Dorotean

Söndagar är mina slappardagar. De har i princip alltid varit det, och kommer väl antagligen förbli ungefär så också. Det är dagar då jag ställer in mig på att träffa ungefär ingen, och göra ungefär ingenting - och jag klär mig oftast därefter. Idag är min klädsel ett par skitiga, illasittande mjukisbyxor, och Brantingsskolans Anti-mobbingsgrupps t-shirt med diverse fläckar på. Till det har jag en konstig tofs med lagom skitigt hår, och inga strumpor på fötterna. En helt okej klädsel för att räkna med att bara umgås med sig själv, och i vissa stunder också familjemedlemmarna mina. Dock blev jag idag fullkomligt avbruten, mitt i mitt slappande, av att någon knackade på dörren. Då jag var ensam hemma var jag den enda som kunde öppna åt vem det än var, och jag hade noll chanser att byta upp mig till något drägligare.. Jag fick helt enkelt bita ihop och gå och öppna till den knackande. Det visade sig vara min farbror, som hade vägarna förbi och tänkte kolla huruvida far min var i livet eller ej. Och vilken blick jag fick av honom alltså. Haha, jag har nog aldrig sett på maken. Han scannade mig som vore jag en brottsmisstänkt och han en metalldetektor - och efter varje fläck rynkade han mer och mer på näsan. Av asky får man förmoda. Då far min inte var hemma, och för den delen ingen annan än jag själv heller, blev det inget inbjudande till fika och annat socialt accepterat utan vi avslutade samtalet rätt fort. När jag fått in min kissande hund och han gett sig iväg mot sin bil pustade vi nog båda ut. Jag för att jag slapp blotta mig, och han för att slapp mitt blottande.

Jag återgick till mitt slappande, men det dröjde inte många minuter innan det återigen knackade på dörren. Så det var bara att bita ihop och konfrontera knackaren igen. Jag tänkte om det kanske var farbrodern som glömt säga/hälsa något när han var här - det är ju lätt att glömma saker i chockförstånd, men så var det inte. Däremot var det någon som jag kände till namn och utseende, men inte vår hund. Då han är lite väl vaktande i vissa fall fick jag gå ut genom groventren och ta emot där. Jag kom alltså utlufsande från källaren, med samma mundering som tidigare med ett tillägg på ett par träskor. Det visade sig att det var jordleverans på G och då jag är noll insatt i våra jordbeställningar (surprise, surprise) blev det lite förvirrat - men tillsammans löste vi det fint. Återigen kunde jag alltså återvända in i slappandets trygga vrå och fortsätta där jag tidigare varit tvungen att sluta. Nu utan vidare avbrott.