Dorotean

Jag hade glömt hur det var att ha hela skallen fullproppad med en massa tankar om en och samma person. Hur det är att inte kunna koncentrera sig på något annat än just de här tankarna, och bli helt besatt av något så simpelt som om telefonen ringer eller inte. Jag hade fullkomligt glömt bort, men har under senaste tiden blivit påmind. Och det är inte så jag lider av det :)

Istället för att plugga, som jag kanske borde, har jag nu sammanställt orden jag lagt till i min mobil (relevant va?). Vissa undrar jag hur jag egentligen tänkte, till exempel när jag stavade semla med ä, men jag var väl trött eller nåt.
Här har ni dom:

Bakar, äckel, Bakis, bakis, bajs, camida, again, cindy, Bleeding, Alunda, cocos, Coffe, coffe, bögar, Boland, borste, antasta, apatisk, ärta, avokado, fantasy, dejt, Depp, depp, deppa, deppig, feting, did, diggar, Diggar, filéer, dildo, egoistisk, dipp, dissa, dissar, dissat, fitta, flakes, Djäknegatan, Elina, flirtade, Doki, fördommarna, förjävligt, försov, förvirrning, drägg, drappe, Fredrik, etage, dtage, Evelina, fyllan, Hair, hållare, hållnäs, hallopsan, hångel, hångla, hånglar, harapn, hårig, harpan, Hehe, Hihi, Hobbe, godare, Hofors, Iofs, iofs, hora, Inrett, Grinade, ipren, hulkade, lack, lacket, kajs, lakrits, läskiga, Läskigt, läskigt, kass, käpp, Jäpp, kasst, kåt, kåta, jävel, Jävla, jävla, kebnekaise, leggings, less, Jepp, lib, lime, Linné, lipades, kissa, Jippie, kleta, kletar, klibbor, Lobotomi, lobotomi, knas, Joho, knölar, Komplimangen, know, korsett, Knulla, knulla, kräktes, kramas, kräsen, kristall, kvävs, juice, Kuk, kuk, lunar, lyllo, jympa, nacho, nagel, Najs, najs, nämns, nassar, martyren, matten, Meh, mens, mesigt, Never, Mja, Mjo, onanera, modde, modernitet, monstret, Morning, morning, moppen, Morrn, mössor, orgasm, Österby, ovärt, Murre, mysa, nyser, paint, Salem, salsa, saktade, sandad, pank, Sämlan, penis, Semlan, semlor, remsa, personifierad, retas, piercing, Shit, pika, pilla, pink, simpan, Simpan, pirrade, slanten, Skit, skit, skita, skiter, plutt, slyna, snålar, snarkande, smarrigt, smärtar, rökig, Snobb, söms, Pömsig, smörjt, snopp, snorren, rören, Sorry, Sötis, sötis, snyltare, psanten, pretty, Svamlade, pudding, steka, steriliserade, Sunshine, sunshine, Quorn, sushi, stubb, stuckigt, pyjamas, tanterna, tapetserat, taskig, Tatueraren, tatueraren, violett, tkr, Ulsarb, Torrent, Usch, vråla, tråna, Transan, Tss, uppländsk, tuta, Tuta, Yeah, Yes, yes, whine, youghurt, you

Jonas var fantastisk, förståss! Han inledde med att spela representant för kulturnämnden i uppsalakommun. Iklädd grå dress (tänk tantigt multiplicerat med 10 så är du där), page-piruk, fula glajjor, och stödstrumpor startade han kvällen med briljans - och det blev bara bättre och bättre! Bland annat diskuterade han varför Mark alltid snodde schampo från hotell, hur Sveriges landsskapsdjur bestämts (och varför Närke valde hasselmus), och vad som är grejen med städers slogans. När någon i publiken påstod att vi hade "En gris, en ko, en uppsalabo" som slogan blev det hela ännu bättre. Detta blandade han upp med Klas Klättermus som dockteater, där Brummelbjörn var gjord av en löskuk, och Klättermusen själv av en lösvagina. Mycket Underhållande. Mitt i allt skoj hade förställningen också sina allvarliga stunder, och också vissa sångframföranden. Jag skäms lite över att jag inte kan få det att låta lika fantastiskt som det var; men det var verkligen apbra. Rena skratt-terapin i två timmar. Underbart!

Lika lysande var Bolandsskolans uppsättning av West Side Story. Vilka talanger man delat matsal med! De sjöng och spelade som om de aldrig hade gjort annat. Och publiken applåderade som om vi heller aldrig gjort något annat. Kan hända att det blev lite För mycket av det goda, men ändå. Det var en mycket rörande historia, och de medverkande var mycket duktiga på att framföra den. Jag var fullkomligt imponerad!

I helgen har jag alltså kulturiserat mig en massa. Och jag gillar det. Jag känner mig lite äckligt pretto, men bara lite. Så länge det inte blir som de jag föraktar så inbillar jag mig att det är okej :) Kanske till och med att det är charmigt. Får se när jag dissar någon för en bögjävel nästa gång. Jag längtar nästan.

WOHOOOOO! projektarbetet är klart!!! Jag har nog aldrig varit så glad. Vilken lättnad!. Och ikväll blir det gardell för hela slanten. Jag tror mitt liv är fulländat (det enda som saknas är en graviditet....)

Inuti i min kropp (antar jag. var annars skulle den så kallade själen sitta?) pågår nu ett krig mellan de allra starkaste känslorna, och visst är det väl trevligt att bli lite smått omtumlad när man senaste åren gått runt som ett apatiskt paket - men de där känslorna kunde väl bestämma sig någon gång? Ena sekunden är jag stormande lycklig, för att snabbt kasta mig in i de mest traumatiskt negativa känslorna och sedan några minuter senare vara tillbaka i det positiva. Och den här karusellen underlättar inte direkt mitt liv. Till exempel blir jag minst sagt osäker på vad jag egentligen vill, eftersom det i princip är samma människa som bidrar till de här känsloväxlarna - både till det negativa och till det positiva. Det är rätt förvirrande. Och jag vet inte om det blir direkt bättre av att jag förtillfället verkar vara blödigare än någonsin. Ja, jag grät till Barnmorskorna i Onsdags, men det räknar jag inte till blödigheten. Jag har nämligen, bara idag, också gråtit till Helen Sjöholms röst, Frida Öhrns speedcountry och gamla hormongråtlåtar. Var kommer allt det här ifrån? Jag ska ju vara värsta stenen när det gäller känslor, och ska jag känna något ska det vara bitterhet. Men icke, tydligen.

Söndagar är mina slappardagar. De har i princip alltid varit det, och kommer väl antagligen förbli ungefär så också. Det är dagar då jag ställer in mig på att träffa ungefär ingen, och göra ungefär ingenting - och jag klär mig oftast därefter. Idag är min klädsel ett par skitiga, illasittande mjukisbyxor, och Brantingsskolans Anti-mobbingsgrupps t-shirt med diverse fläckar på. Till det har jag en konstig tofs med lagom skitigt hår, och inga strumpor på fötterna. En helt okej klädsel för att räkna med att bara umgås med sig själv, och i vissa stunder också familjemedlemmarna mina. Dock blev jag idag fullkomligt avbruten, mitt i mitt slappande, av att någon knackade på dörren. Då jag var ensam hemma var jag den enda som kunde öppna åt vem det än var, och jag hade noll chanser att byta upp mig till något drägligare.. Jag fick helt enkelt bita ihop och gå och öppna till den knackande. Det visade sig vara min farbror, som hade vägarna förbi och tänkte kolla huruvida far min var i livet eller ej. Och vilken blick jag fick av honom alltså. Haha, jag har nog aldrig sett på maken. Han scannade mig som vore jag en brottsmisstänkt och han en metalldetektor - och efter varje fläck rynkade han mer och mer på näsan. Av asky får man förmoda. Då far min inte var hemma, och för den delen ingen annan än jag själv heller, blev det inget inbjudande till fika och annat socialt accepterat utan vi avslutade samtalet rätt fort. När jag fått in min kissande hund och han gett sig iväg mot sin bil pustade vi nog båda ut. Jag för att jag slapp blotta mig, och han för att slapp mitt blottande.

Jag återgick till mitt slappande, men det dröjde inte många minuter innan det återigen knackade på dörren. Så det var bara att bita ihop och konfrontera knackaren igen. Jag tänkte om det kanske var farbrodern som glömt säga/hälsa något när han var här - det är ju lätt att glömma saker i chockförstånd, men så var det inte. Däremot var det någon som jag kände till namn och utseende, men inte vår hund. Då han är lite väl vaktande i vissa fall fick jag gå ut genom groventren och ta emot där. Jag kom alltså utlufsande från källaren, med samma mundering som tidigare med ett tillägg på ett par träskor. Det visade sig att det var jordleverans på G och då jag är noll insatt i våra jordbeställningar (surprise, surprise) blev det lite förvirrat - men tillsammans löste vi det fint. Återigen kunde jag alltså återvända in i slappandets trygga vrå och fortsätta där jag tidigare varit tvungen att sluta. Nu utan vidare avbrott.

Linda Skugge har nästan blivit vettig igen. Läs vad hon har skrivit idag på http://www.expressen.se/kronikorer/lindaskugge/1.1129201/vanta-inte-med-att-skaffa-barn (jag är kass och kan inte skapa länkar. jag vet. men ctrl+c, ctrl+t, ctrl+v så går det bra ändå). Vi har tänkt lite lika, det där om folk som skaffar barn sent för att kunna leva först. Alltså. Jag vet inte om man ska skratta eller gråta åt något sådant. Första reaktionen från min sida är ett asgarv, eftersom jag tror att det inte kan vara möjligt. Sen när jag förstår att folk faktiskt tänker så på riktigt tycker jag bara att det är sorgligt. Hur kul skulle det vara att bli född av någon som tycker att hon dör så fort man kom ut? Hela grejen med att leva livet innan man skaffar familj är för mig alltså ett sorgligt tänk. Eller dom som vill göra karriär innan man börjar klämma ut ungar. Vad säger det om samhället liksom? Att så fort man som kvinna skaffat sig barn är det slut med karriärmöjligheter. Herre gud. Säg att man får barn från man är 25 tills man är 32. Då är det liksom 33 år tills man tar pensionen. Vad ska man göra då? Ligga hemma och vänta på att dö? Herre gud, vad är det för tänk egentligen?

Visst, drömmar kan vara jävligt roliga. Och man kan skratta åt dem mycket i efterhand - och sprida den glädjen till många. Men när det kommer till helt sjuka, sexuella, drömmar om man undrar om det vore bäst om man låstes in för att man är på väg att utvecklas till våldtäktskvinna är det inte alls lika roligt. Jag har allvarligt talat haft helt fantastiska drömmar de två senaste nätterna. Fantastiskt vrickade drömmar som jag nog helst vill glömma bort. De är helt enkelt inte sunda. Och jag vägrar att berätta om dom för någon.

Så vad säger ni. Har det inte gått över gränsen (för länge sen) när man i USA väljer att publicera en barnbok som handlar om plastikkirurgi - där kirurgen får figurera hjälten som kommer och göra mamma snygg efter några års åldrande? I och för sig kan man kanske försvara det med att det är amerika, men ändå. Med det mini-amerika som vi i Sverige har blivit, lär det inte dröja innan någon översätter skiten och tar den över havet hit till vår Akademiska Bokhandel heller. Och ja, jag tycker helt enkelt inte att det är sunt att publicera en bok som innehåller repliker som dessa:

"Min kropp har blivit äldre och får inte plats i mina kläder längre" förklarar mamman för dottern.
"Men Dr. Michael ska fixa det och få mig att må bättre", säger mamman.

Kanske vore det bättre om hon istället sagt att hon nu kan köpa kläder i storleken 36-38 och äta normalt istället för att banta sig till en Size Zero, men allra bäst vore det om böcker i ämnet utseendefixering och liknande kunde slopas totalt. Skriv om härliga äventyr och galna lekar istället, tycker jag i alla fall. Tycker det är hemskt nog att tjockishetsen börjar redan i 4-5 klass. Hur ska det då gå om man börjar läsa plastikkirurgiböcker som 4-åring?!

Jag borde verkligen plugga.
Psykologi, naturkunnskap, litterär gestaltning och projektarbete.
Allt borde jag plugga,
men jag tittar hellre på gamla repriser av Barnmorskorna.
Det ska bli intressant och se hur våren artar sig..

Jag vet inte vad ni säger, men jag tycker det verkar misstänkt likt falsk marknadsföring av min kära gymnasieskola att skicka "vykort" till de som sökt till skolan till hösten. Där kortet är taget av en av lärarna, och motivet är denne lärarens dotter. Förvisso ser hon ut att vara i det land som "eleverna" som skrivit kortet utger sig att vara - men ändå. Vill man satsa på att skicka vykort kan man väl ändå se till att det blir på riktigt. Att köpa vykort kostar säkert inte mycket i detta asiatiska land, och att be eleverna skriva ett eller kanske till och med två kort var borde inte vara för mycket begärt. Men de gillar tydligen att köra på den småfalska vägen. Och snart slipper jag den...

Om ungefär börjar Barnmorskorna i SVT 1.
Gissa vem som kommer sitta bänkad prick klockan 21:00?
Gissa vem som kommer röras till tårar av hela födsloprocessen?
Gissa vem som kommer röras än mer till tårar av att höra första bebisskriket?
Jag antar att det inte är så svårt..

Det är något som är fel med mig. Det kanske inte kommer som en överaskning för er,
men nu menar jag inte min medfödda felgjordhet - det är nåt fel i min kropp.
Jag är så fruktansvärt trött, hela tiden. Blir svimfärdig titt som tätt, vilket jag över huvud taget aldrig varit tidigare i mitt liv.
Idag sov jag 90 minuters tupplur från klockan 17:30, och var ändå lika trött efteråt.
Och det är bara Tisdag!
Förr i tiden (läs i 1 och 2 på gymnasiet typ) kunde jag sova 5-6 timmar/natt flera nätter i rad, vecka efter vecka utan att ha några problem med det.
Visst märktes det ibland att kroppen inte alltid fick vad den behövde i sömnväg,
och framåt fredageftermiddagarna blev det ofta tupplurar i perioder.
Tupplurar som gav pigghet, och sen efter helgen var jag som ny igen
Men nu har jag sovit 5-6 timmar två nätter i rad, efter en långhelg full med sömn och vileri, och är helt död.
Både igår och idag har jag varit fullständigt ur form. Jag orkade liksom inte ens sitta vid datorn när jag kom hem i eftermiddags. Och när jag gick på stan fick jag låtsas prova skor för att få sitta ner utan att det såg märkligt ut.
Och så den här huvudvärken.
Jag har nästan aldrig huvudvärk. Kanske någon gång i halvåret eller så,
och då är det knappt värt att kalla det huvudvärk.
Men senaste månaden har jag haft huvudvärk i princip varje dag, lite kommande och gående under dagen.
Var kommer den ifrån liksom?
Av vilken anledning får jag huvudvärk just nu? Och varför just jag?
Nåja, jag har i alla fall med sjukvårdsrådgivningens hjälp kommit fram till att det kan vara Hypertyreos, Järnbristanemi eller Diabetes. Eller bara helt vanlig hypokondri.

Här är en liten bebisfot.
Finns det något sötare än små bebisfötter?
Det skulle vara bebisstrumpor då,
men det är ju lite samma sak.

och ja, vad säger ni, kan inte min besatthet svalna av snart?

Jag kanske får jobb på BB.
Se små bebisar varje dag,
höra dem gny
och skrika av hunger.
Känna på bebisdoft,
och slänga blöjpåsar.
Man ska ju inte hoppas för mycket,
men jag kanske får jobb på BB

Appropå den där tanden kan det alltså bli så, om det inte vill sig bättre, att jag får diagnostiserat migrän, diabetes och en visdomstandsoperation inplanerad under samma vecka. Precis vad man behöver med 1,5 månad kvar till studenten..

Döm om min förvåning när jag tidigare idag märkte att det visst var en visdomstand på väg på ena sidan av underkäken. En visdomstand i sig är väl inget märkvärdigt - det brukar ju dyka upp i den här åldern, om det inte hade varit så att jag opererat bort visdomstanden Just Där för snart två år sedan. Det var nog ingen i min omgivning som missade det då jag svällde upp till en kind i storleksordningen tennisboll, i alla fall om man överdriver lite. Lägligt nog ska jag till tandläkaren nästa vecka och får väl fråga huruvida det verkligen är möjligt, eller om jag är något naturens under. Och är jag nu det här naturens under får jag väl också fråga om det går att operera den en andra gång. Fortsättning följer!

Jippie Tjejer, nu kan vi förstora G-punkten! Det är tydligen värsta trenden i amerika Och något som funkar för att öka den sexuella njutningen. Men jag tror ändå att det räcker med förstora-brösten-hetsen, vi behöver inte en hets till. "Den med störst G-punkt vinner" känns som en mentalitet som mycket väl skulle kunna börja gälla om det tog sig över hit och även svenska kvinnor börjar göra det. Jagmenar, räcker det inte med klittan?

Tittade på Barnmorskorna eller vad det heter och fann att min biologiska klocka inte tickar, den SLÅR. Jag vill ha barn nu, nu, nu - och egentligen är väl det ganska sjukt i och med att jag varken har spermabärare (a.k.a. pojkvän) eller ekonomi nog att ge ungen ett värdig liv men ändock; Jag vill reproducera! Dessutom är det väl lite småkonstigt i och med att jag är ynka 18 jordsnurr. Jagmenar, vad jag vet börjar den där jävla klockan inte ticka förrän vid 25+ eller så. Och dit har ju jag ett par år så att säga. Mycket konstigt. I alla fall, jag rördes nästan till tårarna vid de förlossningar som visades och jag är bra sugen. Ja, förvånande sugen. Men någon ska väl vara det med..

Jag hittade en text idag. Som jag skrev för två år sedan. Tycker den är bra faktiskt, och funderar på en fortsättning. Men jag vet inte om det är nödvändigt, eller ens möjligt. Här är den i alla fall:

Den har pågått i timmar nu, färden mot platsen långt där borta. Våra kroppar - bruna, vita, svarta - har gungat med ojämnheterna i marken. Där! En gång till, men den här gången är det inte bara ett gung, hela bilen kränger. Och med den våra kroppar. Tanten som sitter längst ut har svårt att sitta kvar. Thora ger henne en blick, men inget mer. Jag sluter mina ögon, för att känslan av det som väntar ska avta lite. Det funkar knappt, men det är bättre än ingenting. öppnar ögonen igen, står inte ut med tanken på deras frätande blickar - på mig. Kommer ihåg en sång Thora skrev , om att blickar kan döda. Det känns verkligen så nu. Thora kan du inte sjunga för mig, snälla fina Underbara Thora, kan du inte sjunga för mig? Sjöng om blickar som dödar, sjung om vad som helst. Men Thora sjunger inte. Nej, ingen sjunger. Vi fortsätter vår färd.