i min ofantliga kropp också. Den är jag lite mindre stolt över, men den borde ju inte vara omöjlig att ge en lite mer hälsosam form. En får väl se...

Om det fortsätter såhär var det ju inte ens en falsk förhoppning att 2009 skulle bli The Year. Jag är så glad atm :)

Nu: Åter till städning!

Ps. Håller även på att försöka skippa IRC ett tag nu. Har inte så stora förhoppningar på just den fronten (eftersom jag har sett hur det gått för Vissa Andra som försökt sluta :P), men för tillfället går det rätt bra. Fortsätter de dryga asen hägra kanske även detta lyckas :P Ds.

Har du sett Jonas Gardells dramaserie "De halvt dolda" som går på tv nu? Om inte borde du, för ditt eget bästa, genast klicka dig in på SVT play och sluka de två avsnitt som hittills visat. De är fenomenala. Har nog aldrig fått så stora känslor av lite TV förr. Den tar sig in på bara skinnet, och sen vidare till själen, och stannar där. Så stark är den. Jag längtar till nästa avsnitt (som går på torsdag 21:00. anteckna!!) för att få veta hur det går, samtidigt som jag bävar inför det eftersom det innebär ett steg närmare slutet på den. Jaja. Nu tog min förträffliga författarförmåga slut och jag kommer inte på hur jag ska fortsätta detta briljanta inlägg så.. På återseende, hörni!

Sådärja, Familjen Tras är tillbaka på sjukhuset. Vad skönt, man hade ju nästan börjat få för sig att vinden vänt och det nu var medvind som gällde. Men icke. Tidigare ikväll fick mor i ilfart åka först till akuten i Östhammar och sen vidare till Ackis med smärtor som inte är av denna värld. Sist vi hörde något var det oklart vad det var. Och vem vet var hon befinner sig just nu. Inte jag i alla fall. Jag hoppas bara, från botten av mitt hjärta, att det inte är nåt allvarligt. Det vet jag inte om vi klarar.

Jag skrämde precis mig själv, å det grövsta, med att tänka att jag kanske skulle bli kristen. Jag hoppas att det var ett tillfälligt fall av extrem tankspriddhet. Vill inte leva mitt liv efter världens mest överskattade fantasybok. Som jag inte har läst, men dömer ut totalt ändå. PK-tean is all gone.