Dorotean

BLäääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääää
ääääääääääääääääääääääääää
ääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääää
äääääääääääääääääääääääää
äääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääää
äääääääääääääääääääääää
ääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääää
ääääääääääääääääääääääää
ääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääää
ääääääääääääääääääääääää

äääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääää
äääääääääääääää
ääääääääääääääääää
ääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääää
äääääääääääääääääääääääääääää
ääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääää
ääääääääääääääääääääääääää
äääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääää
äääääääääääääääääääääääää
ääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääää
äääääääääääääääääääääääääääääää
äääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääää
ääääääääääää
ääääääääääääääääääääää

ääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääää
ääääääääääääääääää
äääääääääääää
äääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääää
äääääääääääääääääääää
ääääääääääääää
ääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääää
ääääääääääääääääääääääää
ääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääää
ääääääääääääääääää
äääääääää
ääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääää
ääääääääääääääääääääääääääää
äääääääääääääää
äääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääää
ääääääääääääääääääää
äääääääää
äääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääää
ääääääääääääääääääääääääää
ääääääääää
ääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääää
ääääääääääääää
ääääääääääää
äääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääää
äääääääääääääääääääää
ääääääääääää
ääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääää
ääääääääääääääää
äääääääää
äääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääää
ääääääääääääääääääää
ääääääääää
ääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääää
äääääääääääääääääääää
ää
äääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääää
ääääääääääääää
ääääääääää
ääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääää
äääääääääääääääääääääääääää
äääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääää
ääääääääääääääääääääääääää
äää
äääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääää
ääääääääääääääääääääää
äääääääääääääääääää
ääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääää
ääääääääääääääääääääääääääääää
äääääääää
äääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääää
ääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääää
äääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääää
ääääääääääääääääääääääääääääääääää

just det.

By the way, vad är det roliga i att naturen gjorde kvinnan som kåtast under menstruationen? Liksom, då är det ju redan sent om man vill reproducera (vilket tyvärr är huvudanledningen med sex oavsett hur mkt hormoner man knaprar eller gummilager man använder), det blir omöjligt några barn under mensen. Dessutom är det många som tycker allt blir lite ofärscht med inblandning av slemhinnor från livmodern så man kan ju inte utnyttja kåtheten så heller. Jättekul skämt naturen, verkligen.

I och för sig är det snäppet värre vid ägglossning. Inte kåtheten kanske, men alla småbarn blir helt plötsligt jättesöta och man dagdrömmer gärna om att klämma ut ett par egna. Man känner sig inte alls som en ko eller nåt så, som vet exakt när de kan betäckas. Haha. Trevligt såntdär.

Det har varit tvära kast mellan känslorna idag. Känsloläget i skolan var väl ungefär detsamma, stressad men inte sådär dödande mycket så att det bara bli pannkaka av hela livet. Det var en helt okej skoldag, men sen kom karusellen igång. Som ni kanske vet finns det en kille som jobbar på en svensk butikskedja (eller vad man ska kalla det) som jag har spanat in ett tag. Eller snare ett ganska långt tag, men ändå. I alla fall, han har nyligen bytt butik inom butikskedjan, vilket gör det mycket lättare för mig att få vila ögonen på honom. Eller för den delen få byta ett par ord. Och det var precis vad jag gjorde idag. Jag hade några minuter över tills mitt tåg skulle gå, och vännen skulle unna sig lite sött efter provet vi just skrivit så in tågade vi. Woho! Han jobbade idag. Trevligt tänkte jag och försökte ställa mig där jag kunde spana lite diskret. Vet inte hur bra det gick egentligen, men ändå. Så hade vännen bestämt sig och det var dags att betala. Vi ställde oss i kön (och jag kollade in utsikten lite till) och så erbjöd vännen att jag kunde få handla åt henne, så att jag liksom kunde komma lite närmare. Visst tänkte jag, inte mig emot. Jag tog pengarna och hjärtat dunkade som det alltid gör. Jag vet inte vad det är, men något med honom får mig att återkomma till känslor jag inte haft sen mellanstadiet. Då man avgudade någon kille och blev nervös bara av namnet, eller av att se hans skor på skohyllan. Nåja. Nu skulle jag i alla fall betala vännens fika. Det var en person före mig, och jag blir påmind om en gång förrut när kassan bredvid öppnat sådär så jag varit tvungen att byta för att det inte skulle se misstänkt ut. Vad tror ni händer? Jo. Tjejen i kassan bredvid säger att "det går bra med nästa här". En sten sjunker igenom mitt bröst, men varken jag eller kompisen rör oss. Vi står bara där och låtsas inte höra, så han bakom oss går fram istället. Puh! Nu är det min tur och han hälsar, jag säger var jag vill ha och håller på att dö. Sen håller jag på att dö ännu mer när han frågar hur det är med mig (han har börjat med det, fast vi inte ens känner varandra. Det är pirrigt, men kul såklart!). Jag svarar och vi pratar lite. Smidig som jag är glider jag såklart in på ämnet väder (hur hett är det liksom?) men han verkade inte dö för det liksom. Eftersom han hade ett jobb att sköta blev samtalet inte speciellt långt utan jag studsade därifrån illa kvickt. Jag vet inte vad det är, men varje gång jag pratat med honom (vilket typ är... 4 gånger. men ändå. Vi känner inte varandra så vad kan man begära?) blir jag helt studsig och skrattig. Ashärligt!

Tyvärr varade inte lyckan så länge den här gången. Nej, tvärtom varade den högst i 20 minuter. Och det berodde inte på något sätt på att han förlorat sina kvalitéer utan helt andra saker. Jag var ju som sagt på väg hem så när vi gått ut från affären skulle jag ringa hem och fixa skjuts så jag slapp den 5 km långa promenaden i mörkret. Ringde hem, massor signaler. Inget svar. Ringde pappas mobil. Telefonsvarare. Ringde hem, massor signaler. Inget svar. Ringde brorsans mobil. Telefonsvarare. Ringde morsans mobil, massor signaler. Inget svar. Jag svär lite över det här fenomenet, som är vanligt hos oss, till min kompis. Då ringer det! Mamma har sett att jag ringt. Puuh, jag slipper gå! Eller inte. Hon var nämligen på väg till staden jag var på väg hem ifrån. Närmare bestämt var hon påväg till psykakuten dit min syster åkt tidigare under eftermiddagen. Precis vad jag behövde höra! Eller inte. Hjärtat blev typ till en sten när jag fick höra det. Familjen behöver verkligen inte mer nu. När ska det ta slut liksom? Så nu ska det socialutredas, familjeterapias och massa sånt. Blä.

Fick ett slag i ansiktet av vädergudarna det första jag gjorde när jag vaknade. När mor min väckte mig med någonting om att det var snöigt hade jag väl på sin höjd väntat mig ett litet täcke. Inte ett decimetertjock lager med tillhörande snöstorm som gjorde vem som helst till en snögubbe. Nu är den alltå här, snön. Hela 3 dagar tidigare än förra året (om mina källor stämmer) och jag ber till gudarna att den ska stanna. Bor man på landet räcker det med en omgång slask per vinter, tack.

Btw. Trotts (stavas det med två eller ett t? båda ser förjävliga ut) det här gråtrista vädret vi har, har jag gått och blivit någon konstig kärlekskrank. Jag går omkring och dagdrömmer om random män som vilken 14-åring som helst. Jag fantiserar om Han som ska krama om mig så fort jag kommer hem från skolan, vara helt peppig när jag behöva det och helt.. pippig när jag behöver det. Det känns mest konstigt, speciellt eftersom det inte är om någon särskild utan lite olika från gång till gång och att jag inte direkt längtar efter det heller. Jag bara drömmer, både dags- och nattetid. Undrar vadfan det ska betyda?

Jag antar att jag inte är den enda som har ägnat både en och två tankar på den - vintern som aldrig kommer. Antingen är man en såndär slalomåkare/snowboardåkare/allmän vintermänniska som bara längtar och suktar efter den där snön. Snön som verkar vänta in i det längsta på att komma, eller ve och fasta - låta bli att komma över huvud taget. För andra är det dock det bästa scenario man kan tänka sig. Vad skönt att slippa frysa arslet, eller annan kroppsdel man gillar, av sig så fort man går ut genom dörren. Och de där fetaste vinterjackorna som får vilken anorektiker som helst att se ut som en michelingubbe - de kan tryggt hänga kvar i garderoben. Jag är någonslags mitt emellan (så klart, jag är ju svenne!). Samtidigt som jag är trött på den här lerpölen min gård blir när vädret beter sig såhär, för att itne tala om den gråthet som lägger sig över precis allt, är det faktiskt skönt att slippa pulsa sig fram genom staden vart än man ska ta sig. Dessutom funkar tågen precis som de ska och man slipper stå i några helveteslånga halvtimmar och vänta på det på grund av förseningar. Jag antar att det lär visa sig huruvida vi får någon snö i år eller inte, men förra året kom den tydligen först 25:e januari, så än behöver vi inte ge upp hoppet (eller hoppa av glädje för de som är lagda åt det hållet).

Efter en omröstning säger hela 100% (två av två :P) att kondomer med kaffesmak är en flopp, och alltså Inget för dem. Och jag är nog beredd att hålla med dem (med andra ord blir det tre av tre). Känns inte som att Kaffe är den smak man vill känna i stundens hetta. Vet väl egentligen inte om banan, jordgubb eller choklad är särskilt mycket bättre men de kanske är att föredra framför gummismaken ändå, om man är en sån som gillar att smaka på den så att säga. Ska man bara vaniljsexa spelar det ju mindre roll vilken smak skyddet har, mig veterligen sitter det inga smaklökar i varken fittan eller kuken. Men jag kan ju ha fel.

Dessutom skulle den där kaffekondomen användas för att förhindra AIDS. Vet inte riktigt hur det var tänkt faktiskt? Kanske att man i afrika (där spridningen sker snabbast? eller är mest utbrädd iaf?) odlar kaffe och därför skulle vilja ha med sig smaken in i sänghalmen? Det känns ju väldigt sannolikt. Eller inte!

Nya rön (eller vad det heter)! Kanske kan det ha varit migrän jag drabbats av, speciellt med tanke på den huvuvärk jag drabbats av efter mitt halvblinda anfall. Tydligen brukar vissa migrändrabbade människor få något synsymtom ungefär en halvtimme innan själva huvudvärken sätter in. Jag vet inte exakt hur lång tid innan jag hade den där "jag ser ingenting"-perioden men det var i alla fall innan. Får väl se om det kommer igen. Kommer det snart igen kan det också vara näthinnan som har låssnat (påläst mamma? oja!). Det är tydligen inte så bra, så det hoppas jag att jag slipper. Framtiden får väl utvisa vad det är egentligen..

Woho! Flimmert har försvunnit, jag har fått synen tillbaka och det går att tyda texten. Inga fyrkantiga ögon eller blindhet är att vänta alltså. Istället har jag fått ohyggligt ont i huvudet, det riktigt spänner. Det är inte spänningshuvudvärk men det spänner liksom ändå. Det är väl en hjärntumör eller något annat trevligt. Ska bli kul att se hur det här artar sig.

Jag kan inte se! Helt plötsligt kom det ett moln och satte sig i mina ögon och jag kan inte se ordentligt. Den här texten är svår att tyda och blir det stavfel är det alltså inte mitt fel, utan molnen i mina ögon. Det är lite obehagligt fatksit. Visst har jag fått såhär tillfälligt tidigare, men nu har det varat i flera minuter och det går inte att blinka bort. Dock är det mest tydligt när jag ser på datorskärmen, så det kanske har något med den att göra? Har jag ugglat för många timmar framför skärmen, och därför får jag mitt straff nu? Kanske är det de mytomspunna "fyrkantiga ögonen" som är på antågande. Nästa gånge jag ser mig i spegeln sitter det kanske två kvadrater där mina sen tidigare runda ögonhålor suttit. Inte kan jag skylla på skärmen heller, eftersom jag har suttit vid den här förrut utan att få några problem. Jag ber till ögongudarna att det går över.. Jag vill inte bli blind!

Ääääh, jag tänkte få till ett inlägg. Men det går nog inte.
Därför ställer jag istället frågan: Kondomer med kaffesmak, flipp eller flopp?

Sådär ja, nu ska det bli lite ordning på taget. Det är dags att göra mig till storsdadsbo, enligt Svenska mått mätt i alla fall. Enligt de nationella måtten har jag väl i princip bott i ingenting i mitt liv, och ska nu flytta in till byn. Men det ska bli skönt! Få sova lite längre, vara närmare de flesta vännerna och framför alla slippa min pappa. Av olika anledningar har jag nämligen tröttnat totalt på honom den senaste tiden. På jullovet gick det så långt att jag var rädd för honom, och sen dess har det inte blivit bättre. Det är inte direkt lätt att behöva handskas med, så det ska bli skönt att få andas ut lite. Ett problem som följer är att mitt projektarbete försvåras lite. Men jag ska höra lite i skolan och önskar verkligen att mina önskningar går att ordna, så ska det nog bli så bra så. Jag är så glad! Det kommer bli asbra månader, men mycket chill, många skratt och förhoppningsvis X anta galna fester. WOHO!!

Jag läser bibeln och blir så arg så arg så arg. Usch. Det är verkligen utom mitt förstånd vissa (eller ganska många) saker som förmedlas där. Inte konstigt att kristdemokraterna är funtade som dom är när dom haft bibeln som lärobok. Visserligen har väl jag också haft det, iom att våran "samhällsmoral" mycket bygger på kristna värderingar. Men var finns de värderingarna Inte förmedlade?! Jag ser det mer som sunt förnuft än något religiös blaj.

Här kommer i alla fall några utdrag från 3 Mos 15:19 och franåt.
Läs och förundras. Eller äcklas.

"När en kvinna har menstruation och det kommer blod från hennes kropp, varar orenheten i sju dagar. Den som rör vid henne är oren till kvällen."
    

"Allt hon ligger på medan hon har sin menstruation blir orent, och allt hon sitter på blir orent."

   
"Den som rör vid hennes bädd skall tvätta sina kläder och bada och är oren till kvällen."

"Den som rör vid något hon har suttit på skall tvätta sina kläder och bada och är oren till kvällen"

"Om det ligger något på bädden eller där hon har suttit och någon rör vid detta, är denne oren till kvällen."
 

Och så fortsätter det. Det är ju verkligen jättebra. Att när kvinnan varit avhållsam och duktig och låtit bli att kåta sig och sexat (vilket jag rent fördomsfullt tror ses som något bra i bibeln), ska hon ändå straffas för att hon får mens. Det som är något hon själv inte kan styra över eller hindra på något sätt. I alla fall för mig känns inte det som en sådär jättesund inställning till kvinnan. Sen mitt skoarbete jag skrev på det här ämnet har jag flera bra exempel där ungefär samma inställning. Bland annat ska en otrogen kvinna bli straffad å det grövsta, medans det är fritt fram för männen att knulla lite vid sidan av. Det är ju också strålande, tycker ni inte? Ta hennes sexualitet ifrån henne och gör den ful. Ja, hon ska bara vara mannens tillfredsställelsehål. Jätte fint. Verkligen. Usch! Men å andra sidan söker väl ja de budskap jag vill. Feministfitta som jag är.

 

Jaja, jag håller på att experimenterar i bloggdesignen. Det är sjukligt svårt och går väl inte sådär överdrivet bra kanske. Men tanken är att det ska gå att läsa här utan att må illa, samtidigt som jag slipper någon mall som redan finns.. Undrar bara när i världshistorian det kommer hända :)
Så länge får ni hållas, eller helt enkelt skita i att läsa här. Valet är ditt!

Jag skulle bli en sån dålig politiker. Inte sådär halvdålig för att ingen orkar lyssna på mig eller för att jag vägrade svara på frågor, nej värre ändå. Jag skulle vara för arg för att bli en vettig politiker. Jag kan bli sådär arg så att det kokar inom mig när jag får höra om andras åsikter. Det blir sådär att jag verkligen inte förstår hur en människa kan tycka så, men jag kan inte bemöta det. Med den här argheten följer det nämligen en stumhet. Jag har så himla mycket att säga och så mycket fakta att lägga fram, men det går inte. Det är som om det sitter spärrar i talsystemet. Och i alla andra möjliga system (typ räcka-upp-handen systemet i debatter). När jag blir sådär upprörd över att, till exempel, tjejerna på min skola bara tycker att föräldrarledigheten är en familjeangelägenhet (och alltså till varje familj att bestämma över) får jag inte fram ett ljud. På sin höjd lyckas jag hoppa och studsa av frustration, men inget mer. De får inga exempel på varför det inte är enbart en familjeangelägenhet, hur det påverkar samhället att det är kvinnor som tar största delen av föräldrarledigheten. Nepp. De får ingenting. Och så får de gå ifrån debatten lika ovetandes som det kom till den. Usch. Jag borde skämmas, tammefan. Det blir nog till att läsa sig riktigt insatt, öva lite på retoriken och tämja tempramentet. Sen kan jag komma ut på den politiska mattan!

Jag har precis genomfört mitt första "träningspass" på mycket lång tid. Kanske inte så mycket till träningspass, men en entimmes promenad i rask takt (och min raska takt är verkligen rask) är ju bättre än ingen promenad alls. Det kändes konstigt. Jag har ju knappt rört på mig över huvudtaget sen jag besteg Sveriges högsta berg i slutet av Augusti. Dam Gud, det är ju över 4 månader sen! Sen så är väl min kropp ett rätt tydligt bevis på att den sorterns leverne inte är att föredra, men ändå.

Jag är faktiskt lite orolig över inför träningen jag har tänkt sätta igång med igen. Jag gör det nämligen inte för att må bra, eller för att det är skönt. Nej, jag vill bli snygg. Och smal. Så så fort träningen sätter igång börjar tankarna mala, om hur många kilon jag borde gå ner, hur jag ska göra det men framför allt jämför jag mig med andra. Den och den och den har ju så fina ben och armar och mage och kropp och Allting är så perfekt med alla andra. Medan jag svettas på som ett annat offer. Ju mer jag tränar blir jag tjockare och tjockare, fulare och fulare. Snacka om att man blir ganska trött på att träna med såna tankar i skallen. Jag kan verkligen konsten att trycka ner mig själv totalt. Då låter man nästan hellre bli och slutar bry sig. Jag har ju varit rent ut sagt lycklig stundtals i höst, och det helt utan att träna över huvud taget.

Men en dag ska väl vändningen komma, när jag faktiskt gör det mer för min hälsas skull än för några samhällsnormers och -ideals skull. Vi får väl se vart det leder.

Det blev ingen årskrönika igår kväll, men dock en sömnlös natt. Jag förstår verkligen inte var det kommer ifrån, men helt plötsligt är jag helt pigg till klockan två på natten. Då tvingar jag mig i säng och så ligger jag ändå vaken rätt länge. Kanske gör jag för lite på dagarna? Är jag helt utvilad nu? Men jag brukar inte ha något problem att sova för det, bara jag lägger mig i sängen blir ögonlocken tunga i vanliga fall. Tyvärr ägnar jag inte nätterna åt något vettigt heller, utan sitter uppe framför datorn (oftast) och vältrar mig i bloggar och annat skit. Men men. Jag antar att den här insomnian (som det väl heter?) kommer vara över ungefär samtidigt som lovet är det.
Så länge läser jag min favorit blogg för tilfället, hockeyfruns.blogg.se. Varför är inte Alla tjejer sådär frispråkiga om sex? Herre gud, fram med det! Jag vet att ni vill!

Man kanske skulle göra som alla andra och, istället för att låta åren falla i glömska och bli till en diffus blandning kallad livet, skriva någon slags årskrönika? Jag vet inte riktigt, vill man verkligen minnas allt? Är det verkligen meningen? I så fall borde det ju vara dagbok man skrev, och inte årskrönika. Tyvärr är jag född med ungefär noll självdisciplin så någon dagbok kommer det aldrig vara tal om igen, med undantag för resor. Jag hoppas jag har lika mycket nöje av allt jag får uppleva ändå, men någon slags översikt skulle kanske vara kul att ha över året som gått. Fast det känns i och för sig sådär tråkigt och vuxet och inte alls jag. Men vilka människor har jag mött/lärt känna och vilka resor har jag gjort? Det kan ju vara kul att komma ihåg. Hmm.. Blir det en sömnlös natt till blir det nog en årskrönika!

Den senaste tiden, eller snarare de senaste månaderna, har jag haft ett väldigt rikt drömliv. Det har varit helt sjuka drömmar där jag, bland annat, i en dröm berättat om en dröm jag tidigare drömt. Jag har antastats av nakna tågkonduktörer och pratat i telefon med personen jag delat säng med - gråtandes. De har varit otroligt underhållande i efterhand, och det är inte bara en gång jag har skrattat mig ut i gråt när jag berättat om dem. Det roligaste har nog varit att jag lyckats komma ihåg så pass många drömmar så mycket i detalj. Annars brukar man kunna minnas en känsla över drömmen, och kankse något speciellt som hänt. I höst har jag dock kunnat återberätta i princip hela drömmar. Så vi har haft mycket kul. Nu verkar jag dock ha nåt någon slags gräns. De där trivsamma drömmarna har väl tagit slut. I natt drömde jag nämligen den värsta drömmen jag någonsin drömt. Jag kommer inte alls ihåg särskilt mycket detaljer men det förtar inte känslan. Jag blev nämligen våldtagen, eller i alla fall extremt sexuellt ofredad. Och som om det inte vore nog var det av min absoluta hat-person. Hon är en sån som kan få mig att rysa av obehag bara jag ser hennes gestalt eller hör hennes skratt. En som jag minst av allt önskar att ha något sexuellt gemensamt med, och så gör hon sådär! Visserligen bara i en dröm, men det kommer ändå kännas obehagligt att se henne i skolan på Onsdag. Usch! Jag kan gärna vara utan drömmar nu ett tag.

På den senaste tiden har det uppenbarat sig för mig hur mina musikfavoriter verkligen påverkats av hur jag mått eller vilken situation i livet jag har varit i under mitt liv. Jag är ingen sån som har haft samma idoler, eller ens musiksmak, sen jag var sju-åtta år och verkligen avdyrkat mig sen dess. Nej, jag vill nog snarare säga att det varierat ganska rejält. Till en början var det mest sån musik som alla lyssnade på, mest för att jag inte ville annat än att bli som alla. Eller en bland alla snarare. Först och främst var det ett pojkband som låg mig varmt om hjärtat, och min bästa konserterfarenheter är nog fortfarande när jag såg dem i globen. Jag skulle inte göra det idag, men där och då var det Sååå stort. Sen upptäckte jag väl att jag aldrig skulle bli en av de där alla.

Då blev jag ledsen istället, och musiken följde med mig i det. Det var mest pop-låtar om deprimerade människor. Eller sånger om olycklig kärlek som jag också kunde härleda till. Lite arga "Fuck the world"-låtar på det så har ni min högstadiemusikstil.

Så småningom blev jag arg på ett lite annat sätt. Jag såg det snarare som en samhällsbrist att det blivit som det blev med mig, än att det på något sätt var mitt fel. Allt gick att skylla på samhället, och jag gjorde det! Det var väl då någon gång Hip-hopen kom in i mitt liv och jag älskade att lyssna på låtar som klagade på det ena efter det andra Det fanns fler som tyckte som jag! Tjoho!

Nu är det glad pop som gäller. Söta tjejer i, om möjligt, ännu sötare klänningar som sjunger sånadär låtar som man bara inte kan låta bli att le åt. Eller gråta av glädje om det ska vara riktigt extremt. Och jag bara dansar och dansar och dansar!

Ett nytt år har precis inletts och det är nu det är dags att ta tag i saker och ting. Kilon ska tappas, cigaretter ska sluta rökas och man ska vara si eller så nyttig. Detta hålls ända fram till tjugonda knut (13 Januari för er oinvigda i knut-firandet) om man har tur. Sen är man lika svinig som alltid. Socker och fett mals igenom strupen precis som alltid, och den där träningen var visst inte så kul. Samma visa varje år, ändå fortsätter man.

För mig verkar det som ett vettigt löfte att lära mig att hantera alkoholen som en "vuxen människa". Med tanke på hur nyårsaftonen urartade sig kan det komma väl till pass. Det är konstigt att rösten som påminner en om att "du borde inte dricka mer nu, Sara" blir som tystast när man behöver den som mest. Men det kanske jag har lärt mig nu. Jag har lärt mig att det inte är en bra idé att dricka vin som vatten och sen dessutom shota i vanliga dricksglas när det redan är gott nog. Oavsett vad folk säger är det inge kul att asluta kvällen som ett svin. Grinandes, med mascara i hela ansiktet, nyspydd och utan förmåga att gå. Dessutom var jag övertygad om att jag vara alkoholförgiftad och bad dem ta mig till sjukhuset, gång på gång på gång. Nej. Det var inte kul. Jag hoppas att det var sista gången för i år, men med mina festivalplaner kanske det inte är så troligt?

Dessutom har jag tänkt lova mig själv att komma igång med projektarbetet på riktigt. Träna en halvtimme när jag kommit hem är en regel jag har tänkt följa. Dessutom sätta upp en tidsplan med läraren, så att det inte blir så stressigt i vår.

Sen borde jag väl tappa en 20-30 kilo för att se bra ut, och bli accepterad av samhället. Men jag tror jag skiter i det i år också. Jag tror jag kommer ha annat som tar min energi, framför allt nu i vår. Så jag får fortsätta vara såhär rund (och go').

God fortsättning, hörni!