Onsdag

På lördag åker jag hem till de norduppländska skogarna igen.
Jag har inte varit där sen i Augusti så det är klart att jag längtar.
Det ska bli fint att få krama om mina morföräldrar igen,
och att återse mina  fina syskon som jag deprimerande nog bara har kontakt med via facebook.
Att fira jul med det lilla som kan kallas min släkt ska såklart också bli trevligt.
Men jag bävar lite också,
för även om det ska bli fint att komma norrut
vet jag precis hur jag brukar må efter ett par dar i mitt familjehem.
Hur andetagen brukar gå tyngre och tyngre,
hur axlarna brukar spännas hårdare och hårdare
hur leendet brukar kännas falskare och falskare.
Jag tror det är något som sitter i väggarna.

Tur för mig att killen jag är kär i har bestämt sig
för att våga sig upp i mellandagarna.
Så länge jag kommer vara nervös över
vilka fula sånger med namnet Gustaf som finns,
eller som kan egen-komponeras,
kommer jag nog inte ha tid att må dåligt över något annat.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback