Dorotean

Jaha, så har både veckan och månaden kommit till ända. Det har varit en mycket speciell vecka, men i överlag en bra månad. Det ska bli intressant hur det artar sig. Hur blir jag som samtalsledare? Kommer jag verkligen våga snacka sex med främlingar? Var finns 8e mars aktiviteterna i den här stan? Hur gör jag med min stora insikt? Frågorna är många och jag ser fram emot att finna svar på dem. I alla fall de flesta. Den sista frågan svider nog fortfarande lite för mycket i magen, men det ska ju jag och min finaste Linköpingsvän råda bot på, så det blir nog fint det här. Ser fram emot en fullspäckad månad med visionsdagar, Kuk- och muffverkstäder, Ellen-samtal, Suntrip och 70-talskravall och internationella kvinno- (8e) och vaginadagen (10e) som ska firas på bästa sätt. Förrutom det en jävla massa träning, högskoleprovsförberedelser och annat allmänt peppiga saker. Kul värre! Dessutom anar jag att jag kommer få ta en ganska stor dos "flytta ifrån Linköping eller inte?"-kval och bara allmän ovisshet. Men det kan det fan få vara värt när man ska fylla resten av månaden med en massa skoj :D

Den personliga krisen fortsätter, och det har ältats lite väl mycket idag. Pluggats har det desto mindre, men det känns inte som att det gör något. Jag känner mig i princip som jurist redan, så JÖK-tentan i morgon går nog bra. Jag har till och med beställt väckning "hemifrån" så att jag slipper repris från min förra tenta.. Inte fördelaktigt att vakna tio minuter efter tentatidens start, och sen behöva springa till andra intagningen med tom mage och sömn i hela kroppen. Men stjärna som man är lyckades man kirra VG ändå ;) Jaja, det är historia nu och i morgon kommer det gå lika lysande! Sen ska jag supa och Sen kanske jag har tid att hantera den personliga krisen på ett mer värdigt sätt...

Jag kom precis till en massa obehagliga insikter, lite sådär självdiagnostiserande psykologiska insikter om mig själv. Tror inte det finns plats att gå in närmare på vilka insikter det var här, men det var obehagligt i alla fall. Kan hända att jag delar med mig till de som förtjänar det, men det är relativt tveksamt. Med tanke på hur både tårar och snor sprutade när jag hanterade allt här i min ensamhet kan jag ju tänka mig hur det skulle gå inför någon annan. Å andra sidan verkar det vara precis sånt jag behöver öva på (och sånt jag fick insikter om...), men det kan jag ju göra sen. Eller? Jag vet inte. Just nu skulle jag nog mest vilja ha en kram. Och kanske nån som pillar mig i håret...

Ett litet youtube-klipp såhär på onsdagskvällen ska jag unna er också. Se och njut (höhö):

Appropå vänner finns det även dem som sårar en, på ett eller annat sätt. Jag är just nu i tagen att bedömma hur länge det är okej (eller nicht okej) att vara sur på grund av sånt. Tror den tiden förlängs när vännen i fråga inte låtsas om/förstår vad hen har gjort. Så jag surar nog någon dag till..

Förrutom surat har jag kommit fram till att jag måste varit född med halsplommon istället för halsmandlar. Det kan inte vara okej att de ska vara såhär stora, och framför allt inte såhär länge. Har gått en vecka + nu. Och jag skulle avvakta och se vad som händer undet helgen enligt proffset på okej. Jaja, jag är inte den som är den som tvingar mig på läkarundersökningar och sånt. Trots min hypokondriska sida har jag lyckats ärva rätt mycket av min mors och morfars "Vadå? Läkarhjälp? Nejguuuuudnej, det behöver jag verkligen inte"-mentalitet. Trevligt. Men man kan ju inte alltid vara stjärna ;)

Nu väntar jag lillesyrran som snart anländer till staden på östgötaslätten. Ska bli fint att få del av lite sportlov, nu när man inte får något som universitetsstudent menar jag.. Vi ska gå på spex, födelsedagsfest och Arbetets museum i Norrköping, bland annat. Blir nog göttah!

Over and out,

Appropå lite allt möjligt (typ att det är denna kommersiella jävla skitdag kallad alla hjärtans dag..) finns det väl inte många känslor som slår känslan av att ha en riktigt god vän? En vän som man blir glad av att träffa, även fast man gjord det senast igår, "bara måste" dela med sig om allt till och någon man kan vara lite taskig mot utan det leder till skrik och bråk, bara ännu mer skratt. Det kan i alla fall jag säga att jag värdesätter högt, högt.

Sen finns det såna vänner som bara gör en besviken. Att gång på gång försöka, men aldrig få något tillbaka är väldigt påfrestande. Precis som i en (normativ) kärleksrelation är man två i en vänskap, och det funkar liksom inte att bara ta och ta utan att ge. Eller att göra varken eller för den delen. Den vänskapen blir ganska platt, och kanske kan man fråga sig varför man stannar i en sån. Men hoppet är ju det sista som överger människan, och jag är ju inte mer än det så :) Jag låter det i alla fall inte solka min tillvaro nämnvärt. Jag glädjer mig mer åt det goda, än vad jag sörjer det onda.

Puss på er!

Jag är tillbaka på pepp-spåret i livet. Det känns så jävla bra! Och den här gången är det inga tränings-endorfiner inblandade, eftersom jag inte tränat sen torsdagen, utan bara ren och skär hopp och glädje. Även fast min framtid inte längre är lika klar (socionomutbildningen i linkan suger tydligen. varför glömde studievägledaren att nämna det?) blev det helt plötsligt att ta ett steg tillbaka till grubblar-stadiet igen. Men som studievägledaren sa är det i alla fall "ganska uppenbart vad jag vill" (RÄTT UPPENBART som jag hade sagt, inte sant Sofia? ;D), då är det bara att hitta vägen som gäller. Har i alla fall varit på möte idag. Ett fyra timmar långt årsmöte för RFSU där jag slängdes (eller ja, jag slängde mig själv) rätt in i styrelsen och blev samordnare för lite aktiviteter under våren. Men det känns fan bara bra. Jag gillar verkligen hur mitt liv rör på sig nu. Nästa helg är det ELLEN-utbildning också, så sen blir det till att bli samtalsledare (med en feministisk grundsyn)  för 14-åriga tjejgrupper. Göttah, som man säger.

Väntar som sagt med spänning på var livet är på väg, hoppas ni är med mig! <3

En till sak:
Logga ut från facebook om det är du som kommer hålla i förfesten. Upptäckte just att någon jävel gjort mig till ett fan of Arvingarna :P

Note to my self:
Rödvinsfyllor är aldrig en bra idé, ALDRIG!
Mitt huvud är fortfarande i vakuum såhär två dagar senare, och ikväll är det dags igen! Då blir det vitt däremot ;)

Appropå ingenting har jag föresten hunnit med att prata om både husdjur och döden idag. Är det ren jävla tillfällighet, eller fungerar även mitt psyke som andras sådär så att det behöver bearbeta saker och ting? Jobbigast var i alla fall att säga "Vår förra hund" och inte veta om det är R eller H man menar. Men slut på gråt nu!

Det blev en lång gråtnatt igår, när jag ändå höll på kunde jag ju lika gärna bearbeta lite av min traumatiska högstadietid verkade det som att jag tänkte. Så när det inte var saknadstankar om hundfisar som kunde döda, en tröstande nos mot tårdränkta kinder och glädjeskutt över Östermyrn som gällde kom frågor jag kanske blev lite förvånad över upp. Typ "Varför frågade de aldrig? Fattade de aldrig? Är det verkligen sant att de aldrig frågade? Var jag verkligen så bra på att dölja? Ont-i-magen-ursäkten är väl bland de klichéigaste och  sämsta man kan komma med, och ändå gicks den på?". Ja. Typ så. Lite taget ur sitt sammanhang och antingen fattar ni, eller så fattar ni inte. Lite lagom smygavslöjande sådär. Det var jobbiga tankar i alla fall, men nyttiga. Vilket väl även får sägas om nosen och hundfisarna. Åh, älskade jävla hund.

I alla fall, i natt hoppas jag att jag inte känner för att bearbeta högstadiet för jag behöver sova så att jag lyckas ta mig an boken "Bolag, föreningar och stiftelser" ordentligt i morgon. Och ja, den är ungefär lika rolig som den låter och sa jag att jag funderar på att byta utbildning föresten? ;)

Fred och värme,

Dorotean

Det där med gråt fick jag tillbaka ordentligt ikväll. Jag har haft en helbra dag, och även fast det inte var lika extremt som igår fick jag endorfinkick av träningen idag igen. Så ringde mamma med ett så kallat sorgligt besked. Och nej, det var väl egentligen inte oväntat och jag visste vad hon menade utan att hon behövde fortsätta. Men det tar inte bort sorgligheten, om vi säger så. Tårarna strilade, och det gör de även i skrivande stund. En vän som man haft i 13 av sina 20 år lämnar inte direkt livet obemärkt, trots att vännen i det här fallet var fyrfota, med prickig pung och blöt nos. Och där klarar jag nog inte skriva mer, men jag hoppas vännen vilar i frid i alla fall...