Dorotean

Vissa människor förundrar mig. Även fast jag inte vill erkänna det,  och med en skräckblandad förtjusning, kanske jag till och med beundrar dem. De där som bara pratar på, och det inte i några små mängder och korta stunder. Nej. snarare hela tiden och gärna hur länge som helst. Jag har på mindre än ett dygn varit i kontakt med två sådana (båda av manligt kön) och det är därför jag reflekterat över det. Det har verkligen varit helt sjukt. Visst har det hänt att jag kommit på att jag pratat överdrivet mycket, och då gärna om sånt som ingen annan är intresserad av. Men mestadels är jag nog den tysta (tråkiga) som liksom inte tillför, eller betyder, särskilt mycket för det sociala umgänget i t.ex. en grupp människor. Men de här två är liksom kända för att vara pratkvarnar, och ordentliga sådana - och ändå blir jag chockad. För mig är det nästintill oförståeligt att hålla på att babbla på och babbla på om i princip bara skit. Eller okej, det är inte alls bara skit men det blir liksom skit av att det är så himla mycket. Ena sekunden pratas det projektarbete och nyckelharpsspel till att gå över till övningsskörning och Lars Winnerbäck. Detta inom loppet av bara ett par minuter. För inte nog med att det är mycket, det går fort också - och det hoppas hit och dit hela tiden. Som sagt blir jag chockade, men visst är det intressant hur olika folk kan vara. Och det ska man ju låta dem vara också :)