Från tjuvlyssnat
En tjej ~5 står i bistrokön med sin mamma.
Tjejen: Mamma, kan man döpa en noshörning till Berit Gustavsson?
Tjejen: Mamma, kan man döpa en noshörning till Berit Gustavsson?
Livets stora frågor <3
I've got no party to go to,
- and no friends in this town!
En rubrik som skulle passa mitt liv i stort, men den här helgen är det bokstavlig sanning. För er som aldrig provat på kan jag säga att det är en sjukt speciellt känsla att vara någonstans där man inte känner någon, och inte heller är känd av någon. Att gå långa dagar utan att byta mer än ett par artighetsfraser i korridorsköket tär på en. Och då har jag gjort det i mindre än en vecka. Det var iofs något jag var beredd på när jag valde att flytta söderut en hel vecka innan skolstart, där själva vänkretsskapandet sätter igång på allvar, och egentligen har jag väl inget problem med det. Jag har läst nånstans att man man till slut lär sig att tycka om de plågor man utsatts för tillräckligt länge, och det är nog inte bara osanning. Fast jag ljuger ju inte när jag säger att jag längtar tills jag har någon mer än pakistaniern i rummet breve att prata med...
Ulleråker nästa?
I natt, eller i morse, drömde jag att jag hade analsex med Katrin Zytomierska. Ett av våra experiment gick ut på att jag skulle bita i en fjärdedel av Bingo Rimérs dog-tag-halsband. Jag kunde inte penetreras eftersom jag hade diarré, men när Katrin fick orgasm gav hon ifrån sig de rejälaste brakarna man kan tänka sig. Alltså, om jag var lite orolig för min psykiska hälsa innan, är det ingenting att jämföra med den oron jag känner nu..
Here we go again
Familjen (halv-)tras finns återigen representerad på avdelning 50 G. Den här gången fick vi återigen bevis för att min fars hjärta inte riktigt håller. Det var bröllop, det var god mat och det var dans. Helt plötsligt får jag vittna den hemskaste bild mina näthinnor någonsin utsatts för. Med ett nej faller den bastanta kroppen ihop med ansiktet mot min mors barm. Chocken sitter som ett slag i magen, utan vare sig vett eller sans flyr jag och hamnar till slut på en stol i hörnet längst bort. Där låter jag mig tröstas av en mans okända hand på min rygg, samtidigt som jag hör hur de elektriska stötarna pumpar fadershjärtat i rätt fas. Guldmorsan får hantera allt från 112-samtal till att förklara läget för halva festen.
När ambulansen lämnar parkeringen, med en far som redan hunnit skämta om det hela, dröjer det lite innan festen drar igång igen. Med chockillamåendet i magen och ångestkrypande ben blev det helt plötsligt väldigt svårt att hålla takten. Det blev en orolig natts sömn.
GAAH
Jag börjar bli så helvetes jävla pisstrött på att bo under samma tak som mina föräldrar nu. Det har gått så långt att jag förbannar mig själv som promt måste flytta nu igen. Om jag inte skulle göra det kunde jag ju ha åkt hem (till Linköping) för länge sen. Som det är nu har jag ju inte ens ett hem (men två boenden).. Tack och lov börjar flytten så sakteliga närma sig i alla fall, det är bara en sådär 7284 problem som ska lösas. Sen kör vi! I can't wait..
Vidskeplig? Jag?
För andra gången i min släkts historia drabbas någon av mina närmaste av hjärtinfarkt under Fredag den 13. Den första skedde för 23 år sedan, idag var det min andra släktsidas tur. Tack och lov slutade det betydligt mildare denna gång. Vad tror ni, kommer jag få min en fredag den 13e maj?
Om framtiden.
Fyfan vad länge jag haft den här bloggen nu. Det känns näsan lite obehagligt. Vill jag verkligen kunna ta mig tillbaka fyra år i tiden? Eller att andra ska kunna ta sig tillbaka fyra år i min tid? Inte för att jag tror att det är speciellt många som bläddrar bland inläggen så speciellt ofta, men ändå. Kan jag stå för allt? Måste man stå för allt man tyckte/tänkte/gjorde som 17 åring när man hunnit bli 21? Frågorna är många, svaren desto färre. Men jag misstänker att jag tänker fortsätta skriva här ett tag till..
"Det blir inget bröllop"
Släkten är i chock, och ja vad säger man?
Vi har hittills inte kunnat få fram så mycket mer än "men gud"
Jag tror jag håller med den schyssta killen...
...
Pappa och jag tittar på TV.
Programmet är "Vem vet mest?"
Frågan lyder "Hur många timmar är det på tre dygn?"
Jag svarar snabbt som en blixt "Sjuttiotvå"
Pappa tittar mycket imponerat upp,
han berömmer mig för min snabba huvudräkning
Besvikelsen blir påtaglig när jag svarar att
"det är för att ett dagen efter-piller hjälper så långt efteråt"