Majonnäsburken och två koppar kaffe.
När saker och ting i ditt liv nästan har blivit för mycket för dig att hantera, när dygnets 24 timmar inte känns nog, kom ihåg majonnäsburken och två koppar kaffe:
En professor stod inför sina filosofistudenter med några föremål på bordet framför sig. När lektionen började lyfte han under tystnad upp en mycket stor och tom majonnäsburk av glas och började fylla den upp till kanten med golfbollar, Han frågade sen sina studenter om burken var full.
Studenterna samtyckte till att den var det.
Då lyfte professorn upp en ask med småsten och hällde dem i burken. Han skakade den lätt, så småstenarna rullade ner i tomrummen mellan golfbollarna.
Återigen frågade han studenterna om burken var full. De höll med om att den var det.
Därefter lyfte professorn upp en burk med sand och hällde sanden i burken, naturligtvis fyllde sanden upp resten av tomrummen.
Han frågade ännu en gång om burken var full. Studenterna svarade med ett enhälligt "ja". Då lyfte professorn fram två koppar kaffe som stått under bordet och hällde hela deras innehåll i burken, vilket effektivt fyllde upp återstående tomrum som kunde finnas kvar mellan sandkornen.
Studenterna skrattade.
"Nu", sa professorn medan skratten klingade ut, "vill jag påminnas om att den här burken representerar era liv, Golfbollarna representerar de viktiga sakerna. Familj, barn, hälsa och annat som ligger passionerat i ert hjärta. Sådant som om allt annat gick förlorat och bara dessa återstod ändå skulle fylla och berika ert liv.
Småstenarna representerar det andra sakerna som betyder något, som ett hem, jobb och bil. Sanden representerar allt annat små sakerna.
"om ni lägger sanden i burken först", fortsatte professorn "går det inte att få plats med golfbollarna eller småsten. Samma sak är det med livet. Om du lägger ner all tid och energi på småsakerna finns det inte plats för det som är viktigt för dig.
Så... var uppmärksam på det som är oumbärligt för din lycka och förnöjsamhet. Umgås med dina barn, Ta med din partner ut på middag, Ägna en omgång till allt det som gör dig passionerad. Tids nog kan du städa huset och annat som är mindre viktigt. Ta hand om "golfbollarna" för sakerna som verkligen betyder något. Återställ det som är viktigast i ditt liv. Resten är bara sand."
En av studenterna räckte upp sin hand och frågade vad kaffet representerar.
Professorn log. "Jag är glad att du frågar. Kaffet finns med för att visa er: att hur fullt och pressat ert liv än känns, så finns det alltid plats för en fika med en vän."
"I cuddled with a condom because im sexy as hell"
Test - vilken blir din mening?
Välj månaden (numret) du är född i:
1 - I ate
2 - I needed
3 - I ran naked with
4 - I shot
5 - I cuddled with
6 - I smoked with
7 - I banged
8 - I ran shirtless with
9 - I stabbed
10 - I killed
11 - I slept with
12 - I killed
Välj datumet du är född på
01 - the trojan man
02 - a dog
03 - a jew
04 - Paris Hilton
05 - a toothbrush
06 - a homo
07 - Barny the dinosaur
08 - a prostitute
09 - a pornstar
10 - a bag of weed
11 - the kool-aid-man
12 - Santa Claus
13 - a condom
14 - a whorè
15 - an orange
16 - a stripper
17 - a bisexual
18 - a horse
19 - my boyfriend
20 - a crackhead
21 - a homeless guy
22 - my lover
23 - my crush
24 - a easter egg
25 - a jar of honey
26 - a hottie
27 - a bowl of cereal
28 - a french fry
29 - your dealer
30 - a glass of milk
31 - Your grandma
Välj färgen på tröjan/plagget du har på dig
White - Because thats how i roll
Black - because im sexy as hell
Pink - Because the lil people told me to
Red - because I have AMAZING boobs
Blue - because I'm a pimp and your jealous
Polka Dots - because I hate my life
Purple - because I'm gày
Gray - because I love marijuana
Other - because I have double D's
Green - because I'm good in bed
Orange - because I smoke crack
Turqoise - because I have a noodle in my nose
Brown - because i had to
Shirtless - because I've got abs
Välj månaden (numret) du är född i:
1 - I ate
2 - I needed
3 - I ran naked with
4 - I shot
5 - I cuddled with
6 - I smoked with
7 - I banged
8 - I ran shirtless with
9 - I stabbed
10 - I killed
11 - I slept with
12 - I killed
Välj datumet du är född på
01 - the trojan man
02 - a dog
03 - a jew
04 - Paris Hilton
05 - a toothbrush
06 - a homo
07 - Barny the dinosaur
08 - a prostitute
09 - a pornstar
10 - a bag of weed
11 - the kool-aid-man
12 - Santa Claus
13 - a condom
14 - a whorè
15 - an orange
16 - a stripper
17 - a bisexual
18 - a horse
19 - my boyfriend
20 - a crackhead
21 - a homeless guy
22 - my lover
23 - my crush
24 - a easter egg
25 - a jar of honey
26 - a hottie
27 - a bowl of cereal
28 - a french fry
29 - your dealer
30 - a glass of milk
31 - Your grandma
Välj färgen på tröjan/plagget du har på dig
White - Because thats how i roll
Black - because im sexy as hell
Pink - Because the lil people told me to
Red - because I have AMAZING boobs
Blue - because I'm a pimp and your jealous
Polka Dots - because I hate my life
Purple - because I'm gày
Gray - because I love marijuana
Other - because I have double D's
Green - because I'm good in bed
Orange - because I smoke crack
Turqoise - because I have a noodle in my nose
Brown - because i had to
Shirtless - because I've got abs
Såhär i betygstider...
Så var det dags för mig att återuppta skyllandet på min barndom, eller uppväxt eller vad man nu kan kalla det. I och för sig är jag väl lite mitt i den fortfarande. Men i det här fallet blundar vi för det och tänker oss grundskoleåren som barndomen, okej? Jag menar, med tanke på att jag helt blundar för den grammatiska regeln om att en korrekt svensk mening inte kan inledas av ett "men" borde det inte vara särskilt svårt. Det är bara fantasin (eller himlen om man hellre vill det) som sätter gränser.
Vad jag tänkte skylla på uppväxten den här gången är min betygshets. Jag tänker inte ta upp Hur jag kopplar den till barndomen, dels för att jag inte alls är någon psykolog så säkert har helfel i mina tankebanor, men också för att det är såntdär jag stängt in i mig själv och det skulle göra sjukt ont att försöka släppa ut det. Men i alla fall. Det handlar om betygshets, något jag har ett extremt fall av. Jag blir verkligen helt sjuk såhär i betygstider. Jag förväntar mig i princip IG men blir sjukt besviken över annat än MVG. VG är väl okej så länge jag slipper få reda på att någon annan har MVG, då är jag helt plötsligt sämst i världen och knappt värt att leva. Visst är det sjukt? Jag skäms så otroligt mycket för det, och försöker göra så mycket som jag kan för att klasskamrater (som är de som skulle kunna bli drabbade på något sätt) inte ska märka det. Vad vet jag om de gör det eller inte, men jag fick i alla fall reda på av en av de närmre att hon märkte det. Fast hon vet antagligen inte hur extremt det är. Pinsamt som sagt, men jag vet inte vad jag ska göra åt det. Det har funnits där så länge betyg och/eller omdömen har funnits och jag har betett mig på ungefär samma sätt. Skillnaden var väl att det var Ännu värre under högstadiet. Minns speciellt en gång när jag skulle få tillbaka ett matteprov (ja, det gäller provresultat och uppsatsomdömen också...) någon gång i nian. Då fick jag sådan ångest så jag inte visste var jag skulle ta vägen och fick snabbt som attan ta mig till ett ställe att vara ensam på för att lugna ner mig. Något sånt har inte hänt på länge nu, men det känns ändå illa. Ibland önskar jag nästan att jag kunde få uppleva ett skolår som en som måste kämpa armarna av sig för varenda G, och med rätta verkligen vara glad över betygen som kom sen. Jag behöver ju uppenbarligen lite perspektiv på saker och ting.. Fast bäst vore nog ändå om hela den här jämföra-sig-med-andra grejen kunde upphöra helt. Varför kan inte alla låta bli att fråga alla om provresultat och så vidare? Jag kan inte med mig själv när jag slänger ut mig att jag minsann fick MVG i filosofi (som är det senaste exemplet). Varför håller jag inte bara käften? Kommer ihåg att jag minsann försökte, i första ring tror jag att det var, säga att jag inte sysslade med sånt och alltså varken avslöjade min resultat, eller ville höra andras. Men ja. Det höll uppenbarligen inte i sig så länge, så nu är jag här igen. I och för sig verkar jag inte ensam eftersom det finns en klasskamrat som tydligt visar att han bryr sig. Varje gång ett prov har återlämnats, eller ett betyg har avslöjats är han genast där och ska höra "Vad fick du?" eller den något mer diskreta "Hur gick det för dig?". Och han gör inte heller det till en hemlighet att han frågar för att veta om någon har bättre än honom. Besvikelsen riktigt lyser om han får nys om någon som hade lite fler poäng. Nåja. Det kanske är ett problem jag kommer ta tag i till nästa år.
Idag var det också dags för annat som nog både en och annan varit rätt mycket nervös för: Den muntliga delen av det nationella provet i svenska. Som tur var har jag redan mitt avklarat (gjorde ett halvdant försök att presentera MoMA på ett vettigt sätt när vi var i Äpplet) men det var mycket trevligt att få ta del av andras redovisningar. Vilka talanger man har i klassen! Och modiga talanger som öppnar sig helt och fullt om sådant jag själv skulle vara mer än tyst om. Intressant att se hur olika vi tänker i klassen också, om vad modern är och sådär. Mest intressant var om den moderna människan som köpgalen idiot som försummar naturen (typ). Och min egen redovisning ska det faktiskt bli kul att höra vad betyget blir, om jag för en gångs skull kan vara nöjd med rätta. Annars brukar jag bara bli besviken när jag är nöjd. Sån är jag..
Vad jag tänkte skylla på uppväxten den här gången är min betygshets. Jag tänker inte ta upp Hur jag kopplar den till barndomen, dels för att jag inte alls är någon psykolog så säkert har helfel i mina tankebanor, men också för att det är såntdär jag stängt in i mig själv och det skulle göra sjukt ont att försöka släppa ut det. Men i alla fall. Det handlar om betygshets, något jag har ett extremt fall av. Jag blir verkligen helt sjuk såhär i betygstider. Jag förväntar mig i princip IG men blir sjukt besviken över annat än MVG. VG är väl okej så länge jag slipper få reda på att någon annan har MVG, då är jag helt plötsligt sämst i världen och knappt värt att leva. Visst är det sjukt? Jag skäms så otroligt mycket för det, och försöker göra så mycket som jag kan för att klasskamrater (som är de som skulle kunna bli drabbade på något sätt) inte ska märka det. Vad vet jag om de gör det eller inte, men jag fick i alla fall reda på av en av de närmre att hon märkte det. Fast hon vet antagligen inte hur extremt det är. Pinsamt som sagt, men jag vet inte vad jag ska göra åt det. Det har funnits där så länge betyg och/eller omdömen har funnits och jag har betett mig på ungefär samma sätt. Skillnaden var väl att det var Ännu värre under högstadiet. Minns speciellt en gång när jag skulle få tillbaka ett matteprov (ja, det gäller provresultat och uppsatsomdömen också...) någon gång i nian. Då fick jag sådan ångest så jag inte visste var jag skulle ta vägen och fick snabbt som attan ta mig till ett ställe att vara ensam på för att lugna ner mig. Något sånt har inte hänt på länge nu, men det känns ändå illa. Ibland önskar jag nästan att jag kunde få uppleva ett skolår som en som måste kämpa armarna av sig för varenda G, och med rätta verkligen vara glad över betygen som kom sen. Jag behöver ju uppenbarligen lite perspektiv på saker och ting.. Fast bäst vore nog ändå om hela den här jämföra-sig-med-andra grejen kunde upphöra helt. Varför kan inte alla låta bli att fråga alla om provresultat och så vidare? Jag kan inte med mig själv när jag slänger ut mig att jag minsann fick MVG i filosofi (som är det senaste exemplet). Varför håller jag inte bara käften? Kommer ihåg att jag minsann försökte, i första ring tror jag att det var, säga att jag inte sysslade med sånt och alltså varken avslöjade min resultat, eller ville höra andras. Men ja. Det höll uppenbarligen inte i sig så länge, så nu är jag här igen. I och för sig verkar jag inte ensam eftersom det finns en klasskamrat som tydligt visar att han bryr sig. Varje gång ett prov har återlämnats, eller ett betyg har avslöjats är han genast där och ska höra "Vad fick du?" eller den något mer diskreta "Hur gick det för dig?". Och han gör inte heller det till en hemlighet att han frågar för att veta om någon har bättre än honom. Besvikelsen riktigt lyser om han får nys om någon som hade lite fler poäng. Nåja. Det kanske är ett problem jag kommer ta tag i till nästa år.
Idag var det också dags för annat som nog både en och annan varit rätt mycket nervös för: Den muntliga delen av det nationella provet i svenska. Som tur var har jag redan mitt avklarat (gjorde ett halvdant försök att presentera MoMA på ett vettigt sätt när vi var i Äpplet) men det var mycket trevligt att få ta del av andras redovisningar. Vilka talanger man har i klassen! Och modiga talanger som öppnar sig helt och fullt om sådant jag själv skulle vara mer än tyst om. Intressant att se hur olika vi tänker i klassen också, om vad modern är och sådär. Mest intressant var om den moderna människan som köpgalen idiot som försummar naturen (typ). Och min egen redovisning ska det faktiskt bli kul att höra vad betyget blir, om jag för en gångs skull kan vara nöjd med rätta. Annars brukar jag bara bli besviken när jag är nöjd. Sån är jag..
Sjukling?
Sitter här med igentäppt näsa, ett huvud som känns som enn uppblåst ballong och stressad som en ekorre i hjul (jag älskar konstiga jämförelser ja).
Feberfrossa och konstig känsla i käften efter tandläkarbesök är inte heller något som får mig att njuta
så det verkar inte bättre än att man får ta nästa buss hem, skriva klart engelskauppsatsen och hoppas på det bästa.
Värme
Feberfrossa och konstig känsla i käften efter tandläkarbesök är inte heller något som får mig att njuta
så det verkar inte bättre än att man får ta nästa buss hem, skriva klart engelskauppsatsen och hoppas på det bästa.
Värme
Betygskris
Hahahahahahahaha.
Jag, tjockisen som på högstadiet skolkade till mig ett oförtjänt betyg i idrott, får MVG i Idrott & Hälsa A.
Wonderful!!
Jag, tjockisen som på högstadiet skolkade till mig ett oförtjänt betyg i idrott, får MVG i Idrott & Hälsa A.
Wonderful!!
Grubbelsmurfen
14 dagar kvar
IDAG är ännu en dag proppfylld av grubblerier och nu var det tänkt att det skulle komma en redogörelse för hur grubblerierna sett ut. Men ja.. min uttrycksgen tycks fortfarande vara försvunnen så om jag vore läsare skulle jag inte alls förvänta mig det bästa. Nåväl, förrutom alla positiva saker jag fick med mig hem i bagaget (både litterärt och bokstavligt talat) från Det Stora Äpplet har jag fortfarande vissa men därifrån. Och då menar jag inte mitt köttsår till brännskada jag har på vänstra foten efter en jävla plattång. Jag menar irritationer på klasskamrater. Ja, jag skäms över det här , men försvarar det som naturligt. Den gångna veckan med det intensiva umgänget med klasskamrater som man annars bara brukar titta på (Ja, det är den relationen vi har i vår klass) 7,5 timmar om dygnet blev för mycket. Jag upptäckte sidor hos annars fullständigt vettiga och bra människor som jag nu inte kan låta bli att tänka på, tyvärr. Tyvärr är jag nog också rätt överdålig på att dölja mitt missnöje över den här egenskapen hos den här personen och det har redan lett till missförstånd och annat otrevligt. Jag tycker ju liksom om den här personen, och trivs jättebra med den men.. Resan bar med sig otyg som sagt. Och jag märkte klart och tydligt vilka man var van att umgås med och alltså kände till alla små egenheter. Det underlättade att det fanns några såna där också kan man säga :)
Men nog om det och över till lite annat gnäll istället.
Egentligen skulle jag vilja gnälla över den svenska psykvården, men eftersom jag fortfarande inte är helt 100 på att jag verkligen verkligen har belägg för det vet jag inte om jag vågar. Jagmenar, även fast jag satt och spydde ut en massa om hur jag hatade mitt liv och att jag önskade det ur mig var jag inget akutfall då, och lär således inte vara det nu heller. Sen att 2,5 månader är överdrivet mycket längre än den två till tre veckorna förvarnade väntetiden får man ju säga vad man vill om. Jag har som sagt inget som helst förtroende för den där mannen, min "psykolog", och får nästan ont i magen av att tänka på det, men vad gör man? Det verkar ju inte bättre än att jag ska behöva springa in där med givärspipan i mun där för att få någon som helst hjälp, och eftersom jag (förhoppningsvis förståeligt) inte är ett dugg sugen på att göra det får jag väl bita ihop ett tag till. Jag blir så less bara när annat folk ska behöva lida för att jag lider av att jag tidigare lidit ännu mer, och mest är jag väl rädd för att folk ska lessna på mig tillbaka. Det funkar liksom inte att vara sur, grinig och förjävligt som värsta pubbeungen och skylla allt på det förflutna så är allt förlåtet. Det är liksom inget man vill, eller för den delen kan, köra med varje gång inte smilbanden är spända. Men jag säger som han som sket i vasken: Det löser sig.
Hade ett intressant samtal med mor min i går föresten, och samtalet var syskonen i familjen. Det startade med att jag berättade att min nuvarande svenskalärarinna träffat på min före detta engelskalärarinna och att de hade ungefär samma, positiva (åh herregud, hur gick det till) uppfattning om mig och att jag och min syster tydligen var lika...positiva. Det höll ju mor med om förståss (kunde hon annat? det är ju hon som klämt fram oss) och så kom vi in på hur lika vi syskon faktiskt är. Kanske inte rent utseendemässigt (fast det är väl inte jag rätt person att säga) men personlighetsmässigt är vi trotts våra olikheter (en pengagalen ekonom, en riktig slacker, en punkig sångare och så jag) faktiskt lika. Det finns liksom något där, som alla har. Min mor höll med, men efter ytterligare samtal kom det fram att hon tänkte på helt andra saker än jag. Medan jag tänkte på den här sidan hos oss, den bestämde som är hur tydlig som helst att den kommer från pappa, tänkte hon på att vi alltid är så bra på det vi gör. Dock sa hon att en av bröderna var lite avvikande eftersom han aldrig visade, han har alltid slutat på allt han varit bra på (och skolan har han inte brytt sig om). Intressant värre.
Men nä.. nu tänkte jag få arslet ur vagnen och plugga lite istället.
VÄRME!
IDAG är ännu en dag proppfylld av grubblerier och nu var det tänkt att det skulle komma en redogörelse för hur grubblerierna sett ut. Men ja.. min uttrycksgen tycks fortfarande vara försvunnen så om jag vore läsare skulle jag inte alls förvänta mig det bästa. Nåväl, förrutom alla positiva saker jag fick med mig hem i bagaget (både litterärt och bokstavligt talat) från Det Stora Äpplet har jag fortfarande vissa men därifrån. Och då menar jag inte mitt köttsår till brännskada jag har på vänstra foten efter en jävla plattång. Jag menar irritationer på klasskamrater. Ja, jag skäms över det här , men försvarar det som naturligt. Den gångna veckan med det intensiva umgänget med klasskamrater som man annars bara brukar titta på (Ja, det är den relationen vi har i vår klass) 7,5 timmar om dygnet blev för mycket. Jag upptäckte sidor hos annars fullständigt vettiga och bra människor som jag nu inte kan låta bli att tänka på, tyvärr. Tyvärr är jag nog också rätt överdålig på att dölja mitt missnöje över den här egenskapen hos den här personen och det har redan lett till missförstånd och annat otrevligt. Jag tycker ju liksom om den här personen, och trivs jättebra med den men.. Resan bar med sig otyg som sagt. Och jag märkte klart och tydligt vilka man var van att umgås med och alltså kände till alla små egenheter. Det underlättade att det fanns några såna där också kan man säga :)
Men nog om det och över till lite annat gnäll istället.
Egentligen skulle jag vilja gnälla över den svenska psykvården, men eftersom jag fortfarande inte är helt 100 på att jag verkligen verkligen har belägg för det vet jag inte om jag vågar. Jagmenar, även fast jag satt och spydde ut en massa om hur jag hatade mitt liv och att jag önskade det ur mig var jag inget akutfall då, och lär således inte vara det nu heller. Sen att 2,5 månader är överdrivet mycket längre än den två till tre veckorna förvarnade väntetiden får man ju säga vad man vill om. Jag har som sagt inget som helst förtroende för den där mannen, min "psykolog", och får nästan ont i magen av att tänka på det, men vad gör man? Det verkar ju inte bättre än att jag ska behöva springa in där med givärspipan i mun där för att få någon som helst hjälp, och eftersom jag (förhoppningsvis förståeligt) inte är ett dugg sugen på att göra det får jag väl bita ihop ett tag till. Jag blir så less bara när annat folk ska behöva lida för att jag lider av att jag tidigare lidit ännu mer, och mest är jag väl rädd för att folk ska lessna på mig tillbaka. Det funkar liksom inte att vara sur, grinig och förjävligt som värsta pubbeungen och skylla allt på det förflutna så är allt förlåtet. Det är liksom inget man vill, eller för den delen kan, köra med varje gång inte smilbanden är spända. Men jag säger som han som sket i vasken: Det löser sig.
Hade ett intressant samtal med mor min i går föresten, och samtalet var syskonen i familjen. Det startade med att jag berättade att min nuvarande svenskalärarinna träffat på min före detta engelskalärarinna och att de hade ungefär samma, positiva (åh herregud, hur gick det till) uppfattning om mig och att jag och min syster tydligen var lika...positiva. Det höll ju mor med om förståss (kunde hon annat? det är ju hon som klämt fram oss) och så kom vi in på hur lika vi syskon faktiskt är. Kanske inte rent utseendemässigt (fast det är väl inte jag rätt person att säga) men personlighetsmässigt är vi trotts våra olikheter (en pengagalen ekonom, en riktig slacker, en punkig sångare och så jag) faktiskt lika. Det finns liksom något där, som alla har. Min mor höll med, men efter ytterligare samtal kom det fram att hon tänkte på helt andra saker än jag. Medan jag tänkte på den här sidan hos oss, den bestämde som är hur tydlig som helst att den kommer från pappa, tänkte hon på att vi alltid är så bra på det vi gör. Dock sa hon att en av bröderna var lite avvikande eftersom han aldrig visade, han har alltid slutat på allt han varit bra på (och skolan har han inte brytt sig om). Intressant värre.
Men nä.. nu tänkte jag få arslet ur vagnen och plugga lite istället.
VÄRME!
Fy
Blir fruktansvärt äcklad när några tjejer i ettan sitter och skrattar (och ler nöjt) när de pratar om en bok som handlar om en tjej som blivit våldtagen något grymt av sina killkompisar och därpå fått ett extremt horrykte i hela hemorten. Får lust att gå fram och slå ner dem eller nåt. Fy.
Live from New york
Sitter har efter en hard tag i det stora applet,
saknar en del folk hemifran men sa soligt som det ar kan jag inte klaga..
har blivit massa fraknig..
O klantig som jag ar glomde jag ladda pa mobilen innan jag akte, sa jag maste ta in pa netcafe for att fa tag pa nan hemifran.. typiskt.
naja, jag lever och har det bra iaf.
VARME!!!!!!!
saknar en del folk hemifran men sa soligt som det ar kan jag inte klaga..
har blivit massa fraknig..
O klantig som jag ar glomde jag ladda pa mobilen innan jag akte, sa jag maste ta in pa netcafe for att fa tag pa nan hemifran.. typiskt.
naja, jag lever och har det bra iaf.
VARME!!!!!!!
Låt det vara ett maj-skämt!
http://expressen.se/nyheter/1.661108
Alltså.. det här är ju helt sjukt. Jag som trodde den religiösa sektgränsen hade gått någonstans efter livets ord eller någon annan trevlig samling med galna människor. Men tji fick jag uppenbarligen.. och rätt mycket tji dessutom.
Men vad kan man vänta sig av amerikanarna? Hah. Rent fördomsmässigt var det ju inte förvånande - men ändå.
En sekt som hatar Svenskar. Liksom.. Why?!
Eller ja, det står ju att det är för att vi höll rättegång mot Åke Green som uttalat sig mot homosexuella (kallat dem cansersvulster var det va). Och homosexualitet är tydligen också något värt att hata? Åter igen: WHY?!?!
Det är nu jag hoppas att det är någon som tagit fel på 1:a April och 2:a Maj.
Alltså.. det här är ju helt sjukt. Jag som trodde den religiösa sektgränsen hade gått någonstans efter livets ord eller någon annan trevlig samling med galna människor. Men tji fick jag uppenbarligen.. och rätt mycket tji dessutom.
Men vad kan man vänta sig av amerikanarna? Hah. Rent fördomsmässigt var det ju inte förvånande - men ändå.
En sekt som hatar Svenskar. Liksom.. Why?!
Eller ja, det står ju att det är för att vi höll rättegång mot Åke Green som uttalat sig mot homosexuella (kallat dem cansersvulster var det va). Och homosexualitet är tydligen också något värt att hata? Åter igen: WHY?!?!
Det är nu jag hoppas att det är någon som tagit fel på 1:a April och 2:a Maj.
"Hjälplös som en skalbagge"
Idag är väl ungefär allt ungefär så dåligt som det kan bli. Jag har återigen lyckats göra ett ofrivilligt djupdyk ner i dyngan som kallas ångest. Eller nåt. Vad vet jag, jag kan ingenting som rätta benämningar på psykiska åkommor hit och dit. Men nu bestämmer jag att det är ångest och då är det det. Jag simmar alltså runt här nere, eller där uppe kanske? Hög ångest? Låg ångest? Vad är skillnad och vem bestämmer vad som är rätt? I alla fall, jag simmar runt och tjippar (?) efter andan. Känner mig lite som en kvicksandspöl samtidigt. Mmmh, vilka schyssta metaforer det blev helt plötsligt. Men i allafall, igen, jag simmar omkring här och vet inte var jag ska ta vägen. Just nu är min huvudsysselsättning att komma på så många dåliga saker med mig och mitt liv som möjligt. Allt för att... ja, varför då egentligen? Jag gör det ju inte direkt lättare för mig. Men jag skyller på tidigare skeden av mitt liv, och att jag har en massa men därifrån. För det blir ju mycket bättre av det (eller inte). Det verkar ju ändå inte som om jag kan lyckas ta mig själv i kragen (idag heller) och förmå mig själv att göra något vettigt. Så varför inte smutsa ner en redan skitig tröja. Ohyes, en metafor igen och JA det skulle vara jag som var tröjan och smutsen skulle vara... Ja. Smuts helt enkelt. Just nu lever vilda diskussioner (med mig själv) i mitt huvud om varför i helvete jag Alltid ska förstöra allt, hur jag kan vara så dum och göra sånt som jag får tidigare nämna tankar av.
Och Jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa,
nu bryter jag kanske egentligen ihop snart (kan inte bestämma mig för om det är nu eller snart. därav den uppknullade meningsbyggnaden).
Kanske är det nu jag ska rusa ner för trappen, gråtandes och slita mig själv i huden för att få folk att se?
Detta för att sedan bli ett melankoliskt paket med någon snygg diagnos som får folk att tycka synd om mig, och kanske, med en fet jävla betoning på kanske, få någon slags hjälp av något slags proffs som har någon slags utbildning för att bota människor av mitt slag.
Eller, så biter jag ihop och fortsätter på samma "Ler hon ibland kan hon inte må Så dåligt" stig som alla andra jävla idioter.
Och JOTACK, JAG MÅR GANSKA BRA.
TACKAR SOM FRÅGAR!!!!!!!!!!!
Och Jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa,
nu bryter jag kanske egentligen ihop snart (kan inte bestämma mig för om det är nu eller snart. därav den uppknullade meningsbyggnaden).
Kanske är det nu jag ska rusa ner för trappen, gråtandes och slita mig själv i huden för att få folk att se?
Detta för att sedan bli ett melankoliskt paket med någon snygg diagnos som får folk att tycka synd om mig, och kanske, med en fet jävla betoning på kanske, få någon slags hjälp av något slags proffs som har någon slags utbildning för att bota människor av mitt slag.
Eller, så biter jag ihop och fortsätter på samma "Ler hon ibland kan hon inte må Så dåligt" stig som alla andra jävla idioter.
Och JOTACK, JAG MÅR GANSKA BRA.
TACKAR SOM FRÅGAR!!!!!!!!!!!
Bloggsjuk
Jag har drabbats av bloggsjukan. Jag har ungefär hurmångaämnensomhelst att skriva om, och det är X antal gånger jag tänkt "ååh, det där måste jag skriva om i ett blogg inlägg" och nästan börjat författat det i huvudet. Sen när det väl kommer till kritan, eller tangentbordet, blir det bara blä och det slutar med att jag loggar ut härifrån utan ett nytt publicerat blogginlägg. Det är lite synd. För jag hade gärna skrivit en halv roman om hur jag betedde mig när jag fick en komplimang av en okänd tjej på stan, när jag höll på att köra på en and på väg till skolan, hur oangeläget det kändes att behöva höra ett du-har-knullat-en-annan gräl på upptåget mellan en gråtfärdig tjej och en kille som lovade att han älskade henne och allt annat jag funderat på att skriva. Men, nu blev det helt enkelt inte så. Så jag försöker tvinga mig själv att skriva om hur jag inte skriver istället. Har dessutom en liten aning om att det är all stress (nej, jag ska inte gnälla mer om det nu..) som tar bort all inspiration - för kollar man på mina arbeten ser de ungefär likadana ut. De ser iofs inte mycket ut alls eftersom jag knappt gör dem.. Men det som ser ut ser förjävligt ut. Hänger ni med?
och INGENTING blir bättre av en hjärtsjuk pappa som helt plötsligt på Lördagskvällen bara faller ihop. Utan att dö iofs, men han föll fortfarande ihop. Blä.
och INGENTING blir bättre av en hjärtsjuk pappa som helt plötsligt på Lördagskvällen bara faller ihop. Utan att dö iofs, men han föll fortfarande ihop. Blä.