Dorotean

Det är intressant hur en endaste liten pyttetanke (för tankar är väl inte så stora?) kan få det att hugga till genom hela magen. Att något kan bekymra en så mycket liksom. Och ännu mer intressant är väl att jag aldrig gör något åt det, eller att det inte förbättras av sig själv (ja, det drömmer jag fortfarande om). Men det mesta är mycket lättare sagt än gjort så så överdrivet konstigt är det väl egentligen inte. Men ändå. Sånt som man gör ont vill man ju bli av med och det om något borde ju vara en "sporre", men icke. Kanske är det så att Sånt som gör ont är det som gör ondast att bli av med också? Själva vägen till att bli av med det i allafall. Det är liksom inte bara att skrapa bort en liten sårskårpa utan man ska ner och karva ända in i hjärtgropen (var nu den sitter) på de mest groteska sett. Och det lär ju göra rätt ont. Speciellt om det finns en massa där nere i hjärtgropen som legat där lite för länge, och som man kanske hållt  alldeles för jätte hårt på för att.. ja, ibland kanske utan anledning men.. det bara blir så. Invanda mönster är ju inte direkt de som är lättaste att bryta och har man lärt sig att det är på ett visst sätt är det nog rätt lätt att inbilla sig att det är så med alla, överallt och att det alltid kommer vara så. Som om man själv är den utdömde liksom - född till ett liv i pina. Sen är väl en sån inställning inte den lättaste grejen att "hjälpa-sig-själv" med, det är inte som att banta 30 kilo eller lära sig att källsortera och då kanske man behöver hjälp. Jag vet inte om det bara är i sverige eller om det är något slags "mänskligt" beteende att inte vilja söka hjälp. Åh fy för den lede om någon i bekantskapskretsen/släkten/whatever skulle få reda på att man inte klarar sig själv. Då kan man ju lika gärna dö liksom, så det där med att "behöva hjälp" och sen skaffa sig den är nog betydligt svårare än att bara ropa "HJÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLP MIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIG!!!!!!!!" med lite gråt i rösten. Det är säkerligen inte utan motstånd man erkänner för sig själv att det nog möjligtvist skulle vara nyttigt med lite hjälp, tänkt då att vidarebefodra det till Någon. Vem ska man välja liksom? Någon av de där som man egentligen inte har och som låtsas bry sig, de där som bryr sig för att de hör till deras arbetsuppgift eller de som förhoppningsvis bryr sig innanför men aldrig visar det? Det är inte direkt ett lätt val. Sen när man, efter noga övervägande, valt offer ska man ha något att säga. Även om det oftast slutar med en massa gråt som inte går att tyda till nånting alls är det oftast inte den planen som är tänkt från början. Nej, ett sansat samtal med redogörelse av fakta är väl det ultimata, men rätt sällan förekommande. Väl där känner man sig säkert ganska trasig, eller mer trasig än annars. Det är en otrolig skillnad att själv gå och tänka på det där i hjärtgropen, och att sen få höra det i ord. Det är som att det går att förstå på ett helt annat sätt. För något som är allmänt förklarat är ju mer på riktigt än tankeverksamheten är, även om man tänkt samma tanke i 4 år. Och det är inte direkt så att det löser sig för att man tvingar fram ett "rop" på hjälp till någon av de stackare man har att välja på. O nej. Man döljer det ju fortfarande för de andra och den där hjälpen kanske inte alls blir som man hade hoppats på, och tänkt sig. Och om man hade hoppet på något, att Då löser det sig. Så gör det det igen, det kan man väl ta. Men när det Händer Igen. Då är det desto svårare.

Men det här är förståss inget jag vet något om, för jag mår så bra såååååååå. Tackar som frågar.