Reseupplelse nr 29473. Eller nåt.
Jag har sagt det förrut, och det verkar som om jag kommer fortsätta få anledningar att säga det igen - att resa är ett äventyr även om det bara är till skolan man ska. I vanliga fall brukar jag åka mot skolan först vid elvatiden. Tidigas, på onsdagar åker jag klockan 13, och jag älskar det. Men just idag var jag tvungen att åka tidigt. Redan kvart i åtta bar jag mig iväg hemifrån, för att kunna ta bussen som gick ifrån samhället klockan 8. Så länge gick det bra, jag frös inte ens trots betydligt mindre kläder än jag hade till exempel förra veckan när jag frös som ett as. Bussen kom också i tid och allt var frid och fröjd, det skulle gå så bra att komma in till studentsmössprovningen (som var anledningen till den tidiga uppstigningen). Trodde jag ja. När bussen hade kört i ungefär en kvart (av totala 20 minuter) började den helt plötsligt sakta ner och stannade efter ett tag helt in. Framför bussen stod en rad billar/lastbilar och också den bussen som gick en halvtimme innan bussen jag satt på. Anledningen till detta? En lastbil. Men inte vilken lastbil som helst utan ett vält lastbil som låg rakt över vägen, med baken på ena sidan och fören på andra. Den täckte alltså hela körbanan. Där stod vi och försökte se om något hände. Ingen bärgningsbil var ännu på plats och i och med att den tidigare bussen också stod i kön visste vi att läget varit såhär i mer än en halvtimme. Tiden gick och det fanns ännu ingen möjlighet för mig att hinna med tåget som skulle ta mig i tid till mössprovningen, och jag blev jättestressad. Jag hade ju blivit tillsagd att man måste vara där för att över huvud taget ha en chans att få en mössa. I min fantasi förstördes hela min studentkväll och allt blev till kaos. Efter ett tag fick vi dock reda på mer om olyckan, eftersom det kom traffiknyheter på radion. Lastbilen hade legat där den låg i lite mer än 45 minuter, och det skulle minst ta ytterligare en timme för att få den av vägen. GAAARGHH. Då blev jag ännu mer frustrerad, jag stod inte ut med tanken på att sitta där på bussen i en hel timme. Då kom jag och några medresenärer på den geniala idén att vi ju faktiskt kunde gå till tågstationen, den var inte överdrivet långt bort (högst 4 kilometer). Vi skulle gott och väl hinna med nästa tåg och skulle därmed bara bli en timme sena. Då skulle jag också kunna prova/beställa studentmössor med nästa klass. Sagt och gjort så tog vi oss ut ur bussen och började gå i en behaglig takt. Det gick ganska bra och vi var väldigt glada att det inte var kallt ute. Dessutom hade vi gott om utrymme eftersom det inte kom några bilar alls på ena körfältet som vi därför gjorde till "vårat". Det tog oss 40 minuter att ta oss hela vägen från olycksplatsen till stationen och när vi väl var framme höll vi alla tummar och tår öfr att tåget inte skulle vara inställt. Det hade verkligen varit som toppen på isberget. Eller droppen som fick bägaren att rinna över. Hade tåget varit inställt är jag nästan säker på att jag åkt hem.. eller nej. jag hade GÅTT hem, i protest. Mot vad? Det har jag ingen aning om, men det är inte alltid så viktigt. Nu vet jag dock inte om jag bävar inför eller ser fram emot när nästa resa inte riktigt blir som planerat.. Men den som lever får väl se.
Om pratkvarnar.
Vissa människor förundrar mig. Även fast jag inte vill erkänna det, och med en skräckblandad förtjusning, kanske jag till och med beundrar dem. De där som bara pratar på, och det inte i några små mängder och korta stunder. Nej. snarare hela tiden och gärna hur länge som helst. Jag har på mindre än ett dygn varit i kontakt med två sådana (båda av manligt kön) och det är därför jag reflekterat över det. Det har verkligen varit helt sjukt. Visst har det hänt att jag kommit på att jag pratat överdrivet mycket, och då gärna om sånt som ingen annan är intresserad av. Men mestadels är jag nog den tysta (tråkiga) som liksom inte tillför, eller betyder, särskilt mycket för det sociala umgänget i t.ex. en grupp människor. Men de här två är liksom kända för att vara pratkvarnar, och ordentliga sådana - och ändå blir jag chockad. För mig är det nästintill oförståeligt att hålla på att babbla på och babbla på om i princip bara skit. Eller okej, det är inte alls bara skit men det blir liksom skit av att det är så himla mycket. Ena sekunden pratas det projektarbete och nyckelharpsspel till att gå över till övningsskörning och Lars Winnerbäck. Detta inom loppet av bara ett par minuter. För inte nog med att det är mycket, det går fort också - och det hoppas hit och dit hela tiden. Som sagt blir jag chockade, men visst är det intressant hur olika folk kan vara. Och det ska man ju låta dem vara också :)
För första gången kände jag mig vacker på riktigt.
Igår kände jag mig vacker. För första gången på mycket mycket länge, om jag någonsin gjort det, kände jag mig vacker. Jag gled omkring på stan och lyste av allt det vackra. Jag log åt varenda kotte jag mötte - och tro det eller ej men de verkade uppskatta det! Eventuellt var jag lycklig, det är så himla svårt att avgöra. Jag är inte hon som är den mest vana att känna en massa bra känslor, Onej - tvärtom. Just det har blivit extra tydligt för mig senaste veckan. Jag har nämligen bestämt mig för att skriva om min "psykologiska resa", alltså hur mitt psykiska mående har sett ut sedan ungefär åttonde klass när det hela började. Det är helt sjukt. Jag är så imponerad över mig själv att jag har Orkat med allt under alla dessa år, jag förstår inte att jag klarat mig ur det utan större men än vad jag har idag. Och det är inte lite heller. Hittils har jag skrivit om åttan och nian, det är tre sidor långt. Så nu har jag ettan och tvåan på gymnasiet kvar plus nuläget. Men det kommer nog ta ett tag. Det är så sjukt påfrestande för både kropp och själ att öppna upp sig totalt - även om det bara är för datorn än så länge - och sätta ord på sådant man blviit påverkad av/tänkt på under flera års tid. Så jag orkar inte mer än en liten bit i taget. Dessutom vill jag att texten ska bli så sanningsenlig som möjligt och eftersom jag (överraskande nog) hela tiden kommer på nya saker är det nog bara bra att det får ta tid. Får se vad jag ska göra med texten sen. Eventuellt lägger jag ut den här, bara för att liksom. Annars kan intressanter be om att få läsa den så kan jag överväga om han/hon ska få det. Jagmenar, det är ett Väldigt stort steg och jag vet inte om jag har kapacitet att genomföra än. Något jag med all säkerhet vet att jag inte är beredd på är att visa den för mina föräldrar. Det skulle nog bli chockartat för båda parter, och det känns lika bra att undvika det. Får väl se om de någonsin får läsa det. Eller någon annan i familjen för den delen. Det tvivlar jag på. Kanske ska fråga min psykolog om hon vill läsa den dock. För att det känns som om jag vill ta ett lite längre steg än bara ha texten på datorn.. Det får väl visa sig helt enkelt.. Den är ju inte klar än på ett tag ändå så :)
Jag har dessutom blivit klänningfierad. Jag har ingen aning om vad det är som hänt, men något konstigt är det. Senaste veckan har jag köpt 3 (TRE!!!) klänningar. Och planerar att köpa en fjärde i morgon. Hahah.. Jag som alltid hatat klänningar, och nu är jag helt.. Kär. Vilket genialt plagg det är.. Och så skönt!! I alla fall om man har strumpbyxor eller leggings under. Nu har jag ju också införskaffat mig en vinterkappa, så att jag kan bära klänningar även i vinter. Tjoho!
Hösttrams
Jag hatar, hatar, hatar, HATAR verkligen att jag inte har disciplin nog att skriva dagboksanteckningar / blogginlägg. Jag kom på idag att jag vill inget annat än att om 30 år kunna läsa någonstans om hur jag tänkte och var nu, för det kommer jag aldrig komma ihåg utan att skriva ner det. Samtidigt är det kanske något jag kommer bäva för, att ta mig tillbaka - om jag nu kommer härifrån. Men ändå. Jag vet inte hur många gånger jag har försökt med att skriva olika sorters dagböcker. Det har aldrig lyckats mer än i några veckor. Jag vet inte vad jag gör för fel. Kanske har jag för innehållslöst liv eller så lägger jag ner för mycket energi på att få det rätt och riktigt. Dessutom har jag mer fokuserat på händelser istället för tankar. Fastän det är tankarna jag kom på idag att jag är intresserad av. Jag kommer liksom inte vara samma Sara om 10 år. Inte om 5 år heller och kanske inte ens om 1 år. Hur ska jag då kunna minnas/veta vem jag var? Jag kommer kanske inte komma ihåg att jag spottade på svenskheten när jag såg en stackars uteliggare (eller något som såg ut som en sån i mina ögon) på marken vid stationen i Uppsala och INGEN gick hjälpte honom. Alla såg, alla visste att han behövde all hjälp i världen. Och alla gick förbi. Jag också, och jag får så ont i hjärtat. Jag ville egentligen inget annat än stanna och hjälpa upp honom på fötter åtminstone, eller iaf så att han såg något ut för världen. Men det var som om jag sveptes med av, jag vet inte vad, och så var jag förbi. Kommer jag komma ihåg det om 5 år när jag sitter med 70.000 ord att läsa i någon tråkig kurslitteratur? Eller när jag har fetaste tentan att skriva. Eller roligaste jobbet att gå till? Kommer jag över huvud taget bry mig? Jag vet inte. Men just nu idag känner jag i alla fall att jag önskar att jag på något sätt skulle kunna dokumentera mig själv. Mina tankar och känslor över stort och smått. Som idag när jag blev alldeles uppfylld av hur vackert det var, och jag nästan körde i diket för att jag inte kunde sluta titta i backspegeln på höstskönheten. Jag är alldeles för bra för att vara bortglömd om 10 år.