Dorotean

Jag är precis hemkommen från kyrkan. Det var speciellt, för att inte säga väldigt speciellt. Jag är inte den som går till kyrkan sådär överdrivet ofta. Undrar om inte sista gången jag gjorde det var när jag hade en skoluppgift om Domkyrkan i Uppsala. Nu var det i alla fall insjungning av julen och min mamma var med i kören. Som den fina dotter jag önskar att jag vore ville jag såklart stötta henne genom att sitta i publiken. På schemat stod en massa psalmsånger som "församlingen" skulle sjunga tillsammans, och så några solonummer. Hälften, eller fler, av psalmerna visste jag inte vilka de var, och ännu mindre hur de lät. Ändå var jag inte den som var den utan jag klämde i som bara den ändå. Det var väl ganska trevligt. Efter en och en halv timme var man ändå ganska trött på hela grejen, och när gubben med sne mun än en gång gick fram för att sjunga ville man inte mycket annat än att åka hem. Ett envangeilium (eller vad det heter) lästes också upp och församlingen tackades för året. Höjdpunkten var nog ändå inledningen av hela "insjungningen". Två småtjejer på 5-6 år sjöng Nu tändas tusen julejus och tog i så de nästan sprack. Så himla söta! Såklart var de blonda och såg ut som små änglar också.

Trots att det var i kyrkan och budskapet oftast hade med att Hedra fadern, och vara glad för Jesus och så vidare var det alltså en godkänd inledning av julen. Nu väntar bara kolakokning och klädning av gran. Sen kan julen komma!