Dorotean

Jonas var fantastisk, förståss! Han inledde med att spela representant för kulturnämnden i uppsalakommun. Iklädd grå dress (tänk tantigt multiplicerat med 10 så är du där), page-piruk, fula glajjor, och stödstrumpor startade han kvällen med briljans - och det blev bara bättre och bättre! Bland annat diskuterade han varför Mark alltid snodde schampo från hotell, hur Sveriges landsskapsdjur bestämts (och varför Närke valde hasselmus), och vad som är grejen med städers slogans. När någon i publiken påstod att vi hade "En gris, en ko, en uppsalabo" som slogan blev det hela ännu bättre. Detta blandade han upp med Klas Klättermus som dockteater, där Brummelbjörn var gjord av en löskuk, och Klättermusen själv av en lösvagina. Mycket Underhållande. Mitt i allt skoj hade förställningen också sina allvarliga stunder, och också vissa sångframföranden. Jag skäms lite över att jag inte kan få det att låta lika fantastiskt som det var; men det var verkligen apbra. Rena skratt-terapin i två timmar. Underbart!

Lika lysande var Bolandsskolans uppsättning av West Side Story. Vilka talanger man delat matsal med! De sjöng och spelade som om de aldrig hade gjort annat. Och publiken applåderade som om vi heller aldrig gjort något annat. Kan hända att det blev lite För mycket av det goda, men ändå. Det var en mycket rörande historia, och de medverkande var mycket duktiga på att framföra den. Jag var fullkomligt imponerad!

I helgen har jag alltså kulturiserat mig en massa. Och jag gillar det. Jag känner mig lite äckligt pretto, men bara lite. Så länge det inte blir som de jag föraktar så inbillar jag mig att det är okej :) Kanske till och med att det är charmigt. Får se när jag dissar någon för en bögjävel nästa gång. Jag längtar nästan.