Dorotean

Jag är en dålig bloggare, kanske till och med en Riktigt dåligt bloggare. Jag uppdaterar ungefär aldrig (om man jämför med de som gör det 3 ggr/dag till exepel) och när jag väl gör det är det antingen med en text jag själv inte skrivit, eller en text jag skrivit som handlar om ingenting. Det blir mest bara bladder om att jag vill fortsätta vara feminist och hur arg jag blir på de som inte är det. Hahaha.. Det är verkligen Inte bra. Speciellt som jag själv har bloggar jag följer och blir i det närmaste besviken om jag besöker dem och de inte uppdaterat på en dag eller två. Jag själv gör det liksom varannan vecka, så vad har jag att säga till om? Det känns lite som om jag har förutsättningarna emot mig, jagmenar jag har till exempel inte alls något intresse av att ta en massa bilder på mig själv och lägga upp "dagens outfit", även fast det skulle leda till fler blogginlägg. Jag är inte heller en bloggare som kommit på värsta idén (typ idolbloggen.blogsot.com)och..  Nej. Det här blir inte bra. När ska jag rycka upp mig? Jag saknar nästan de där kvällarna när ångesten låg i magen och jag skrev en massa bladder om blod som rann och själar som brann upp (typ). Då skrev jag i alla fall, visade att jag levde. För det är ju bara om man finns på internet som man verkligen är vid liv.. hahaha.. ne, Godnatt. Det verkar inte komma något vettigt idag heller.

"vet du..jag älskar din blogg!! Den är en sån där blogg som man lär sig av, nytt hela tiden.. Underbart!"

Jag tackar hjärtligast för komplimangen (som jag väljer att tolka det som),
och uppmanar övriga läsare att också kommentera. Även om det är kommentarer som "Sluta va sån bitterfitta".

Jag vet att ni finns. Liksom. :)

De här sovmornarna som man var så himla nöjd över innan terminens start, och under några dagar i terminens början börjar nu bli något man vill bli av med. De tycks vara helt onödiga eftersom de "förstör" en hel dag. Man kan liksom inte hitta på något på morgonen, för då är alla andra i skolan och/eller så hinner man inte eftersom man inte vill gå upp klockan 06:00 för att hitta på något. Sen när man kommer hem igen efter skolan är det nästan för sent för att hitta på något ordentligt då istället. Eller, visst skulle jag kunna hitta på något och vara igång hela natten, men de man skulle kunna hitta på något har ju skola som en normal elev och kan inte tänja på sovgränserna hur mycket som helst. Det är rätt ovärt. Det är nästan så att jag längtar till efter höstlovet när jag bara har sovmorgon 3 dagar i veckan.

Den här sovmorgonen ska jag dock utnyttja galant. Jag gick upp i ottan (typ 07:30) för att kunna ta bussen klockan 09:00 eftersom jag ska till stan och inhandla presenter. Nej, det är inte till min mamma sm fyller 50 på Lördag, utan till min kusin som fyllde 9 i Juli. Det ska bli himla skoj. Jag älskar verkligen att hitta "perfekta" presenter där mottagaren blir gladare än gladast av att få dem. Ska bli ett äventyr och se om man kan hitta sånt till en 9 åring med, det var ju ett tag sen när jag var där och mitt minne är tyvärr inte så tydligt så att jag kan konstatera att "När man är nio gillar man...". Dessutom går ju det i vågor, så det som var hippt 1998 är antagligen inte alls det idag. Nåja. Vi får se hur det går.

Värme!

Häromdagen slog det mig: Tänk om jag blir som Linda Skugge!!! och det var med panik i tänket jag tänkte det. För en par tre år sedan kunde jag tänka saker som "åh, Hoppas verkligen jag blir som Linda Skugge", men nu har det alltså förändrats. Och det beror nog inte så mycket på att jag har förändrat mig (för det har jag tack och lov sen högstadiet), utan snarare för att Hon har det. Linda Skugge var nämligen den tuffa kvinna som fick in mig på feministeriet. I åttan någon gång (tror jag) slukade jag hennes böcker "Akta er gud för här kommer jag och jag är jävligt förbannad" och "Det här är inte en bok" och fullkomligt älskade dom. Varenda ord tog jag till mig och ju mer jag läste, desto mer höll jag med henne. Javisst är det sjukt att Charlotter Perelli säger sig inte vara en porrstjärna, men ändå vill sminka sig en sån. Eller att alla killar fick prata mycket mer än mig. Sånt började jag bry mig om. Jag fortsatte raka mig under armarna, eftersom jag fick lära mig att man kunde göra det även som feminist. Puh. Då behövde jag inte sticka ut ännu mer (och bli ännu mer utfryst...) i min uppväxthåla än vad jag redan var.

Jag önskade mig verkligen ett liv som Linda Skugge, som på den tiden livnärde sig på att skriva arga feministiska krönikor på Expressen. Jag drömde många drömmar om hur lokaltidningen skulle få upp ögonen för den givna talangen (jag alltså) så att min hägrande journalistkarriär kunde börja någon gång. Men ingen ringde. Jag visade i och för sig inte att jag levde eller ville/kunna skriva, så där får jag nog skylla mig själv lite. Men Skugge fortsatte skriva, och jag fortsatte suga åt mig av hennes åsikter och fenomenala argument, nu även per blogg på expressen.se.

Men så helt plötsligt, jag tror det var i våras men kan lika gärna vara ett år sedan, hände det otänkbara. Det som fick min beundran att svalna avsevärt och något som faktiskt förvånade mig. Fru Skugge avsa sig nämligen titeln Feminist. Hon tyckte liksom inte alls längre att det var någon bra grej att gå ihop som grupp och försöka motverka vårt jämställda samhälle. Nej, det snarare gav oss nackdelar än fördelar. Folk hade tydligen sagt upp kontakten och blablabla med henne så fort hon sa att hon var feminist, någon gång i 18-års åldern. Hon hade ett långt resonemang och visade på flera anledningar som jag inte kommer ihåg idag, men som jag vet att jag bara kände "Va?" inför.

Så häromveckan, ett halvår till ett år senare, kom jag på att jag kanske kommer gå samma väg som henne. Just nu är jag ung och dum och arg (och anti allt :D ) och vill förändra världen och bajsa på allt som är dåligt. Typ. Sen om 15 år när jag är tre barnsmamma med radhus och nån fin man att tycka om, då kanske jag helt plötsligt inser att det inte är någon idé. Jag kanske lägger av med feministeriet helt. Usch. Jag får nästan svindel av att tänka på det. I och med att det är en så stor del av mig själv idag, och att jag trots noll självförtroende eller självkänsla faktiskt kan tycka om det, känns ett blivande Modde jag (ja. hon är moderat också) väldigt långt borta.

Käre gode gud (om sånt finns) låt mig få behålla mitt feministeri,
och låt mig inte gå igenom någon metamorfos med moddeåsikter och liknande som resultat.
Tack på för hand,
Jag

http://www.hokus-pokus.se/

Idag fick jag en komplimang som jag verkligen ta åt mig av,
jag blev faktiskt riktigt glad!
Det var min syster som berättade om hennes kompis,
som hade sagt att hon tyckte det var så coolt att jag var så arg och anti allt.
Hahah.. Jag blev hur glad som helst av att höra sånt :)
Mer sånt till mig, tack!