Dorotean

Jag skulle bli en sån dålig politiker. Inte sådär halvdålig för att ingen orkar lyssna på mig eller för att jag vägrade svara på frågor, nej värre ändå. Jag skulle vara för arg för att bli en vettig politiker. Jag kan bli sådär arg så att det kokar inom mig när jag får höra om andras åsikter. Det blir sådär att jag verkligen inte förstår hur en människa kan tycka så, men jag kan inte bemöta det. Med den här argheten följer det nämligen en stumhet. Jag har så himla mycket att säga och så mycket fakta att lägga fram, men det går inte. Det är som om det sitter spärrar i talsystemet. Och i alla andra möjliga system (typ räcka-upp-handen systemet i debatter). När jag blir sådär upprörd över att, till exempel, tjejerna på min skola bara tycker att föräldrarledigheten är en familjeangelägenhet (och alltså till varje familj att bestämma över) får jag inte fram ett ljud. På sin höjd lyckas jag hoppa och studsa av frustration, men inget mer. De får inga exempel på varför det inte är enbart en familjeangelägenhet, hur det påverkar samhället att det är kvinnor som tar största delen av föräldrarledigheten. Nepp. De får ingenting. Och så får de gå ifrån debatten lika ovetandes som det kom till den. Usch. Jag borde skämmas, tammefan. Det blir nog till att läsa sig riktigt insatt, öva lite på retoriken och tämja tempramentet. Sen kan jag komma ut på den politiska mattan!