Dorotean

Det är sjukt vad påverkad man blir av att loosa en halvlitet blod :O Jag var och gav blod idag nämligen. När resten av familjen var på sjukhuset hängde jag på och gjorde min plikt som frisk medborgare. Först blev jag bemött av världens segaste fulkärring som jag mycket väl hade kunnat bli sur på om jag inte just då varit i mitt apatiska tillstånd (har två humörstillstångd för tillfället; jättearg eller apatisk). Hon mumlade lite och var allmänt obra, men jag fyllde i alla fall den obligatoriska talongen (nej, jag har inte tatuerat mig, varit i malariadrabbatområde eller sprutat in anabola steroider de senaste sex månaderna) och sen var det dags. Det spändes band runt min arm, letades efter artärer, tvättades med sprit och sattes en nål i min arm. I vanliga fall skulle det här ha kommit blod också. Det gjorde det inte. Så då fick sköterskorna gräva runt lite i min arm, spänna bandet lite mer och försöka fösa blodet genom artären. Det gick inte. Det gjorde apont. Så de fick avbryta och det gjorde fortfarande apont i armen. Trots det bestämde jag att vi skulle testa andra armen också. Jagmenar när dom bett alla blodgivare att ge blod innan sommaren lär man ju göra det, och jag hade inge planer att ta mig till sjukhuset något mer - så blod skulle de ha. Så det spändes det band runt min arm, letades efter artärer, tvättades med sprit och sattes en nål i min arm igen. Och den här gången kom det blod! Tjoho! Det bara sprutade ur min arm. Så efter en kvart var jag väl kvar, men fortfarande skakis. Vet inte vad det är, men min kropp har alltid visat tydliga nervöstecken när jag givit blod - trots att jag inte tänkt några nervöstankar. Vad är grejen med det liksom? I alla fall satt jag kvar i de bekväma stolarna ett tag, men sänkte rätt snabbt ner mig och tog lite fika. Här hade dom vegetariananpassat till och med. Det var annat än på blodbussen, där kunde man välja mellan macka med renkött eller skinka på. Bra jobbat liksom!

Men i alla fall, efter det här överlånga utlägget om hur det gick till när jag gav blod tänkte jag nu komma in på ämnet jag nämnde i början: att man blir så påverkad av det. Inte nog med att jag idag fick gå är ifrån med ett par armar som gjorde ont så fort man böjde på dem, och dessutom var helt överösta med bandage. Jag blev dessutom asandfådd. Ni vet trappan på Gina Tricot vid St: Per? Efter att jag tagit mig upp för den vad jag helt slut. Jag flåsade som rena St: Bernadshunden. Första reaktionen var: Det var då helvete vad otränad jag blivit. Såhär jobbigt var det inte sist jag gick här (för typ en vecka sen). När jag sen fick värsta svimkänslan och värdlen började snurra kom jag på: Aha! Jag har ju förlorat massa blod - och blod är ju delaktig i syretillförseln. Andfåddheten var alltså inte ett resultat av min EXTREMT dåliga kondition. Puh. Då kan jag låta bli att träna ett tag till :P

Nu har nog andfåddheten lagt sig i alla fall, och enda spåret efter blodgivningen är två rödsvarta prickar och ett blåmärke.