Dorotean

Idag har jag gjort ett försök till att bryta trenden att vara känd som "Kusinen som alltid har stökigt på rummet och sover hela dagarna". Så jag gick upp redan klockan 10 (efter en timmes snoozning <3) och har i alla fall plockat undan hjälpligt på rummet. Man ser golvet och det är inga kläder framdragna. Så nu väntar jag med spänning på att kusinerna ska komma och lägga sin dom.

Här kommer en dålig dikt:

Måste få andas.
En chans att blanda
tankarna med något annat,
än jävlar och förbannat.

Mitt hjärta har stannat

Här kommer dagens visdomsord:
Nackdelen med att ha deprimerade föräldrar som inte kommer hem,
är att man har deprimerade föräldrar som inte kommer hem.

Det blir nog Lund för mig till våren. Eller vårterminen börjar ju i januari så: Det blir nog Lund för mig till vintern. Skapligt skönt att slippa Uppsala, slippa familjen och slippa osäkerheten på framtiden. Can't wait.

Idag har jag (hittills):
Lagt i en tvättmaskin, mörk 40 grader
Bakat två satser Rimbobullar
Dammsugit och torkat golvet i köket
Anmält mig till Genuskunskap A på ett flertal svenska universitet

De tre översta punkterna är mer än vad mitt kukbeklädda syskon har gjort, sammanlagt, under hans 23 år som hemmaboende.

Isn't it ironic?

I morse fick jag en sån jävla panik när jag tittade mobilen. Jag trodde nämligen att jag försovit mig. Detta till trots att jag inte hade något över huvudtaget planerat idag, och således inte kunde försova mig. Och det är inte det konstigaste, utan det konstigaste var att hela försovnings-paniken kom när jag såg datumet, inte tiden. Jag fick alltså känslan av att jag sovit i en månad eller så. Hur normalt kan det vara? Typ inte alls? Typ anti-normalt?

Jag vet att det är hemskt och ett stort brott mot den fina kärnfamiljsnormen att önska att ens föräldrar gjorde slut (skilja sig går inte eftersom de aldrig givit det där löftet om evig kärlek). Men idag skiter jag i det och önskar ändå. Som fan.

Alltså, det känns allt annat än behagligt där hormoner tar över ens kropp, och får en att bete sig som ett missanpassat fån från bortre rymden. Allt annat än behagligt. Och man verkar aldrig vänja sig heller, eller för den delen hitta någon förmåga som får en att vinna över hormonerna. Nejnej, de kommer och tar över en hur lätt som helst gång efter gång efter gång. Det här oroar mig lite. Dels för att jag hittills bara bekantat mig med menscykel-hormonerna, och ändå blivit så jävla freakad. Tänk då när jag får tampas med bamsingar som graviditetshormonerna. Gosh. Jag kommer bli såå överjävlig. Men det är inte bara det jag oroar mig för, nej jag har mer att komma med. Jag har nämligen nu på senare tid, säg de senaste månaderna, helt plötsligt blivit ännumer påverkad av de jävla menscykel-hormonerna. Visst har jag haft PMS, som det så vackert heter, även de senaste 7 åren - men inte till den här graden. Jag har mest brukat bli lite ledsen, ensam och oälskad i någon kväll, och sen vaknat med blod i trosan morgonen därpå. Numera däremot är jag ett monster i en vecka, om inte mer, innan slemproppen kommer. Så jävla jävla obekvämt, man blir som rädd för sig själv. Så ja.. Ni får passa er i veckan ;)

Ps. Jag har dock gått framåt lite i utvecklingen. Idag, när mamma frågade om jag arg efter att jag höjt rösten och andvänt det arga tonläget sa jag "JA! Annars skulle jag väl inte låta såhär?!?!" med samma arga tonläge. Detta istället för att förr i tiden vid liknande situationer fräst till med ett "NEJ!!!" med precis samma arga tonläge ;). Det är framsteg mina vänner.