Dorotean

Jag grät i skolan idag. Kunde bara inte hålla mig.
Självklart är det nu, mitt i all kaos och jävelskap, som hjärtat ska gås igenom på naturkunnskapen.
Det gick bra att prata om vener, artärer och förmak (förutom nån tanke på förmaksflimmret då).
Att tala om hur blodet tog sig fram för att bli syresatt påverkade mig inte nämnvärt.
Sen när ordet kranskärl kom på tal blev det lite, lite jobbigare.
- Det var ju där själva infarkten höll till. Det högg väl till lite någonstans,
men stark som man är skulle man stå ut.
Sen började folk fråga om igenkalkade kärl, vilket jag visste
på något sätt hade med infarkter att göra.
Då började det rusa lite till i magen, men var ändå hållbart.
Var ett par gånger på väg att fråga om infarkter,
men det mäktade jag inte med.
Kände väl att öppnar jag munnen nu, brister det.
Och det gjorde det till slut.
Det är liksom inte kul att behöva höra att en liten bit av hjärtat dör vid varje infarkt.
(det var hans tredje, tredje. herregud. tredje?! har han nåt hjärta kvar?!!)
Än mindre kul var det att höra om hur man, om man har otur
kan dö av det hela.
Då brast det.
Sen blev det gråtpaus i klassrummet,
med både kramar och skratt.
Det var fint, trots att jag önskar att jag sluppit det.

I morgon börjar skolan igen.
Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte!
Typ så.
Igår gick jag en gråtpromenad,
idag fick jag ångest på gympan.
Men jag måste väl.
Ni, ge mig styrka!

Hah. Det är inte sant. Nu har han fått bältros också. Så det blir ingen pacemaker-operation i morgon. Och man kan inte säga när det blir heller. Och så länge han bara har sitt hjärta att lita på, är läget kritiskt. Nu får det väl fan ta slut snart?!?!?!

Nu har katten dött också. Det känns verkligen som pricken över i:t på all denna misär. Det rör mig i och för sig inte så mycket, jag hade inga direkta band till henne. Men det var ändå våran katt, och har alltid varit det. När jag var liten kommer jag ihåg hur dumt det kändes att våran katt var 11 dar äldre än mig, jag som var så mycket större henne. Men nu blir det inga såna fler tankar alltså. Man undrar ju lite när allt ska vända. Med familjens värsta höst någonsin, och så två dödsfall inom loppet av en vecka. För pappa var ju faktiskt död, omän för en kort stund. Och i onsdags var ju både vi (mamma och jag) och läkarna rätt övertygade om att han inte var något annat än det. Det känns ju helt barockt att vi satt och pratade om hur han ville bli begraven, men så var det. Och nu svamlar jag bara. Som sagt, frågan är när det ska vända, eller kanske om det vänder. Hösten, de två dödsfallen, mamma som ska opereras. Vad är nästa grej? En lavin i frankrike, där brorsan är? Morfar ramlar och slår sig än mer allvarligt än han hittills gjort? Frågorna är många. Vi i familjen har i alla fall fått en kurator. Blir kanske till att gå dit någon gång i alla fall, och babla ur sig allt. På måndag börjar ju vardagen igen. Hur kommer det gå att möta allt det vanliga, utan att det är som vanligt? Kommer det gå över huvudtaget? Jag är ju inte färdig bearbetad på långa vägar. Men precis som allt annat får det väl visa sig.

PS. Vecko Revyn måste nog vara den tråkigaste tidning jag läst. Någonsin. Tacka gudarna för att jag inte blev en sån som uppskattade tidningar som dessa. Det är verkligen själlöst.

Jag var på sjukhuset igår igen. Det är jobbigt, samtidigt som det är otroligt skönt att se alla förbättringar som kommer hela tiden. Men det är fortfarande jobbigt som sagt. Man blir mer och mer orolig för att det alltid kommer vara såhär - en pappa med väldigt dåligt minne, som hela tiden frågar eller säger samma saker. Som blir väldigt trött och virrig mot kvällen, när nästan ingenting fungerar som det ska. Det är jobbiga tankar, som är svåra att komma ifrån. Han själv däremot är oroväckande glad, enligt doktorerna. Det verkar som om han inte kunnat ta till sig allt än, men då han igår sa att han började förstå kanske det kommer så småningom. Jag antar att det kommer bli en rätt känslig tid, och hoppas att det leder till flera nyttiga insikter. Annars får man väl bara se vart det leder, det är varken något man kan sia om - eller göra något åt. Man får hoppas på det bästa.

Med en något osäker källa i grund, och nästan lika osäkra antaganden om dessa källor har jag och N precis räknat ut att man i genomsnitt har sex 18 min/dag, om man förlorar oskulden när man är 15 och dör när man är 80. Det låter väl som ett ganska hyfsat medelvärde, med tanke på att man ibland har flera timmar i veckan och sen inget alls på evigheter (känns det som iaf). Intressant att tänka på om inte annat!

Blondbella svarar på sina bloggläsares frågor idag. Det var väl inget svar som kom som någon överaskning direkt, men jag kan ändå inte låta bli att bli arg.
Skulle du kalla dig feminist?
Nej. Feminism för mig står för mansförtryck. Varför ska vi ens könsfördela?

1, Hur kan man själv bestämma vad ett ord står för? Då kan jag säga att för mig står morot för potatis, och cykel för bil. Det funkar ju inte så. Nationalencyklopedin skriver att feministm står för ?(åsikts) riktning som strävar efter att förbättra kvinnans ställning i samhället och uppnå jämställdhet med mannen; ibland i organiserad form?. En sån definition är betydligt mer pålitlig och deffinitiv.

2, Handlar inte den feministiska kampen (i många fall) just om att ta bort könsfördelningen? Det manliga och kvinnliga är kulturellt skapade ideal som borde suddas ut. Det kanske är något för Blondinbella att fundera på.

Jag har en man i familj, som är envisare än många många andra. Förrutom det är han också en arbetsmyra som tar i och tar i, inte vill visa sig svag (eller be om hjälp). Till följd ut av detta har han bland annat bränt ut sig och nu senast fått en hjärtinfarkt. Trots detta verkar han inte lära sig. Nu när han är på väg tillbaka, kroppen ska tränas upp och andningen ska funka som den ska tar han i något otroligt. Ingen rast och ingen ro, trots att vila också är en del av träningen. Speciellt i hans sits är det viktigt att lära sig lyssna på sin kropp. Är man trött ska man inte sitta uppe längre, utan lägga sig att vila. Detta är dock något som han har extremt svårt att ta till sig. Jag överväger starkt att skälla ut honom, eller något, för att få honom att förstå. Men då jag inte tror att det är en lösning egentligen, låter jag nog honom hållas ett tag ändå. Någon gång ska han väl lära sig?

PS. Vem är den som skriver anonyma kommentarer? Va inte blyg nu :P

Med den mest kaotiska veckan i mitt liv i bagaget går jag nu på sportlov med hoppet i högsta hugg. Efter 2,5 dygn på intensivvårdsavdelningen med diagnosen kritiskt/allvarligt tillstånd vaknade han, alltså min pappa, upp i torsdags morse. I och för sig var det inte mycket till pappa som vaknade, men han vaknade ändå. Sist jag träffade honom, igår eftermiddag/kväll var han som en dement att prata med. Han mindes inte vad vi pratat om för tio minuter sen och tjatade mest om sina darrande ben - även när de till synes inte ens skakade. Både tonläget och samtalsämnena lät som de dementas. Med syrgas inkopplat i näsan (som han ofta ville ta bort) gjorde, och gör, han dock framsteg hela tiden. Från att knappt kunna hålla i gaffeln vid lunch, till att tugga i sig halva middagen helt på egen hand. Det är rätt enorma steg, och det här med minnet ska tydligen vara vanligt. Att det kanske, kanske, kanske kan vara så för alltid blundar vi i familjen för.

Det är otroligt hur livet kan ta en helvändning sådär. Sen jag fick det första samtalet om att komma till sjukhuset i måndags har inte mycket varit sig likt. Det känns som om en månad har gått, samtidigt som det känns som igår. Det är som om tidsuppfattningen försvinner helt. Ett par timmar på sjukhuset minns knappt, och att hålla reda på dagarna var det inte tal om. Jag kommer ihåg hur märkligt det kändes när jag kom till skolan i torsdags. Jag hade uppfattningen att jag inte varit där på evigheter. Eleverna var som främlingar och hela miljön kändes ovan. Ändå var det bara två dagar sen jag varit där sist. I och för sig var jag inte så närvarande just då, eftersom jag fortfarande var i något slags chocktillstånd.

Ja, vilken vecka. Det här hade man väl aldrig anat, och ännu mindre  behövt. Det känns som om Familjen fått nog med prövningar nu och förtjänar mer än väl en skjuts upåt och framåt. Men som läget är nu, kan det ju bara bli bättre, och det är precis vad jag hoppas på.

Allt handlar om hjärtan nu för tiden, jag ser bara hjärtan överallt. Det är hjärt-och lungfonden som gör reklam på TV, expressen skriver artiklar om folk som transplaterat hjärtan från grisar. Och i morgon är det alla hjärtans dag. Haha. Mtt i all tragik kan jag nästan se det komiska i det. Idag var det jobbigt, från 16 tiden och ett par timmar framåt var det inte mycket till övers hos mig. Det var mest tårar som brände och tankar som bara kunde fokusera på en sak. Jag har hittat min stöttepelare i mjukisgrodan i anhörigrummet på CIVA, men den hjälper inte alltid. Kvällen avslutades i alla fall i hoppets tecken, och har jag tur kan jag orka mig till skolan och koncentrera mig på derivering i morgon. Men man får väl se hur det är i morgon.

Nej., det blir det minst sagt inte. Jag hade väl i princip tänkt mig allt annat än att jag skulle ägna natten på Akutmottagningen och Intensivvårdsavdelningen. Inte hela natten i och för sig, men ändå.  Jag var inanför sjukhusets väggar från kvart i nio till kvart i ett igår kväll. Just nu känns det mest overkligt. Och jobbigt. Man kan säga att mina tankar är på helt andra ställen än på psykologlektionen jag har för tillfället. Förrutom att jag är trött kan jag verkligen inte koncentrera mig på saken. Det blir nog ingen vidare värst lång skoldag det här.
Jag orkar inte.

PANIK, GRÅT, RÄDSAL, ALLT.
Pappa ligger på akuten, han ramlade ihop under ett gympapass. Är antagligen nåt med hjärtat.
Som om det inte vore nog med två hjärtinfarkter, massa höga blodtryck och hjärtflimmer.
Syrran och jag ska dit om en halvtimme.
It's gonna be a logn night.

Oj. Nu hittade jag en låt jag inte lyssnat på på.. aslänge. Säkert inte på hela gymnasietiden.
Vilka minnen! Vilka tårar!

I laid on a dune, I looked at the sky,
When the children were babies and played on the beach.
You came up behind me, I saw you go by,
You were always so close and still within reach.

Sara, Sara,
Whatever made you want to change your mind?
Sara, Sara,
So easy to look at, so hard to define.

I can still see them playin' with their pails in the sand,
They run to the water their buckets to fill.
I can still see the shells fallin' out of their hands
As they follow each other back up the hill.

Sara, Sara,
Sweet virgin angel, sweet love of my life,
Sara, Sara,
Radiant jewel, mystical wife.

Sleepin' in the woods by a fire in the night,
Drinkin' white rum in a Portugal bar,
Them playin' leapfrog and hearin' about Snow White,
You in the marketplace in Savanna-la-Mar.

Sara, Sara,
It's all so clear, I could never forget,
Sara, Sara,
Lovin' you is the one thing I'll never regret.

I can still hear the sounds of those Methodist bells,
I'd taken the cure and had just gotten through,
Stayin' up for days in the Chelsea Hotel,
Writin' "Sad-Eyed Lady of the Lowlands" for you.

Sara, Sara,
Wherever we travel we're never apart.
Sara, oh Sara,
Beautiful lady, so dear to my heart.

How did I meet you? I don't know.
A messenger sent me in a tropical storm.
You were there in the winter, moonlight on the snow
And on Lily Pond Lane when the weather was warm.

Sara, oh Sara,
Scorpio Sphinx in a calico dress,
Sara, Sara,
You must forgive me my unworthiness.

Now the beach is deserted except for some kelp
And a piece of an old ship that lies on the shore.
You always responded when I needed your help,
You gimme a map and a key to your door.

Sara, oh Sara,
Glamorous nymph with an arrow and bow,
Sara, oh Sara,
Don't ever leave me, don't ever go.

Jag hatar verkligen mornar. Inte sådär så att jag tycker det är lite jobbigt att gå ur sängen, utan verkligen hatar. Jag är halvt död första haltvimmen, och under frukosten sitter jag mest och glor som vilken zombie som helst. Men de mornar jag hatar allra mest är nog de mornar när man inte vill något annat än att fortsätta sova. Det vill jag i och för sig för det mesta, men ibland är det speciellt. I morse var det speciellt. Jag drömde en så bra dröm, så jag har nog aldrig sett på maken, och när jag vaknade och insåg att det just bara var en dröm blev jag rätt besviken. Eller okej, jag blev rätt ordentligt besviken. Kanske är det väldigt mycket mellanstadiemanér att en"kärleksdröm" hade varit verklig, men det struntar jag i för en minut. Det är lite småmysigt att gå omkring och tänka tillbaks på det faktiskt, utan att vara speciellt allvarlig med det. Sen kan man ju undra Varför jag egentligen drömde den här drömmen... Man kan ju hoppas att det var en profetia. Men äh, slut på drömtjatet nu. Här ska göras nytta!

<@Felix> hahaha fyfan.. garvade fan arslet av mig idag
<@Klfh> Ooh
<@Klfh> Vadan detta?
<@Felix> föreställ er det här:
<@Felix> Inne i förrådet i omklädningsrummet (hockey) så hittar en av killarna Absolute kidz 2003
<@Felix> Bergsprängare av den värsta sorten inställd på max
<@Felix> och ett helt omklädningsrum fyllda med 20 st testosteronpumpade hockeyspelare
<@Felix> och alla sjunger/vrålar med till nick carters IIII WAAANT CAAANDYYYY!!
<@Felix> det var en syn man sent kommer glömma ^^

Hahah, det här gjorde verkligen min dag. Direkt från warpdrive.se
Det kommer nog på en fin andra plats. Förstaplats tar det faktum att nån i min klass (nämner inga namn men....) var glad över att jag gick ur hennes opponeringsgrupp, eftersom jag annars - som den extremfeminist (HAHAH) jag är - skulle trasha hennes uppsats. Efter att jag fick höra det här blev jag bra sugen på att gå med i gruppen igen, eller i alla fall fråga henne om jag fick läsa hennes uppsats. Mest bara för att. Haha.. Mycket ska man höra..