Sagan om hur en 2 timmarsresa förvandlas till en 4 timmars
Tjaa, vad ska man säga? Igår fick jag erfara hur en resa som i vanliga fall tar 1,5 timme-2 timmar kan förvandlas till en resa som tar fyra timmar.
Resan började i Stockholm där det var tänkt att jag skulle ta 22:20 pendeln för att hinna med 22:49 Upptåget för att kunna ta en buss ända hem. Men, eftersom tunnelbanan krånglade och den pendeln som alltid är typ 4-5 minuter för senad kom i tid (antar jag) missade jag 22:20 pendeln med bara någon minut. Okej, vad gör man nu? Utan busstidtabell, stöttande sällskap eller hopp om att jag nu ska kunna ta mig hem på ett vettigt sätt ringer man såklart till Mor som får försöka krångla ihop en hemresa. Det gick ju... "bra" kan man säga. Resultatet blev att jag först fick vänta 30 minuter på Centralen i Stockholm, för att ta 22:50 pendeln och sedan Upptåget. Sedan väntade en 30 minuters väntperiod i Uppsala för att till sist kunna ta sista Upptåget till Örbyhus för att bli hämtad där av mor. Det var ju iofs en helt okej lösning med tanke på situationen. Och jag har ju numera en portabel musikspelare (eller MP3-spelare som man säger om man vill vara tuff) så de där 30 minutrarna skulle ju gå som en dans tänkte jag, och var glad att jag slapp stanna på centralen hela natten. Nu såhär efteråt kan jag ju säga att resan inte gick som en dans alls. Eller i så fall som en dans med någon utan taktkänsla. Själva väntperioderna var det inte alls något fel på iofs. I stockholm roade jag mig med att skicka gnäll-sms och vanliga sms till folk som antagligen var helt ointresserade om min klantarslighet. Och så POFF var 30 minuter borta. Då kom de första komplikationerna.
På resan till Stockholm hade jag inte stött på några skillnader från tidigare över huvud taget. Jag hade fått en biljett stämplad och fått häftet tillbaka med en sur min, som det sig bör med de som jobbar i T-banan. Men nu så helt plötsligt frågade den lilla mannen (ja, han såg liten ut. Egentligen har jag ju ingen aning eftersom han satt ner. Men skit samma) var jag skulle åka. Eftersom jag hade musik i örat och blev allmänt chockad över att en sån (och då menar jag inte kille. jag menar t-banearbetaren) pratade med mig blev det helt knasigt så mitt svar blev ett snabbt uppkastat "Märsta". Vet egentligen inte var jag fick det ifrån, eftersom jag skulle till Upplands Väsby. Men jag har vaga aningar om att det handlar om att jag skulle mot Märsta. I alla fall, eftersom jag då bara hade en stämplad biljett från Mariatorget (där de minsann inte frågade varfan jag skulle) började han bläddra i mitt block för att stämpla fler. Så började han snacka något om att jag behövde tre stämplar till Märsta, och jag hade bara två kvar i blocket och jag hängde som sagt inte med och sa väl "Va?" eller nåt annat smart och då började han dilla om att DeminsannbyttsystemdenförstaAprilochdåbehövdemanenstämpelförenzon,tvåstämplarförtvåzonerochtiostämplarförtiozoner.
Jag kände mig inte alls dumförklarad, nejdånejdå. Det är lugnt jävlagubbjävel. I alla fall så tyckte han att jag skulle punga ut med 12 spänn, eftersom jag inte hade tillräckligt med pengar. Öppnar plånboken som jag fortfarande bara har euro sen Paris i, vettefan varför egentligen. Jag var fullständigt medveten om hur läget va. I alla fall fick jag säga att jag inte hade några pengar. Då började tanken bakom mig ta fran plånkan (haha) och sa "men vänta så..." och typ samtidigt kom jag väl på att jag skulle till väsby och frågade om det räckte med två stämplar dit, och ja då gjorde det förståss det så jag kunde glatt gå vidare genom spärren. Så kom tåget (I tid. igen!!) och förrutom någon läskig gubbe som skrek om hur dåligt han mådde gick det rätt smärtfritt. Likaså vänteperioden i Uppsala. Då var jag mest bara extremt trött och satt och halvsov/fastnade med blicken på nåt gäng som trodde jag var en glotant. Sen kom Upptåget, en sådär 6-7 minuter för sent. Inget konstigt med det, men resten av resan blev desto konstigare.. Var väl ingen märkbar skillnad förrän när vi kom en bit efter Skyttorp då tåget helt plötsligt stannade.. "Okej" tänkte jag och trodde i min dumdristighet att vi väl snart var framme där jag skulle gå av, och gick bakåt mot ugången. Men Tji fick jag. Vi stod där på stället ett tag så efter en stund gick högtalarna igång och man berättade att det var signalfel och att vi nu var 25 minuter försenade och skulle få stå c:a 5 minuter till. Okej. Det gick 5 minuter, och högtalarna gick igång igen. Då skulle vi få stå 5 minuter till. Det gick 5 minuter, 6 minuter och det gick till och med 12, minuter. Sen gled tåget fram i en fasligt seg fart. Den här sega farten berodde tydligen på signalfelet, vilket bidrog till att tåget var tvungen att stanna vid varje signal (vilket var en hel del) och vänta på signal. Summa sumarum (eeeh ja, eller nåt) kom jag nästan precis en timme senare än jag och mor min bestämt att jag skulle komma, och då det inte finns Någon som helst mobiltäckning mitt ute i skogen kunde jag inte nå henne.
Och det var sagan om hur en 2 timmars resa blev till en 4 timmars.
Resan började i Stockholm där det var tänkt att jag skulle ta 22:20 pendeln för att hinna med 22:49 Upptåget för att kunna ta en buss ända hem. Men, eftersom tunnelbanan krånglade och den pendeln som alltid är typ 4-5 minuter för senad kom i tid (antar jag) missade jag 22:20 pendeln med bara någon minut. Okej, vad gör man nu? Utan busstidtabell, stöttande sällskap eller hopp om att jag nu ska kunna ta mig hem på ett vettigt sätt ringer man såklart till Mor som får försöka krångla ihop en hemresa. Det gick ju... "bra" kan man säga. Resultatet blev att jag först fick vänta 30 minuter på Centralen i Stockholm, för att ta 22:50 pendeln och sedan Upptåget. Sedan väntade en 30 minuters väntperiod i Uppsala för att till sist kunna ta sista Upptåget till Örbyhus för att bli hämtad där av mor. Det var ju iofs en helt okej lösning med tanke på situationen. Och jag har ju numera en portabel musikspelare (eller MP3-spelare som man säger om man vill vara tuff) så de där 30 minutrarna skulle ju gå som en dans tänkte jag, och var glad att jag slapp stanna på centralen hela natten. Nu såhär efteråt kan jag ju säga att resan inte gick som en dans alls. Eller i så fall som en dans med någon utan taktkänsla. Själva väntperioderna var det inte alls något fel på iofs. I stockholm roade jag mig med att skicka gnäll-sms och vanliga sms till folk som antagligen var helt ointresserade om min klantarslighet. Och så POFF var 30 minuter borta. Då kom de första komplikationerna.
På resan till Stockholm hade jag inte stött på några skillnader från tidigare över huvud taget. Jag hade fått en biljett stämplad och fått häftet tillbaka med en sur min, som det sig bör med de som jobbar i T-banan. Men nu så helt plötsligt frågade den lilla mannen (ja, han såg liten ut. Egentligen har jag ju ingen aning eftersom han satt ner. Men skit samma) var jag skulle åka. Eftersom jag hade musik i örat och blev allmänt chockad över att en sån (och då menar jag inte kille. jag menar t-banearbetaren) pratade med mig blev det helt knasigt så mitt svar blev ett snabbt uppkastat "Märsta". Vet egentligen inte var jag fick det ifrån, eftersom jag skulle till Upplands Väsby. Men jag har vaga aningar om att det handlar om att jag skulle mot Märsta. I alla fall, eftersom jag då bara hade en stämplad biljett från Mariatorget (där de minsann inte frågade varfan jag skulle) började han bläddra i mitt block för att stämpla fler. Så började han snacka något om att jag behövde tre stämplar till Märsta, och jag hade bara två kvar i blocket och jag hängde som sagt inte med och sa väl "Va?" eller nåt annat smart och då började han dilla om att DeminsannbyttsystemdenförstaAprilochdåbehövdemanenstämpelförenzon,tvåstämplarförtvåzonerochtiostämplarförtiozoner.
Jag kände mig inte alls dumförklarad, nejdånejdå. Det är lugnt jävlagubbjävel. I alla fall så tyckte han att jag skulle punga ut med 12 spänn, eftersom jag inte hade tillräckligt med pengar. Öppnar plånboken som jag fortfarande bara har euro sen Paris i, vettefan varför egentligen. Jag var fullständigt medveten om hur läget va. I alla fall fick jag säga att jag inte hade några pengar. Då började tanken bakom mig ta fran plånkan (haha) och sa "men vänta så..." och typ samtidigt kom jag väl på att jag skulle till väsby och frågade om det räckte med två stämplar dit, och ja då gjorde det förståss det så jag kunde glatt gå vidare genom spärren. Så kom tåget (I tid. igen!!) och förrutom någon läskig gubbe som skrek om hur dåligt han mådde gick det rätt smärtfritt. Likaså vänteperioden i Uppsala. Då var jag mest bara extremt trött och satt och halvsov/fastnade med blicken på nåt gäng som trodde jag var en glotant. Sen kom Upptåget, en sådär 6-7 minuter för sent. Inget konstigt med det, men resten av resan blev desto konstigare.. Var väl ingen märkbar skillnad förrän när vi kom en bit efter Skyttorp då tåget helt plötsligt stannade.. "Okej" tänkte jag och trodde i min dumdristighet att vi väl snart var framme där jag skulle gå av, och gick bakåt mot ugången. Men Tji fick jag. Vi stod där på stället ett tag så efter en stund gick högtalarna igång och man berättade att det var signalfel och att vi nu var 25 minuter försenade och skulle få stå c:a 5 minuter till. Okej. Det gick 5 minuter, och högtalarna gick igång igen. Då skulle vi få stå 5 minuter till. Det gick 5 minuter, 6 minuter och det gick till och med 12, minuter. Sen gled tåget fram i en fasligt seg fart. Den här sega farten berodde tydligen på signalfelet, vilket bidrog till att tåget var tvungen att stanna vid varje signal (vilket var en hel del) och vänta på signal. Summa sumarum (eeeh ja, eller nåt) kom jag nästan precis en timme senare än jag och mor min bestämt att jag skulle komma, och då det inte finns Någon som helst mobiltäckning mitt ute i skogen kunde jag inte nå henne.
Och det var sagan om hur en 2 timmars resa blev till en 4 timmars.
Kommentarer
Trackback