Dorotean

Jag som inte alls är van vid det

WOHOOOOO! projektarbetet är klart!!! Jag har nog aldrig varit så glad. Vilken lättnad!. Och ikväll blir det gardell för hela slanten. Jag tror mitt liv är fulländat (det enda som saknas är en graviditet....)

Puh. Tur att den dåliga morgonen inte förde med sig en lika dålig dag, Tvärtom! Min dag har varit kalas. Skoldagen var väl lite sådär kanske, det är ju oftast inget särskilt. Man sittter i datorsalen och läser bloggar istället för att plugga, tar en rast i "pluggandet" och läser nya chili istället. Och sen är det lunch. Idag var det påskbord. Haha, det var väl det sämsta påsbord jag sett hittills men jag gillar ju både quornfilé och sill så mig gjorde det mindre. Men som jag sa: Att äta kyckling till påsk är väl ungefär som att äta tomte till jul? Jag vet inte, men jag tyckte det kändes barockt att dom serverade just kyckling. Barock är föresten ett rätt konstigt ord som jag gillar. Precis som Huruvida. Varför har jag börjat använda det? Som värsta gamla akdemikern eller något. Nåja. Sen efter den utsökta lunchen och jag tagit mig hem, DÅ blev dagen kalas. Jag har varit helt glad, rensat garderoben (hejdå en hel sopsäck) och sytt. Så mysigt. Plus att mamma gjort massa fint med påskstämning här hemma i skogen, så jag stortrivs. Jag hoppas på en kväll i samma anda...

Med den mest kaotiska veckan i mitt liv i bagaget går jag nu på sportlov med hoppet i högsta hugg. Efter 2,5 dygn på intensivvårdsavdelningen med diagnosen kritiskt/allvarligt tillstånd vaknade han, alltså min pappa, upp i torsdags morse. I och för sig var det inte mycket till pappa som vaknade, men han vaknade ändå. Sist jag träffade honom, igår eftermiddag/kväll var han som en dement att prata med. Han mindes inte vad vi pratat om för tio minuter sen och tjatade mest om sina darrande ben - även när de till synes inte ens skakade. Både tonläget och samtalsämnena lät som de dementas. Med syrgas inkopplat i näsan (som han ofta ville ta bort) gjorde, och gör, han dock framsteg hela tiden. Från att knappt kunna hålla i gaffeln vid lunch, till att tugga i sig halva middagen helt på egen hand. Det är rätt enorma steg, och det här med minnet ska tydligen vara vanligt. Att det kanske, kanske, kanske kan vara så för alltid blundar vi i familjen för.

Det är otroligt hur livet kan ta en helvändning sådär. Sen jag fick det första samtalet om att komma till sjukhuset i måndags har inte mycket varit sig likt. Det känns som om en månad har gått, samtidigt som det känns som igår. Det är som om tidsuppfattningen försvinner helt. Ett par timmar på sjukhuset minns knappt, och att hålla reda på dagarna var det inte tal om. Jag kommer ihåg hur märkligt det kändes när jag kom till skolan i torsdags. Jag hade uppfattningen att jag inte varit där på evigheter. Eleverna var som främlingar och hela miljön kändes ovan. Ändå var det bara två dagar sen jag varit där sist. I och för sig var jag inte så närvarande just då, eftersom jag fortfarande var i något slags chocktillstånd.

Ja, vilken vecka. Det här hade man väl aldrig anat, och ännu mindre  behövt. Det känns som om Familjen fått nog med prövningar nu och förtjänar mer än väl en skjuts upåt och framåt. Men som läget är nu, kan det ju bara bli bättre, och det är precis vad jag hoppas på.

Jag hatar verkligen mornar. Inte sådär så att jag tycker det är lite jobbigt att gå ur sängen, utan verkligen hatar. Jag är halvt död första haltvimmen, och under frukosten sitter jag mest och glor som vilken zombie som helst. Men de mornar jag hatar allra mest är nog de mornar när man inte vill något annat än att fortsätta sova. Det vill jag i och för sig för det mesta, men ibland är det speciellt. I morse var det speciellt. Jag drömde en så bra dröm, så jag har nog aldrig sett på maken, och när jag vaknade och insåg att det just bara var en dröm blev jag rätt besviken. Eller okej, jag blev rätt ordentligt besviken. Kanske är det väldigt mycket mellanstadiemanér att en"kärleksdröm" hade varit verklig, men det struntar jag i för en minut. Det är lite småmysigt att gå omkring och tänka tillbaks på det faktiskt, utan att vara speciellt allvarlig med det. Sen kan man ju undra Varför jag egentligen drömde den här drömmen... Man kan ju hoppas att det var en profetia. Men äh, slut på drömtjatet nu. Här ska göras nytta!

<@Felix> hahaha fyfan.. garvade fan arslet av mig idag
<@Klfh> Ooh
<@Klfh> Vadan detta?
<@Felix> föreställ er det här:
<@Felix> Inne i förrådet i omklädningsrummet (hockey) så hittar en av killarna Absolute kidz 2003
<@Felix> Bergsprängare av den värsta sorten inställd på max
<@Felix> och ett helt omklädningsrum fyllda med 20 st testosteronpumpade hockeyspelare
<@Felix> och alla sjunger/vrålar med till nick carters IIII WAAANT CAAANDYYYY!!
<@Felix> det var en syn man sent kommer glömma ^^

Hahah, det här gjorde verkligen min dag. Direkt från warpdrive.se
Det kommer nog på en fin andra plats. Förstaplats tar det faktum att nån i min klass (nämner inga namn men....) var glad över att jag gick ur hennes opponeringsgrupp, eftersom jag annars - som den extremfeminist (HAHAH) jag är - skulle trasha hennes uppsats. Efter att jag fick höra det här blev jag bra sugen på att gå med i gruppen igen, eller i alla fall fråga henne om jag fick läsa hennes uppsats. Mest bara för att. Haha.. Mycket ska man höra..

På den senaste tiden har det uppenbarat sig för mig hur mina musikfavoriter verkligen påverkats av hur jag mått eller vilken situation i livet jag har varit i under mitt liv. Jag är ingen sån som har haft samma idoler, eller ens musiksmak, sen jag var sju-åtta år och verkligen avdyrkat mig sen dess. Nej, jag vill nog snarare säga att det varierat ganska rejält. Till en början var det mest sån musik som alla lyssnade på, mest för att jag inte ville annat än att bli som alla. Eller en bland alla snarare. Först och främst var det ett pojkband som låg mig varmt om hjärtat, och min bästa konserterfarenheter är nog fortfarande när jag såg dem i globen. Jag skulle inte göra det idag, men där och då var det Sååå stort. Sen upptäckte jag väl att jag aldrig skulle bli en av de där alla.

Då blev jag ledsen istället, och musiken följde med mig i det. Det var mest pop-låtar om deprimerade människor. Eller sånger om olycklig kärlek som jag också kunde härleda till. Lite arga "Fuck the world"-låtar på det så har ni min högstadiemusikstil.

Så småningom blev jag arg på ett lite annat sätt. Jag såg det snarare som en samhällsbrist att det blivit som det blev med mig, än att det på något sätt var mitt fel. Allt gick att skylla på samhället, och jag gjorde det! Det var väl då någon gång Hip-hopen kom in i mitt liv och jag älskade att lyssna på låtar som klagade på det ena efter det andra Det fanns fler som tyckte som jag! Tjoho!

Nu är det glad pop som gäller. Söta tjejer i, om möjligt, ännu sötare klänningar som sjunger sånadär låtar som man bara inte kan låta bli att le åt. Eller gråta av glädje om det ska vara riktigt extremt. Och jag bara dansar och dansar och dansar!

Jag är precis hemkommen från kyrkan. Det var speciellt, för att inte säga väldigt speciellt. Jag är inte den som går till kyrkan sådär överdrivet ofta. Undrar om inte sista gången jag gjorde det var när jag hade en skoluppgift om Domkyrkan i Uppsala. Nu var det i alla fall insjungning av julen och min mamma var med i kören. Som den fina dotter jag önskar att jag vore ville jag såklart stötta henne genom att sitta i publiken. På schemat stod en massa psalmsånger som "församlingen" skulle sjunga tillsammans, och så några solonummer. Hälften, eller fler, av psalmerna visste jag inte vilka de var, och ännu mindre hur de lät. Ändå var jag inte den som var den utan jag klämde i som bara den ändå. Det var väl ganska trevligt. Efter en och en halv timme var man ändå ganska trött på hela grejen, och när gubben med sne mun än en gång gick fram för att sjunga ville man inte mycket annat än att åka hem. Ett envangeilium (eller vad det heter) lästes också upp och församlingen tackades för året. Höjdpunkten var nog ändå inledningen av hela "insjungningen". Två småtjejer på 5-6 år sjöng Nu tändas tusen julejus och tog i så de nästan sprack. Så himla söta! Såklart var de blonda och såg ut som små änglar också.

Trots att det var i kyrkan och budskapet oftast hade med att Hedra fadern, och vara glad för Jesus och så vidare var det alltså en godkänd inledning av julen. Nu väntar bara kolakokning och klädning av gran. Sen kan julen komma!

WOHO!! Jag, eller jag och syrran, är äntligen klara med de där förbannade förklädesklapparna. Varför lär man sig aldrig att vara ute i god tid om man ska Göra sina klappar? Uuuh.. Nu är det bara att göra cola, en omgång tryffel till, brända mandlar och eventuellt knäckis. SEN är klappen helt klart. Känns som om det kommer bli en lång natt i natt :)

Jag fick nog den finaste juklappen man kunde tänka sig i natt,
och i förtid också.
Aldrig har jag blivit så glad över min mens.

Så, nu är jag äntligen här. Jag har kämpat och kämpat och kämpat lite till. Och äntligen är höstterminen över. Det har varit slitigt nu på slutet, för att inte säga riktigt slitigt. Eller kanske till och med extremt slitigt? Det som satte igång hela stresshjulet var nog jämställdhetsdag. Den där förbannade jävla jämställdhetsdagen som jag promt skulle vara med och anordna. Ja, jag är jävligt stolt över det och jag älskar att vara någon med åsikter. Det finns inget som retar mig så mycket som folk som inte bryr sig. Eller jo det finns det nog, men ändå. Den här dagen i alla fall. Den var jobbig. Extremt jobbig. Det där panikmötet vi hade en vecka innan själva dagen och vi satt kvar på skolan till klockan 21 var bara inledning på mitt stressande alltså. Sen skulle det fixas hit och dit med den, lektioner fick ställas in och reservplaner fick kommas på för att sen slopas i nästa sekund. Det var en smärre cirkus den där dagen. Och när den väl var avslutad (efter en del om och men om man säger så) tog pluggstressen vid. Inte nog med att jag hade varit klyftig nog att skjuta upp 2 historia uppgifter till sista stund; en lärare var schysst nog att ge oss fetaste uppgiften i sista stund också. Det blev påfrestande, väldigt påfrestande. I Tisdags natt låg jag och hulkade som en liten barnunge i sängen under natten. Egentligen utan anledning. Dessutom skällde jag ut en kille för att han påpekade att jag stavat fel på ett ord. Det var inte ens en falsk anklagelse, men jag skällde ändå. Ja. Det är mysigt med stress. Eller inte. Något som var mysigt var däremot sättet jag kom på att jag kunde plugga på, där när det var som värst. Jag kom på den briljanta idén att sitta nere på mitt rum, eftersom jag där inte kommer åt internet. Med andra ord var jag tvungen att plugga där. Den enda vettiga sittplats jag kunde finna där var min säng, men jag var tvungen att göra så att jag inte somnade. Med andra ord kunde jag inte ligga ner. Då dukade jag upp med mina kuddar + täcket som ryggstöd. Så lade jag en fleace filt runt axlarna på mig, och så en annan filt över benen. Och så lappyn i knät. Där satt jag alltså, iklädd långkallsonger och en bamse t-shirt inbäddad som en eskimå i isbjörnspäls. Sååå mysigt. Och det ska sååå göras igen. Nästa termin :)

För nu väntar ju ett jullov fullt av ingenting. Det ska bli så himla skönt att slippa skolan, slippa plugga och slippa människor. Slippa behöva vara rolig när man mår som sämst, eller trevlig mot dem man egentligen inte alls gillar. Gud så skönt det ska bli! Nu får jag bara hoppas att jag överlever julen också. Sen kan jag vara nöjd med det här året.

Tack och på återseende!

WOHOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOO!!!!!!
Det är helg och jag har övelevt ännu en skolvecka. Jag har till och med gjort det jag skulle (tyskatext och lite info till historian). Jag är förvånad och stolt, nästan pinsamt stolt.

Och nu sitter jag och ska fördriva tid ett tag i skolan.. Funderar faktiskt på att plugga! Har ju både naturkunskapsprov nästa vecka, och filosofiprov veckan efter det. Och en sån som jag måste alltid ligga på topp så jag gör helt enkelt bäst i att plugga. Är en massa att läsa. Jag tvivlar dock på att det kommer gå. Jag är i stadiet då jag helt enkelt somnar så fort jag utsätter mig för någon slags koncentration. Men det är ju helt klart värt att testa.. Om ett tag. Först ska jag interneta mig lite.!

Trevlig helg!

Vad har hänt med blogg.se? De två senaste dagarna har jag skrivit två inlägg som över huvud taget inte blivit publicerat, fast jag klickat på Spara & publicera-knappen och det har bekräftats att jag publicerat.. Mycket märkligt om ni frågar mig.

Igår handlade det om min ytterst märkliga beteende när jag vaknade av väckarklockan. Jag har liksom alltid varit trött, otroligt trött till och med, på mornarna. Jag älskar att sova till klockan 12 på dagen och tycker inte det är något konstigt att säga god morgon vid den tiden heller. Då kan man ju förstå hur trevligt jag tycker det är när klockan ringer klockan 08. Inte trevligt alls. Men igår var det något extremt så trött, eller vad det nu var, jag var. När jag vaknade av väckarklockan kunde jag inte alls förstå varför den ringde, jag kom inte ihåg vad jag skulle upp att göra och jag hade ingen som helst uppfattning om vilken veckodag eller ens tid på året det var. Jag fick verkligen kämpa för att över hvuudtaget förstå vad som hände. Det var helt sjukt.  Nu när man läser det kanske det inte verka vara en sån big deal, men det kändes verkligen helt absurt.

När jag sen berättade om den händelsen för min mamma visade det sig att hon var med om liknande lite titt som tätt i perioder. Får se om det är något jag fått ärva utav henne då....

Jag var ju som sagt på manifestationen till minne av Kristallnatten i Fredags. Traditionsenligt (tror jag) samlades ett hudnratal Uppsalabor utanför den lilla kyrkan bredvid domkyrkan för att sedan gå i ett fackeltåg till ungdomenshus. Inga slagord och vrål med andra ord, utan en stillsam manifestation (men med prat och utan trummor till skillnad från Salem marchen). Vi hade en extrem polisövervakning, jag tror inte vi tog Ett steg utan att vi hade en polisbil i sikte, de stod i varje gathörn och lurade. Det kanske var bra iofs, man kan aldrig veta vad som händer när sånthär genomförs. Jag trodde faktiskt att det skulle bli en ostörd manifestation, tills vi kom c:a tio meter ifrån slutmålet. Då började folk skrika åt varandra och minst en fackla slängdes i marken. Senare fick jag reda på att det var nassar/rassar/vad-det-nu-var som stått bredvid tåget och sagt att "Kristallnatten var ju en mysig natt", "Den vill vi genomföra igen" och liknande saker. Självklart var det någon i tåget som surnade till ordentligt och grälet startade.

Men det var inte det jag tänkte skriva om, utan om hur NSF (eller någon annan liknande organisation i alla fall) tog min favoritlåt ifrån mig den där kvällen. Efter manifestationen hölls nämligen en föreläsning med en lärare från Rosendahlsskolan som var lite av en expert på högerextreministiska rörelser, eftersom han skrivit uppsatser om det på universitetsnivå. Jag har svårt för att hitta orden för att beskriva vad han pratade om, men under sitt framförande visade han i alla fall en del videoklipp (från Folkets March och Salem marchen) och det var där en av mina favoritlåtar förstördes.

Innan jag började spela nyckelharpa försökte jag nämligen undersöka om det verkligen var värt att göra det genom att lyssna på folk som spelade. Först lånade jag någon skiva av min mor, där nyckelharpa i alla fall var med. Det var inte direkt någon hitt tyckte jag. Men istället för att ge upp sökte jag lite på internet, på Youtube om jag ska vara exakt. Då hittade jag något som verkligen fick mig att... gå i gång. Det var en låt som nästan gav mig rysningar när jag lyssnade på den; Den svenska national sången. Åsa Jinder (plus någon på gitarr) spelade så stämningsfullt så jag lyssnade gång, på gång, på gång. Efter det började jag spela, och det händer fortfarande att jag går in och lyssnar på just den låten. Tills nu.

Det var nämligen så att i en av videoklippen som föreläsaren visade, jag tror föresten det var en propagandafilm för Info14, hade dom som bakgrundsmusik Just den låten. Det var med skräckblandad förtjusning jag samtidigt fick höra min "favoritlåt" och se sånt som fick mig att rysa av obehag. Jag fick nästan ont i magen när jag satt där.
Så nu blir det väl till att jag får hitta en ny favoritlåt på nyckelharpa, om jag ska hitta någon som helst inspiration att spela igen..
Synd, för jag gillade verkligen att lyssna på den, men nu är den förstörd.

Idag firar jag min kvinnliga 7-års dag. För er som inte vet vad det innebär så är det idag på pricken 7 år sedan jag fick min första menstruation! Tjoho! Jag kommer ihåg att jag blev så rädd när jag drog ner trosorna att jag började gråta, och ropade på mamma. Nu har jag som tur är vant mig och jag har nog aldrig gråtit på grund utav det igen. Inte av själva blodet/slämhinnan i alla fall. Sen kan det ju vara så att jag gråtit av någon dålig film, eftersom hormonerna inte riktigt ligger där dom brukar under den tiden.

Hah, man var så liten då, för sju år sedan. Jag kommer ihåg att jag var så orolig. Som många svenska ungdomar med mig prenumererade jag på KP. I KP finns det en Kropp & Knopp sida dit andra prenumeranter kunde skicka frågor och få svar av experter. Med jämna mellanrum kom det frågor om just mensen och många, kanske de flesta, handlade om regelbundenheten. Oroliga 12-åringar frågade om det var normalt att ha 3 månaders mellanrum mellan menserna, de visste ju att det brukar komma en gång i månaden. Och experterna övertygade om att det var sååååå normalt så, att det finns många som har det så och att det kan ta något/några år tills den blir regelbunden. Den här frågan och svaret kom väl i varannan KP-tidningen eller något och jag blev oroligare och oroligare. Det var nämligen så att jag hade Exakt regelbunden mens redan från början. Och är det normalt att ha oregelbunden från början måste det ju vara onormalt att ha regelbunden. Jag undrade vad det var för fel på mig, och inte vågade jag fråga någon heller.

Ja. Man var liten som sagt. Att man kunde ha såna tankar över huvud taget, hah. Får se hur det blir i klimakteriet sen, som väl kommer om sådär 30-35 år...